Making memories och master of emotions

image
Älskade tös

Mejor , querido amigo, detsamma som finaste, älskade vän på spanska. Ja, jag vet att det är löjligt men jag älskar spanska.
Fotot är Michelle såklart. Hon har de finaste solglasögon som finns. Ja, precis, hon ligger och njuter i värmen. Det är väldigt vanligt bland nyfödda att de får sola. De fattas ett ämne som behövs för att inte få gulsot. Hon kämpar på. I morse blev hon då lagd i respirator men det visste vi sedan innan. Hon kämpade dock emot, för hon ville andas själv. Som jag berättade igår är det inte för att hon inte fixar det själv utan det är för att avlasta både henne och hennes lungor. Varenda prov som tagits på henne har skänkt läkarna ett leende för hon är så stark och har en fantastisk livsvilja.
Paddy var här hemma en stund och gosade med barnen. De var lite ledsna när deras pappa var tvungen att åka igen men de bet ihop och gjorde det bästa av situationen. Jag måste ju säga att de är också små kämpar. Det är minsann inte så enkelt att vara utan både mamma och pappa i så många dagar. Vi gör allt för att de ska ha det så bra som möjligt men vi kan inte ersätta deras föräldrar. Så de är jätteduktiga, verkligen.
Imorgon ska Paddy hämta upp dem och åka hem till Näsum någon dag så de får fortsätta med dagis och skola. Jätteviktigt, tycker jag, då rutiner är viktigt för barn. Sen kommer de förmodligen till helgen igen, men det gör inget för då har vi fått ett andrum.
Jag kan säga att jag åtminstone behöver det. Idag har jag varit tröttare än någonsin. Jag har till och med sovit i rullstolen. Jag kunde inte somna inatt så klockan hann bli 6 innan jag äntligen somnade. Det är jag i ett nötskal. Inatt när jag var som tröttast så kunde när jag blundade en dörr. Min enda tanke var att om jag öppnade dörren och klev in så skulle någon sagofigur kasta drömstoft på mig. Jag behövde bara öppna dörren. Det var enklare sagt än gjort. Jag mer hasade än gick dit i mina tankar. Väl där öppnar jag dörren. Då dyker det upp något helt annat, jo minnen och en hel mängd känslor rusar genom kroppen. Nej, inte det. Jag behövde ju sova. Det bara rusade mängder med saker mot mig och det tog nästan hela natten att ta itu med. Det är väl antagligen därför jag varit så trött idag. Jag hoppas att sömnen ska bli bättre inatt eftersom jag är så trött. Det visar sig.
Jocke och Linnéa har också varit här ikväll och de hade med sig både Bonnie och Zlatan. Zlatan har varit vår fram till att vi flyttade in i denna lägenheten. Så jag har inte sett honom sen

dess.

Det blev ett mycket kärt återseende. Det var skönt att se hur bra han mår. Så det har varit väldigt stimmigt här idag, så det bidrog säkert också till att jag är så trött.
Därmed så är det dags att säga godnatt, vi hörs snart igen. Tack till dig som har läst inlägget idag. Puss och kram ❤ ❤

Kristianstad är bäst. Tack du fina fina läsare <3

Grattis Kristianstad….Äntligen!!!

Jaaaaa…Äntligen vann de!!!! Jag har suttit i tårar efter andra sm-finaler. Men denna gången gick det vägen. Äntligen tog de hem vinsten. De är så värda det. Jag är så glad och lycklig, det bubblar inombords. GRATTIS!!! 

Ikväll så åkte Sandra och Paddy hem efter jobbat hela helgen. Innan de åkte så bjöd de på middag och det blev pizza. Faktiskt var det riktigt gott. Äter man det inte så ofta är det gott. Annars smakar det absolut ingenting. Det gäller också att välja rätt pizzeria. Det är lika viktigt som att välja ett gott vin till maten. Pizzerior gör alla smakerna olika, anser jag. Vi har en favorit pizza och det är Katrins pizzeria. De gör oavkortat de bästa pizzorna och vi har provat de flesta här i Kristianstad. Så det blev mer eller mindre en riktigt festlig söndag. Nu längtar jag inte till imorgon så min måndags längtan är slut nu och det är ju bra. Ytterligare ett bevis på att jag trivs hemma. Det visste jag innerst inne men lite osäker innan jag kom hem det var jag allt. I stort sett försökte jag lura mig själv att det enda jag kände var glädje. Tanken att jag kan lura mig själv är ganska skrattretande. För känslan som var störst och mest skrämmande var rädslan. Jag har ändå amputerat båda mina ben och ändå trodde jag att den största känslan skulle vara ren och skär glädje. Det är en lögn. En ren och skär lögn blev det istället. För stunden innan jag skulle åka hem, då hade jag blivit nära nog glad om de hade sagt att det var tvunget att jag stannade kvar. Jag kan säga att jag skäms över det men när man har legat inne så länge som jag hade gjort så känns det tryggt att vara där och allt annat är en röd zon. Den röda zonen är man livrädd för att landa i. Just då var alla områden röda förutom sjukhuset så det tog all min kraft att förmå mig själv till att packa och åka hem. Jag tror också att jag lurade mig själv för det gjorde att allting blev något lättare och idag är jag glad för att vara hemma. Nej, inte glad. Jag är överlycklig för att vara hemma.

Jag passade på att vila en stund innan handbollen för att orka sitta uppe längre än till åtta. Varje kväll får jag ont för att jag har suttit uppe för länge och då är det enbart sängen som gäller. Jag hoppas i alla fall att det ska fungera. Du skulle bara veta och förstå hur jobbigt det är med smärtan. Det är enormt enerverande att behöva gå och lägga sig fast jag inte är trött men det förbaskade monstret bestämmer och då har jag inget att säga till om. Det gör tyvärr också att jag inte är så pigg på att ge mig ut på längre utflykter. Tänk om jag får ont och monstret vaknar. Vad fasiken ska jag göra då? Jag kan ju inte gå och lägga mig precis utan då blir det att stå ut med smärtan och det fixar jag inte. Smärtan är alldeles för svår. Det går inte att stå ut, då blir jag tokig. Hela min vakna tid går åt att planera inför nästa smärtattack. När den kommer och var är jag då? Det finns inget som är regelbundet när det gäller mitt monster. Utan det vaknar när det vill och var det vill. Ibland är det vänster, ibland höger och ibland blir det båda två. Inget roligt alls. Jag brukar försöka prata med monstret men det är stört omöjligt. Har det bestämt sig så har det. Inget jag gör eller säger stoppar det. En dag kanske jag accepterar det och då blir också livet lättare. Det har, tack och lov, blivit mycket bättre och lättare att leva mitt liv men det har tagit tid. Jag är glad att tiden som jag har offrat kommer till nytta nu. Jag tror att vilken du än frågar, så kommer de att säga som det är, att jag är mycket lättare att leva med nu, för jag är gladare och piggare. Det stämmer in på det jag känner. Glädje och lycka!!!

Du har en stor del i att jag mår så bra som jag faktiskt gör. Dina värmande ord har gjort det enklare för mig att leva. Varenda gång jag har varit ledsen har du erbjudit din axel som jag har kunnat gråta mot. Har jag inte haft din axel så har jag bläddrat tillbaka bland kommentarerna och läst samma sak igen och igen fram tills det att allt har känts lättare. Så nu måste du klappa dig själv på axeln och tala om för dig själv att du är duktig, du är bäst och du är unik. I mina ögon är du en unik, fin medmänniska. Precis sådan jag själv vill bli den dagen du behöver mig. Jag kommer aldrig att svika. Jag kommer finnas där för dig när du vill. Du vill kanske bara berätta något roligt för mig och det är ju ännu roligare. Vad helst jag kan erbjuda är till din förmån, vad som helst. Du har erbjudit mig vad jag behövde och nu är det min tur att ge igen. Den kärlek som jag känner för dig är förvisso vänskaplig men precis lika stark som något annat. Ta till dig vad jag har skrivit och känn in vad jag skriver för detta är sanningen. Sanningen om dig, som min vän. Att vi kanske aldrig har träffats öga mot öga ser jag som en mindre petitess och inget att hänga upp sig på. Sen för dig som jag har träffat, visst är det en fördel, men jag hade känt lika mycket vänskap och kärlek även om vi inte hade gjort det. Denna texten är tillägnad helt och hållet till dig, min kärlek och vänskap är helt och hållet din. Förmodligen kommer jag aldrig kunna ge tillbaka lika mycket som du har gett mig, men jag finns här helt och hållet för din del, när du behöver. Kram till dig fina läsare för att var du än befinner dig, vem du än är och hur du än ser ut så delar du något oerhört, enormt och obeskrivligt viktig. Du delar Kampen för Livet med mig.

Kram till dig fina läsare och tack för idag. Ännu en dag har du förgyllt!! Jag skickar iväg energibollar till dig om du behöver, annars kan du ge bort dem till någon som behöver extra hjälp. Sköt om dig nu och njut av denna kvällen. Vi hörs snart igen. ❤ ❤ ❤

Kampen inombords

ensam nalle
Ensam nalle

Denna bilden talar nog väldigt mycket för hur jag känner det. Ensam, ensam och så ensam igen. Jag vet att jag kan åka ut i stora salen. Där sitter ett par gamla människor som det gjorde igår. Förstå mig nu rätt, jag har inget emot gamla människor men jag har inte heller någon lust att prata med dem. Den ena har en stor filt över sig och sover, den andre damen harklar sen spottar hon slem i en påse. Det är äckligt. Så jag fortsätter in på mitt rum och är ensam. Datorn är en stor hjälp och min blogg är min bästa vän för där kan jag vara mig själv och jag kan skriva precis vad jag vill och det älskar jag. Är jag ledsen, arg eller glad så får jag vara det. Ingen säger till mig något. Annars kan folk trampa hur som helst på mig. Ni som läser nitlotten vet det.

ros
Omslag till Jag drog livets nitlott

Jag vet att det är ganska många som läser nitlotten för det ser jag på statistiken och nu skulle jag vilja veta vad ni tycker. Jag vet jag är tjatig. Jag skriver mycket för min egen del men om jag skulle ge ut något liknande i bok så måste jag veta vad ni tycker om det jag skriver. Det är kanske svårt att bedöma det jag skriver om eftersom det är mitt liv. Men tycker ni att det är lättläst eller är det svårt. Hittar ni många fel. Men det som är viktigast är ifall ni känner att ni får ett sammanhang och som sagt ifall det är jobbigt att läsa eller enkelt. Jag gör också en del stopp där jag går närmare in på något eller skriver något som skulle funnits med tidigare. Retar ni er på stoppen eller känns det ok. Så jag bryr mig inte om vilken sorts feedback jag får men nu vill jag att alla som läser den sidan, skriver någon kommentar. För finns det inget intresse så ser jag ingen anledning till att må som jag gör när jag skriver. För jag väntar nog med det projektet då. Detta ni läser nu kommer ni få läsa några dagar då det finns de som inte läser det idag men kanske imorgon. Jag ber er nu, glöm inte att skicka med en kommentar.

ledsen pojke
Ledsen gosse, fint foto men jag blir ledsen av det.

Jag blir ledsen av detta fotot men samtidigt så älskar jag det för det är så fint. Idag fick jag sätta en tid för mig själv för att annars plockar jag på mig alldeles för många bilder och det går inte. Jag har så svårt för att begränsa. Men idag när jag satte en tid så var jag noggrannare när jag valde bilderna. Jag avskyr mig själv för att jag inte har bättre självdisciplin. Idag har det varit en jobbig dag hitintills för jag har så ont. Jag gnällde nu för en stund sen att det är inte klokt att jag inte har fått träffa en läkare mer än en gång sedan jag kom in. De vet att jag samlar på mig vätska, varför är inte det åtgärdat. Ska något av organen paja först innan det fixar det. Mina kärl mår piss av någon anledning och de gör riktigt ont. Sen gör det ont av det som är fel på vänstra stumpen som jag inte vet vad det är. Kan vara en infektion men de verkar inte bry sig så mycket. Nej, jag blir arg. Det är ju inte meningen att nu när jag funkade så bra medicinskt så ska de förstöra det. Nej det blir ju inte bra. Sen måste jag få veta varför jag har sådana ryckningar i ben och fingrar som jag har. Numer kan jag inte skriva på mobilen när jag har vaknat, Jag rycker så det blir helt fel och ibland riktigt galet. Ni vet när man skickar meddelandet innan det är färdigt, det är så retfullt, visst går det att redigera men det tar ju tid.

Det här är det andra inlägget i bloggen som jag skrev och det jag hela tiden bloggar om som heter Fibbla är en bok som heter Slaget om Fibbla. Jag pratar om att leva i fantasivärlden och det gör jag också när jag skriver den….Jag tänker att jag har inte skrivit så långt som jag brukar så jag tar in ett inlägg till idag.

Lite till av de gamla inläggen

Det blev städning idag. Jag har varit riktigt duktig och dammsugat, torkat golven och just nu håller jag på med maten. Emil var jättenöjd med sin dag och det känns ju kanon. Han är så klart svintrött, precis som det ska vara. Det finns en anledning till min städning och det är att jag kan ägna resten av kvällen till slaget om Fibbla….jag längtar alltid dit till min fantasivärld, just nu är det en sorglig bit jag skriver och det är lite jobbigt när jag lever mig in i boken som jag gör. Så jag är tvungen att lämna det ibland…ha en bra kväll

Godnatt alla vänner

Här börjar det bli jobbigt med smärtan

Lite jobbigt ikväll, har jätteont i mina ben så jag är trött men kan inte sova, inte ännu iallafall.
Har skrivit ganska mycket på boken. Håller på att skriva i kapitel 2 trots att där är 5 kapitel gjorda. Jag tyckte det var mycket som fattades i den mörka hemligheten.
Det som kanske är ofattbart för er är att jag lever mig in i karaktärerna. Just nu är det en väldigt sorglig bit som jag skriver. När jag skriver så rinner tårarna, så löjligt egentligen när det är jag själv som skapar den. Men min tanke är att om jag blir berörd så hoppas jag ni också blir det. Ha en bra natt nu..så hörs vi imorgon. Godnattkramar till er alla

Det är här jag börjar märka av smärtan, tydligen. Nu när jag sitter och läser den gamla bloggen så får jag ont i magen och jag blir ledsen. Tänk att jag pallade vara hemma så länge. Att jag inte gav upp och åkte in. Kärlsmärtor är fruktansvärda och det går inte vara hemma utan har man det så söker man sig till sjukhus eller vårdcentral ganska snart. Nu är det dags för mig att avsluta och kom nu ihåg vad jag skrev. Hur viktigt det är med feedback. Jag skickar kramar till er alla med kärlek och mina energibollar hänger på. Sköt nu om er och era nära och kära. Så hörs vi snart igen ❤ ❤ ❤