Söndag och allt jag känner….

Mina känslor

Älskade, finaste du…

Tänk om jag bara kunde beskriva med ord hur jag mår. Det går bara inte…det är så starkt och ibland så mörkt. Det går inte att sätta det på pränt, så är det bara…Jag skulle vilja skrika här i texten. Gråta så att tårarna blötte ner sidorna…till sist skulle jag tappa andan av sorg. Hjälp!!! Jag får inte luft…jag orkar inte mer. Ta bort det som gör ont nu…Snälla, snälla du…hjälp mig! Hur ska jag kunna förklara det med bokstäver, med meningar, med ord…det går inte, hur gärna jag än skulle vilja..Men hur gör jag det. Det är så svårt för någon annan som inte har upplevt något liknande att förstå. Det skulle jag inte önska någon för den delen. Idag har det pulserat i min vänstra stump, det känns som jag hade ett extra hjärta där. Det gör ont, smärtar så ända in i helvete..men vad finns det att göra? Inte ett skit, skulle jag vilja säga. Det är min absolut värsta mardröm, att fler stopp ska bildas och att det ska göra så fruktansvärt ont som det gör att ha en propp. Smärtan är olidlig…Skulle jag få för mig att åka in till akuten på grund av att jag inte fixar smärtan mer, så kommer de inte göra ett skit ändå. Jag kommer sannolikt få lära mig att leva med den smärtan. Jag har fått det svaret innan. Första gången var i Malmö och då ansåg de att det var bättre att vänta med ingrepp. Jag låg på sjukhuset i en vecka och inte en enda behandling. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför läkarna inget gjorde. Vad var det de väntade på?? Ingenting! När jag fick beskedet på ronden och att jag kunde åka hem samma dag, brast det för mig. Jag grät så mycket att jag inte fick luft. Jag försökte skrika åt läkarna….är ni inte kloka!!! Ni kan väl för helvete inte släppa hem mig på detta sättet…Jag hade i stort sett ingen känsel alls i ländryggen och skinkorna, det låter konstigt att man kan ha ont av att inte ha någon känsel, men det går alldeles utmärkt kan jag säga….det gör ont så ända i…..Varje steg jag tog, sprängde långt upp i ljumskarna. Deras enda svar var att du får väl gå med rollator…mmm….eller hur?? Jag var ju inte så gammal och min enda tanke var. PINSAMT!! Inte en chans att jag tänkte använda någon jävla rollator. Det gjorde jag inte heller…När jag kom hem, var jag ett vrak. Jag grät mest hela dagarna och jag kunde inte prata om det ens, utan att jag föll i tårar igen. Det tog en månad, det tog två månader, men till sist så la sig smärtan lite och jag försökte göra det bästa jag kunde. Mina ben höll väl ungefär i 6 månader, sen var det dags igen, denna gången så gjorde de ingrepp… Så du kanske förstår att jag är rädd för smärtan, tänk om det skulle hända igen. De har sagt att det inte är lönt att göra några ingrepp och jag förstår det också. Hur ska jag leva då? Ligga i sängen, kanske? Nej, det har aldrig varit ett alternativ, så det kommer aldrig hända. Jag får helt enkelt be för det bästa, att det inte händer. En annan rädsla är att det ska gå över gränsen. Det har stannat under midjan…vad händer om det byter håll och går uppåt…Tja, då är det inte så mycket att be för, eller hur? Konstigt att jag har ångest?? Nej, det är egentligen inte det. Varför är det så svårt att be om hjälp? Jag har blivit tillsagd så många gånger, från så många olika håll att jag verkligen behöver en psykolog, kurator, samtalskontakt…jag vet, JAG VET!! Tanken på att öppna sig för en helt främmande person är verkligen främmande… Var ska jag börja? Ska jag berätta historien om mitt liv så får vi bli kvar några timmar. Det tjänar inget till ändå, för de gånger jag har provat så har jag brustit ut i tårar, för att sedan inte kunna sluta gråta. Med andra ord så får jag absolut inget sagt…det går inte, tårarna tar över, jag får inte luft som vanligt och jag får fokusera med all energi jag har på att försöka andas….Jag har till och med blivit översliten på en bår på akuten när gråten är som värst. Jag kom in en gång för att jag faktiskt hade andningsbesvär när jag var förkyld. Jag skulle berätta hur det var med mig när jag brast ut i gråt, en klump bildades med en gång och jag försökte få luft, men det gick inte. Sköterskan frågade, eller rättare sagt skrek- HUR ÄR DET MED DIG; MARIA???Jag kunde inte svara, för jag fick ju inte luft…Då skriker hon BÅR!!! Det tog nog inte mer än fyra-fem sekunder sen låg jag på båren, med illfart in på intensivrummet. Väl där så fanns där ytterligare säkert tio personer, plus läkare. Syrgasmasken åkte på, det stacks i armarna och en massa saker hände på en och samma gång. Det enda jag tänkte på var att försöka andas….när jag äntligen fick tillbaka luften, så försökte jag förklara att det inte var någon fara. Den gången blev jag också inlagd och stannade nästan i två veckor, för jag fick hjälp med att inhalera en del gånger per dag. Det är den enda gången jag har astma, det är när jag är förkyld. Jag kan dock säga, att det är verkligen skrämmande i traumarummet, det händer otroligt mycket på en gång. Fast nu har jag upplevt det också..Så att brista i gråt kan för min del vara ganska överväldigande…

