Om jag bara kunde…

Kent50

 

Hej, finaste…

Jag orkade inte skriva igår, hela dagen gick åt att svettas, vara trött och vara allmänt krasslig. Blodsockret hoppar ifrån 8- 24 på ingenting och min kropp slår bakut såklart. Det är inte mycket bättre idag och det gör så ont att inte kunna vara hemma och krama min man när han fyller år. Visst ska vi fira honom senare men ändå. Han har alltid funnits där för mig och nu kan jag inte finnas där för honom när han fyller jämt. Med sorg i hjärtat sitter jag här och kan se de framför mig. Han och Emil. Ensamma och han fyller år…men det är bättre att bli bra nu, så jag får vara hemma. Nu har jag bestämt att de jag har fått för depression ska ut…jag vill inte ha mediciner som inte är livsnödiga längre…Får jag bara rätsida på diabetesen så är jag redo att åka hem…

Det fina collaget är såklart tillägnat min älskade man som finns där närhelst jag än behöver honom. Jag har funderat mycket på vårt liv och jag har kommit fram till att vårt liv är världens finaste film eller bok. Från början innehåller den kärlek, otrohet och intriger. Sen går livet vidare i vad som kunde varit en vanlig vardag, men inte vårt liv inte, det finns traumatiska händelser, sorg, glädje, men det är inte många veckor som har gått utan något mycket intressant har inträffat och slutet bör ju vara lyckligt eftersom vi har helt underbara barnbarn. Det hade blivit en kanon bok, men det är inte den boken jag skriver, utan min bok är min flykt till fantasins värld, precis som bloggen. En dag kanske mitt och vårt liv blir en bok, men inte än…

När jag kommer hem så blir det till att planera och fixa med Kents kalas. Det är så mycket jag skulle vilja göra för honom, så att han ska förstå hur mycket han egentligen betyder för mig. Han är verkligen min värld. Inte en enda gång, vad jag än behöver hjälp med skulle han tveka. Alltid en ängels tålamod, klart världens bästa pappa. Jag kunde inte ha gjort ett bättre val. Det var kärlek vid första ögonkastet och det fick mig att vara otrogen mot en annan kille, något jag verkligen avskyr, det är inget jag är stolt över, men Kent var viktigare än någon annan. Jag visste redan att det var mannen jag skulle dela mitt liv med. Det valet har jag aldrig ångrat. Det var många som sa när vi gifte oss att det aldrig kommer hålla eftersom vi inte hade känt varandra så länge…tji fick dem. Varje sak som livet har kastat på oss, har vi fixat tillsammans. Vi har blivit starka tillsammans. Älskar dig så otroligt mycket fina du, det är du och jag, alltid. Många grattis kyssar, pussar och kramar Kent..<3 ❤ ❤

Här har varit många läkare idag och det är så när man är multisjuk, men denna gången har de en vettig plan. Fixa diabetesen, sätta ut mediciner som inte är livsviktiga, det är ju min plan som har blivit deras. Sen när de är borta och jag landar, hittar mig själv är det dags för en samtalskontakt för att bearbeta det som hänt dessa 14 åren. Som läkaren sa, du har varit med om otroligt mycket. Det vet jag och jag vet också att det kommer ifatt mig, men nu är det dags att göra det rätt. Göra om och göra rätt…. Visst hade jag kunnat åka hem nu men det hade inte gynnat någon, för då hade jag fått åka in igen när jag blir sjuk av diabetesen. Som jag har sagt innan, det är dags att ta tillbaka mitt liv…

Michelle närmar sig 2ooo gram med stormsteg och det ska bli skönt för dem när det är dags att lämna sjukhuset. De har det tufft och det är jobbigt för de alla. Sandra mår inget vidare. Jag önskar att jag kunde ta över hennes smärta, krypa under hennes skinn och förskona henne från allt skit runtomkring. Tyvärr så går det inte. Som mamma vill jag gömma de alla under mina vingar, varenda något gör dem illa så önskar jag att det fanns ett sätt att skydda dem på. Varje gång de lider, lider jag lika mycket. Jag avskyr att se dem må dåligt. som en fräsande katt blir jag när hör att något eller någon berör, rör dem, de är liksom mina..LÅT BLI!! Det fungerar ju inte så eftersom de är vuxna. Aldrig som mamma, att jag kommer släppa taget helt. Det är min uppgift att få dem må bra, min roll som mamma tar inte slut för att de växer upp…Om jag bara kunde, skulle jag skydda de från allt livet kastar åt dem

Nu är det dags att avsluta detta inlägget. Ha en underbar kväll. Kramar i massor till dig, energibollarna rullar också. Sköt nu om dig, så hörs vi, du och jag, fina igen alldeles strax… ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

 

Drömmar och nu jäklar…..

söndag

Hej, finaste….

Då var det plötsligt söndag och slutet på påsklovet är här. Imorgon börjar Emil i skolan igen, och jag tror ändå att han tycker det ska bli ganska så skönt. Han blir så rastlöst av att vara hemma. Sen har det varit mycket för honom också. Mycket sjukdomar….

Idag är jag helt slut. De tre dygnen utan nästan ingen sömn alls har nog gjort sitt och antagligen är det dags för kroppen att säga ifrån idag. Det får bli det sista nu….jag är en drömmare, jag har fortfarande mål att nå, jag har inte slutat drömma. Så nu jäklar ska jag ta tillbaka mitt liv, nu får det vara nog….Någonstans därunder finns hon, Mia, och det är dags för henne att ta över nu. Jag har alltid tagit livet med en klackspark och positiv anda, det är dags för mig att hitta gnistan igen….MITT LIV ÄR INTE SLUT!!

Jag ska bara bli lite piggare sen ska proteserna på, snygga kläder och smink. Sen så är det dags att för varje dag som går, bli bättre på att gå. Här ska kämpas…

Som ni ser på fotografierna så har Stephanie fått hålla sin lillasyster, med hjälp, för första gången. Mäkta stolt såklart. Sen är det ett fin foto på Michelle med sin nalle. Stora flickan är hon nu, väger över 1800 gram nu. De tar ut henne i vagn nu, med syrgas fortfarande. Det blir snart dags för sonden också att dras. Lycka !!

bryan-624-1389989287

Den här mannen, introducerade Caroline för mig för någon dag sedan. Redan första gången jag hörde honom sjunga var jag fast…Hans namn är Luke Bryan och jag är totalt knockad av hans musik. Så jag lyssnar på hans låtar hela tiden….mys….

Jag började skriva på boken igen igår när jag fick hit datorn, men det är precis som jag inte riktigt orkar. Det går inte att fokusera på texten och jag blir förbannad på mig själv. Nu är det dags att skriva klart boken, det har jag gett mig fasiken på men vad ska jag göra för att hitta lusten igen…Säg det…

Nu har jag börjat se Jocke och Linnea när de går fram till altaret och han är så stilig. Varenda gång jag hör en viss låt, så börjar det och du tror väl inte att jag gråter, väl?? Jo, då…mina tårar ramlar i massor. Min gosse har blivit en man och det är så förbaskat svårt att förstå. Likaväl som att Emil har börjat få mustasch…min lilla gosse!! Nej, ibland önskar jag att det fanns en knapp att trycka på så tiden fick stå stilla ett tag. Sen är jag medveten om att jag blev mamma och mormor väldigt tidigt. Det är därför jag har bestämt mig….HÄR SKA LEVAS LIVET!!

Det finns så mycket kvar som jag inte har gjort ännu. Jag har aldrig varit ute och rest, det ska ändras på. Det är dags nu…

Jag ska sluta vara så jäkla feg, ramlar jag så gör jag, när jag ska gå. Det är bara att hoppa upp igen…Det gäller ju ta vara på att jag har tappat så mycket i vikt. Det är ju lättare att gå nu…Nej, ingen tvekan mer…nu kör jag…

Jag önskar dig, fina du en underbar söndag. Ta hand om dig själv, det är du värd. Kramar i massor kommer din väg…ta för dig, så många du kan. Energibollarna får du på köpet om du behöver. Till min underbara familj, mina syskon inräknat….JAG ÄLSKAR ER, TILL MÅNEN OCH TILLBAKA…Speciellt för dig, Kent. Jag kommer aldrig sluta älska dig, jag älskar dig mer än någonsin…vi, du och jag, vi är ett och kommer alltid vara det. Det finns ingen som du, kommer aldrig finnas heller….Jag älskar, älskar dig meeeessttt och det är inte lönt du försöker vinna den tävlingen, för nu är jag inte i telefonen så att du kan säga jag älskar dig mest för att sedan lägga på luren.

Du och jag, fina, vi hörs snart igen. ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

Ja, varför inte…

familjerummet

Hej, finaste…..

Då var det första gången du får se henne i kläder. Stora flickan….Nu har de flyttat in till vårdrummet, en mycket stor dag för hela familjen. Nu får de bo tillsammans med sin dotter och nu måste någon av dem vara där hos henne. Det blir lite omställning för oss här hemma också. Ungarna ska nämligen bo där också och åka till Näsum för att gå i skola och dagis. Sen kan jag tänka mig att barnen vill vara hos hos lite då och då även nu. