Ensam…

Hej finaste 💖

Ensam är ett stort och starkt ord. Vara ensam, eller känna sig ensam, är stor skillnad. Jag är gift, vi har en son kvar hemma, Emil. Vi har ju tre barn till som har flyttat hemifrån, 8 barnbarn och 4 bonus barnbarn. Så jag har en stor familj. Vi har varit gifta i 31 år.

Jag har mist båda mina ben, sitter ständigt på häcken. Innan jag blev sjuk så var jag väldigt aktiv, otroligt pedantisk och på lediga dagar, helger osv så hittade vi alltid på något. Från det till detta, har varit extremt tufft. Det är fortfarande tufft ibland. Det är här jag ofta känner mig ensam. Många gånger försöker jag förklara hur jag känner, hur jag mår, varför jag är arg och ledsen… det är såklart inte lätt för någon, som inte varit där, att förstå. Det gör att jag ofta stänger ner, låter känslorna rasa inombords. Ibland blir jag irriterad på städningen, eftersom jag var så pedantisk själv, och då kan Kent tycka att här är städat, och att jag är gnällig.. När jag försöker berätta hur ledsen jag är över att jag inte kan bada, så kan han säga, det kan du om du bara vill….suck…det fungerar ju inte utan ramp och badstol. Han säger ofta att jag kan göra allt jag vill, men det är inte riktigt sant. Jag kan inte vara impulsiv, sticka till någon och fika. Jag måste ju kunna gå på toaletten. Det är så enkelt att säga, jag förstår, men det är inte hela sanningen.

Allt det här gör att jag ofta känner mig ensam. Väldigt ledsen….och svårt att hitta glädjen ibland…

Vad gör dig ensam?

Här kommer lite foton igen ♥️

Då har jag fått gnälla lite. Tack för att du lyssnar 😘

Kram kram 💖

Om jag bara kunde…

Kent50

 

Hej, finaste…

Jag orkade inte skriva igår, hela dagen gick åt att svettas, vara trött och vara allmänt krasslig. Blodsockret hoppar ifrån 8- 24 på ingenting och min kropp slår bakut såklart. Det är inte mycket bättre idag och det gör så ont att inte kunna vara hemma och krama min man när han fyller år. Visst ska vi fira honom senare men ändå. Han har alltid funnits där för mig och nu kan jag inte finnas där för honom när han fyller jämt. Med sorg i hjärtat sitter jag här och kan se de framför mig. Han och Emil. Ensamma och han fyller år…men det är bättre att bli bra nu, så jag får vara hemma. Nu har jag bestämt att de jag har fått för depression ska ut…jag vill inte ha mediciner som inte är livsnödiga längre…Får jag bara rätsida på diabetesen så är jag redo att åka hem…

Det fina collaget är såklart tillägnat min älskade man som finns där närhelst jag än behöver honom. Jag har funderat mycket på vårt liv och jag har kommit fram till att vårt liv är världens finaste film eller bok. Från början innehåller den kärlek, otrohet och intriger. Sen går livet vidare i vad som kunde varit en vanlig vardag, men inte vårt liv inte, det finns traumatiska händelser, sorg, glädje, men det är inte många veckor som har gått utan något mycket intressant har inträffat och slutet bör ju vara lyckligt eftersom vi har helt underbara barnbarn. Det hade blivit en kanon bok, men det är inte den boken jag skriver, utan min bok är min flykt till fantasins värld, precis som bloggen. En dag kanske mitt och vårt liv blir en bok, men inte än…

När jag kommer hem så blir det till att planera och fixa med Kents kalas. Det är så mycket jag skulle vilja göra för honom, så att han ska förstå hur mycket han egentligen betyder för mig. Han är verkligen min värld. Inte en enda gång, vad jag än behöver hjälp med skulle han tveka. Alltid en ängels tålamod, klart världens bästa pappa. Jag kunde inte ha gjort ett bättre val. Det var kärlek vid första ögonkastet och det fick mig att vara otrogen mot en annan kille, något jag verkligen avskyr, det är inget jag är stolt över, men Kent var viktigare än någon annan. Jag visste redan att det var mannen jag skulle dela mitt liv med. Det valet har jag aldrig ångrat. Det var många som sa när vi gifte oss att det aldrig kommer hålla eftersom vi inte hade känt varandra så länge…tji fick dem. Varje sak som livet har kastat på oss, har vi fixat tillsammans. Vi har blivit starka tillsammans. Älskar dig så otroligt mycket fina du, det är du och jag, alltid. Många grattis kyssar, pussar och kramar Kent..<3 ❤ ❤

Här har varit många läkare idag och det är så när man är multisjuk, men denna gången har de en vettig plan. Fixa diabetesen, sätta ut mediciner som inte är livsviktiga, det är ju min plan som har blivit deras. Sen när de är borta och jag landar, hittar mig själv är det dags för en samtalskontakt för att bearbeta det som hänt dessa 14 åren. Som läkaren sa, du har varit med om otroligt mycket. Det vet jag och jag vet också att det kommer ifatt mig, men nu är det dags att göra det rätt. Göra om och göra rätt…. Visst hade jag kunnat åka hem nu men det hade inte gynnat någon, för då hade jag fått åka in igen när jag blir sjuk av diabetesen. Som jag har sagt innan, det är dags att ta tillbaka mitt liv…

Michelle närmar sig 2ooo gram med stormsteg och det ska bli skönt för dem när det är dags att lämna sjukhuset. De har det tufft och det är jobbigt för de alla. Sandra mår inget vidare. Jag önskar att jag kunde ta över hennes smärta, krypa under hennes skinn och förskona henne från allt skit runtomkring. Tyvärr så går det inte. Som mamma vill jag gömma de alla under mina vingar, varenda något gör dem illa så önskar jag att det fanns ett sätt att skydda dem på. Varje gång de lider, lider jag lika mycket. Jag avskyr att se dem må dåligt. som en fräsande katt blir jag när hör att något eller någon berör, rör dem, de är liksom mina..LÅT BLI!! Det fungerar ju inte så eftersom de är vuxna. Aldrig som mamma, att jag kommer släppa taget helt. Det är min uppgift att få dem må bra, min roll som mamma tar inte slut för att de växer upp…Om jag bara kunde, skulle jag skydda de från allt livet kastar åt dem

Nu är det dags att avsluta detta inlägget. Ha en underbar kväll. Kramar i massor till dig, energibollarna rullar också. Sköt nu om dig, så hörs vi, du och jag, fina igen alldeles strax… ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

 

Drömmar och nu jäklar…..

söndag

Hej, finaste….

Då var det plötsligt söndag och slutet på påsklovet är här. Imorgon börjar Emil i skolan igen, och jag tror ändå att han tycker det ska bli ganska så skönt. Han blir så rastlöst av att vara hemma. Sen har det varit mycket för honom också. Mycket sjukdomar….

Idag är jag helt slut. De tre dygnen utan nästan ingen sömn alls har nog gjort sitt och antagligen är det dags för kroppen att säga ifrån idag. Det får bli det sista nu….jag är en drömmare, jag har fortfarande mål att nå, jag har inte slutat drömma. Så nu jäklar ska jag ta tillbaka mitt liv, nu får det vara nog….Någonstans därunder finns hon, Mia, och det är dags för henne att ta över nu. Jag har alltid tagit livet med en klackspark och positiv anda, det är dags för mig att hitta gnistan igen….MITT LIV ÄR INTE SLUT!!

Jag ska bara bli lite piggare sen ska proteserna på, snygga kläder och smink. Sen så är det dags att för varje dag som går, bli bättre på att gå. Här ska kämpas…

Som ni ser på fotografierna så har Stephanie fått hålla sin lillasyster, med hjälp, för första gången. Mäkta stolt såklart. Sen är det ett fin foto på Michelle med sin nalle. Stora flickan är hon nu, väger över 1800 gram nu. De tar ut henne i vagn nu, med syrgas fortfarande. Det blir snart dags för sonden också att dras. Lycka !!

bryan-624-1389989287

Den här mannen, introducerade Caroline för mig för någon dag sedan. Redan första gången jag hörde honom sjunga var jag fast…Hans namn är Luke Bryan och jag är totalt knockad av hans musik. Så jag lyssnar på hans låtar hela tiden….mys….

Jag började skriva på boken igen igår när jag fick hit datorn, men det är precis som jag inte riktigt orkar. Det går inte att fokusera på texten och jag blir förbannad på mig själv. Nu är det dags att skriva klart boken, det har jag gett mig fasiken på men vad ska jag göra för att hitta lusten igen…Säg det…

Nu har jag börjat se Jocke och Linnea när de går fram till altaret och han är så stilig. Varenda gång jag hör en viss låt, så börjar det och du tror väl inte att jag gråter, väl?? Jo, då…mina tårar ramlar i massor. Min gosse har blivit en man och det är så förbaskat svårt att förstå. Likaväl som att Emil har börjat få mustasch…min lilla gosse!! Nej, ibland önskar jag att det fanns en knapp att trycka på så tiden fick stå stilla ett tag. Sen är jag medveten om att jag blev mamma och mormor väldigt tidigt. Det är därför jag har bestämt mig….HÄR SKA LEVAS LIVET!!

Det finns så mycket kvar som jag inte har gjort ännu. Jag har aldrig varit ute och rest, det ska ändras på. Det är dags nu…

Jag ska sluta vara så jäkla feg, ramlar jag så gör jag, när jag ska gå. Det är bara att hoppa upp igen…Det gäller ju ta vara på att jag har tappat så mycket i vikt. Det är ju lättare att gå nu…Nej, ingen tvekan mer…nu kör jag…

Jag önskar dig, fina du en underbar söndag. Ta hand om dig själv, det är du värd. Kramar i massor kommer din väg…ta för dig, så många du kan. Energibollarna får du på köpet om du behöver. Till min underbara familj, mina syskon inräknat….JAG ÄLSKAR ER, TILL MÅNEN OCH TILLBAKA…Speciellt för dig, Kent. Jag kommer aldrig sluta älska dig, jag älskar dig mer än någonsin…vi, du och jag, vi är ett och kommer alltid vara det. Det finns ingen som du, kommer aldrig finnas heller….Jag älskar, älskar dig meeeessttt och det är inte lönt du försöker vinna den tävlingen, för nu är jag inte i telefonen så att du kan säga jag älskar dig mest för att sedan lägga på luren.

Du och jag, fina, vi hörs snart igen. ❤ ❤ ❤