texten om mig

Nu till dagen då. Texten ovanför kräver nog ingen förklaring. Det är ganska tydligt. Idag har jag inte gjort ett enda dugg, mer än suttit framför datorn då. Luften har gått ur mig och jag har inte haft någon ork alls. Det tar en del på mig med allt folket som jämt är här och jag vet, jag lovar, jag vet att det borde bli en förändring. Du vet säkert som jag att förändring tar tid. Det är inte bara att göra, det måste förankras, pratas om, sen kan jag förändra. Saken är ju att jag vill ha familjen hos mig också, bara inte alla på en gång. Att det händer då och då gör ingenting, men just nu så är vi ganska slitna för att det har pågått länge nu, att vi har barnbarnen menar jag då. Michelle föddes i januari, så det är ju ett tag. Även om det bara är på nätterna, så krävs det ändå passning. Imorgon ska de till skola och dagis, det innebär att de åker ifrån Kristianstad väldigt tidigt. Har vi då någon av dem, ja då måste jag ju gå upp så tidigt. Emil ska till skolan men vi behöver inte gå upp förrän halv sju, så det är lite skillnad. Jag skulle aldrig gjort det annorlunda, såklart att vi måste finnas där för dem. Jag skulle aldrig ha hjärta att säga nej, de har det tillräckligt tufft ändå. Bakslaget nu senast bevisar det om inget annat. Det är som Sandra säger, att det ser ut som de är glada, men omigen säger jag, vad ska de göra? Gå runt och gråta, nej det fungerar ja inte men det har sitt pris att alltid försöka hålla masken, till sist så brister det. I regel tar det ett tag att hämta sig då. Jag önskar så intensivt att det var mer vi kunde göra, att det bara blev bra, NU! Jag kan se på Sandra när hon mår dåligt eller mår bra. Hennes leenden döljer inget för mamma, det kan jag lova… Jag vet att det kommer en tid då hon ligger stabilt hela tiden och att det inte kommer fler bakslag, det vet jag. Men jag vet inte när…

Eftersom jag inte har gjort ett dugg idag så har jag inte så mycket mer att berätta. Jag tänkte avsluta inlägget här för idag….Kramar med mängder av kärlek, sänder jag ut till dig, jag kastar med några energibollar om du behöver. Skicka vidare om du inte vill ha dem. Sköt nu om dig och ha en underbar söndagskväll, så hörs vi garanterat snart igen. ❤ ❤ ❤

Förresten har jag glömt i detta inlägget att skicka med en länk till först videon med Hedda på facebook. Den hittar du här En liten önskan. Sen finns det fler klipp på min nya sida, den hittar du här Kampen för livet ( den nya) Så nu är det dags på riktigt att avsluta…

 

 

 

 

 

 

 

 

Trilla inte baklänges…jag vet att det var evigheter sen

ugglor örhänge

Ugglor som blev sålda på Tradera

Hej du fina…förlåt..Men jag har inte pallat, jag har inte velat lasta dig med alla mina känslor och mina tankar, fast nu har jag abstinens och är tvungen att ge mig ut här. Det finns inget mer att göra än att kasta sig ut, jag behöver det. Måste skriva av mig, bli kvitt lite genom att blogga. Jag tänker att det är egentligen det jag ska göra, blogga om det. Är det sådan någon som inte orkar läsa det så går det bra att låta bli. Det har varit så konstig känslor och tankar. Det är nästan så att jag börjar bli rädd för mig själv. Det är så mörka tankar. Ofta med en släng av döden…när jag väl nått dit så får jag nästan inte luft längre på grund av min ångest. Då mår jag riktigt skit. Jag börjar undra vad fasiken det är som händer…Är det normalt att fundera så mycket. När jag var yngre så kände jag mig odödlig, nej skämt åsido, det var inget jag funderade över alls. Inte som nu. Det går ju inte en dag då jag inte funderar över min framtid. Jag är fruktansvärt orolig varje dag och mer än en gång per dag så tittar jag bakåt. Det jag har varit med om är otroligt egentligen. Vilket liv jag har levt. Sen funderar jag lite till bakåt och landar då på min barndom som inte är något att hänga i julgranen, mest för att den i min mening inte existerar. Ja den finns ju men det är inget jag kommer ihåg. Det som är det läskiga är att barndomen har format mig som människa och jag har inte en aning om hur jag blev uppfostrad. Jag vet ju inte. Jag kan idag ångra lite att jag inte pratade och frågade mamma mer innan hon gick bort. Nu har jag ingen chans till att få reda på vad som är sant. Kanske är det den känslan som triggar igång detta mystiska mående? Jag brukar säga till Kent att jag inte kan sätta fingret på varför jag mår så här och det är verkligen dagens sanning. Jag har ju inte listat ut det ännu. Ibland när Emil sitter i soffan för att spela något av sina spel, så sitter jag och Kent i hobbyrummet och lyssnar på en bok, samtidigt som jag pärlar, då kan den äckliga känslan dyka upp utan förvarning. Är det kanske känslan av att något fattas?? Det är ju inte så länge det bara varit vi tre…Alltså jag vet inte vad jag ska ta mig till. Är det den förbannade barndomen som spökar?? Jag har till exempel tappat massor i vikt och jag fortsätter att tappa, det är ju inte så att jag har rasat i vikt utan det har gått långsamt. Tror du att jag är glad över det?? Nej då går jag och tänker att jag förmodligen är dödligt sjuk istället. Det är fanimej inte normalt med mina tankar. Hade jag bara kunnat förstå dom så hade jag kunnat hjälpa mig själv. Då hade jag kunnat ta på mina känslor och känna dem som de ska kännas. Nu tittar jag mig jagat omkring utan att veta varför jag känner mig jagad. Det borde om jag nu får vara frisk finnas mängder med år kvar, så varför är jag då så orolig. Jag borde göra något mer med mina dagar istället. Det skulle kanske skjuta undan en del oro. Jag har börjat skriva på en av mina böcker igen och det gör mig lycklig. Till och med så lycklig så jag kan känna den välkända klacken i hjärtat, du vet den som känns när man är så lycklig så man tror att man ska spricka, den känslan. Det vet jag varför jag känner i allafall. Det finns mängder med saker i mitt liv som gör mig så lycklig. Det borde vara självklart att leva för att vara så lycklig Men nej, då måste jag sätta mig på mig själv så jag ska må lite sämre till…Det är förbjudet att vara lycklig, det vet du väl. Då kan onda saker hända. Det är precis så det brukar vara. Mitt liv borde bli en film. De flesta skulle nog tro att det är påhittat, men nej det är så jag har levt. Min familj har också varit delaktiga såklart, men mina känslor och mina sjukdomar är bara mina. De går inte att dela med sig av…det hade jag inte gjort ändå. Om det är någon som ibland tycker att jag är sur, vresig eller för ledsen så är det bara att prova att gå i mina fotspår och testa på, så kanske fler personer skulle förstå att det är minsann inte alltid så enkelt att behålla mitt glada humör. För oftast är det faktiskt så att jag har väldigt lätt för skratt, jag skojar ofta och är glad och positiv. Det är väl säkert en del till att jag fullkomligt HATAR!!!! att inte få lov att må så bra som jag vill. Det ska alltid stoppas någonstans. Det kanske blir lite bättre med hjälp av den boken jag skriver, för jag har lärt mig att få utlopp för mina känslor och mitt mående med hjälp av text. Det behöver verkligen inte vara en sanningsenlig bok, utan jag kan låta en karaktär ta den starka sidan och någon annan ta den svaga och sen kan jag använda den karaktären som jag behöver. Jag ska dela med mig av vilken bok och sådant lite senare. Jag känner bara att jag behöver behålla den för mig själv för stunden och anledningen är att jag inte har bestämt vilken väg boken ska gå ännu. Det förstår du bättre sedan när jag är redo att dela med mig. Så om jag nu sammanfattar det jag har skrivit så mår jag nog inte så bra nu min fina vän. Det kommer säkert en tid snart då jag får må lite bättre igen. Så nu känner jag att blogga är ett måste för att få utlopp för en del skräp som behöver komma ut. Sedan behöver jag den för att inte känna mig så ensam i min vandring. Dessutom så vill jag dela med mig av boken som jag nu skriver på, även om det tar några dagar till. Sen måste jag ju säga att jag har saknat dig fruktansvärt mycket och insett att även nu när jag mår så lustigt så måste jag få skriva. Känner du att det blir för jobbigt så måste jag tyvärr be dig lämna bloggen, för härinne måste jag få vara mig själv, få vara Mia…Dåså nu när vi har klargjort det så måste jag ju dela med mig av mina alster som är gjorda i mellantid. De finns i galleriet längst ner.

När det gäller min stump och såret så är vi inne på något som jag faktiskt vet. Såret är just nu så svullet och läcker en massa skit. Jag har insett att jag inte kan stanna hemma med det så, för där är någon ny infektion som inte antibiotikan tar och det är inte riktigt bra. Sen har jag så mycket mer ont, det är ett fruktansvärt tryck inuti den. Så ett besök till farbror doktor är nog ett måste. Den högra stumpen mår också skit, det är kärlsmärta. Numera går det inte att sitta hela dagen i rullstolen, för då får jag riktigt ont. Men jag brukar försöka kämpa mig igenom det, dock brukar det inte lyckas utan det blir till sist sängen. Då brukar jag svära och bli på allmänt dåligt humör för att jag inte vill gå och lägga mig. Så typiskt mig…

Nu så tänker jag avsluta detta jätteinlägget för tillfället. Vi ses när vi ses och fram till dess så skänker jag dig så många kramar som du orkar ta emot. Energibollar har jag några över så de kommer också. Sköt nu om dig, min fina vän. Jag hör snart av mig igen. ❤ ❤ ❤

Hjärnan bjuder på en resa av oro

trötta valpar

Söta men trötta valpar…

Ja söta men trötta valpar..precis som jag då. Inte söt men trött. Jag är så in i bombens trött men det går inte att sova. Jag fick sova någon timme för sedan vaknade hen, monstret, och började slita och dra i redan ömma stumpar. Jag har varit igång så mycket idag och för det är jag stolt. Vad som är skit nu, är att jag faktiskt är riktigt, riktigt trött. Om en stund så kommer det smärtstillande sätta monstret på plats men dessförinnan lär jag få vara vaken och göra ingenting. Tja, det kanske inte var helt korrekt för jag pratar ju faktiskt med dig. Det är bara jag som pratar men du är en fantastisk lyssnare….haha. Nu på tidig morgonkvist när allt är så där härligt tyst så passar min hjärna på att bjuda mig på en liten resa. En resa av oro. Är min hjärna inte sjysst? Ja, det kan ju diskuteras förstås. Vad är nu denna oro då? Jo den är lite av varje. En del läggs på mitt mående, jag mår väldigt bra nu för tiden, förutom monstersmärtan då, och såklart, pessimist som jag är ibland, undrar jag när saker och ting ska börja gå snett och sen stupa utför. Det brukar alltid inträffa något så att jag blir tagen på sängen och så har någon elak djävul dragit mattan ifrån mina fötter. Ibland är det stort och ibland är det mindre saker, vad det än är, hur det än ser ut eller vad som än händer, så ska jag stå stadigt. Det lovar jag. Ingenting ska få förstöra det lyckliga och vackra jag för tillfället har. Sen är jag så pass mycket vett innanför pannbenet att jag förstår att livet inte kan vara en dans på röda rosor alltid, för ett sådan liv existerar inte. Men för min del gör det ingen om mina dagar faller tillbaka lite och blir mer vardagliga, att den bubblande lyckan jag känner inombords dämpas lite, gör heller ingenting. Bara jag får behålla hälften i alla fall så kommer jag vara nöjd.

Sen finns det en oro över vår ekonomi. Det är tufft att leva på min sjukpenning och det är jobbigt att inte kunna unna sig något extra utöver det vanliga. Vi är inte så kräsna så lite extra godis en helg, någon extra god grönsak till någon middag. Som till exempel gelé, det är en lyxvara tyvärr. Fast när vi köper hem det så är det ingen som kan påstå att vi inte njuter av sådan extravaganza, för det gör vi. Kanske hade det varit tråkigt om vi ständigt kunde ha dessa varor som gör middagen till lyx för då hade vi inte njutit av det på samma sätt. Det finns negativa och positiva saker att säga om allt och alla. Sen gäller det att väga för-och nackdelar med saker och ting. Såklart gäller detta inte över en gelé utan över mycket större saker än så. Med just ekonomin är det viktigt, vad ska vi prioritera denna gången? Varje gång räkningarna är betalda så känner jag ändå en lättnad, den lättnaden är för att då vet jag att vi får bo kvar en månad till, använda strömmen en månad till o.s.v. Sedan får vi se hur mycket det blir över till mat. Första gången vi veckohandlar är det såklart inga problem, det börjar på vecka två. Då är det svårt att få det till att gå ihop och då har vi ändå ytterligare två veckor kvar innan vi får pengar. En sak står säker efter vecka ett i alla fall och det är att vi måste försöka få ihop pengar till mat de sista två veckorna och då börjar vi fundera för att hitta lösningar på problemen. Dessa funderingar gör mig knas, speciellt när vi står och trampar på samma ställe, när uppfinningsrikedomen har tagit slut. Jag är så fruktansvärt rädd för att vi inte ska få ihop de pengarna så jag går ofta omkring och känner rädsla tillsammans med oro. Detta finner jag inte något som helst nöje i. Det måste finnas lösningar på våra problem. Nu kan Kent snart sätta upp sig på arbetsförmedlingen i alla fall, för nu tror jag att Emil tillsammans med mig, klarar av att komma till skolan i tid. Då äntligen kommer ljusningen på våra problem och jag kan då faktiskt se på framtiden med tillförsikt. Något jag inte har kunnat göra på i alla fall ett och ett halvt år. Slippa vända på varje krona. Köpa gelé och lingon utan att bli utfattiga. Det kommer gå bra, det vet jag. Nu ska vi bara ta oss dit också.

old-books

En bild med hög mysfaktor

Denna bilden är typiskt en sådan bild som ger min kropp ett inre lugn. För hade det varit jag som hade suttit framför den boken med ljuset tänt hade jag njutit i fulla drag. I bilden känner jag också tystnad, jag känner inget stoj och stim i bilden utan enbart lugn och ro. Sen finns det ändå en aning av vemod hos den. Kanske är personen som läser ensam. Personen har kanske haft ett rikt liv och åldrats. Så personen bakom boken är kanske en trött, rynkig kvinna som älskar att läsa. Jag vet att bilden skänker mig massa känslor och det är vanligt att jag sitter och funderar över vad som händer bredvid bilden eller fotografiet, saker som vi inte kan se. Jag tycker mig också kunna känna av fotografens sinnesnärvaro när ett fotografi har tagits, inte alltid men ofta, går det nästan känna det fotografen kände när den tryckte, på ta foto knappen, som sagt inte alltid och vissa gånger är det tydligare än någonsin. Det är min kärlek till bilder som får mig att börja fantisera. Jag vet inte med säkerhet men jag tror inte det är så många som tittar på bilder på det viset. Har du inte gjort det någon gång, så prova, det är en flykt ifrån verkligheten och det behöver vi nog alla lite till mans. Du får gärna kalla mig knasig, tokig och allmänt dum. Det kvittar, för jag vet vad som driver mig, vad jag slösar min kärlek på och inget av det är dumheter. Det är min kärlek. ❤

Nu fina du, så är det dags att ta farväl, för denna gången. Kramarna du får är fyllda med kärlek och ett stort grattis till alla mammor. Energibollarna……ja, du vet. Sköt om dig nu och mys med mamma, eller mys med dina barn om du är en mamma, Bäst av allt är när du kan göra båda. Tänk kärlek ❤ ❤ ❤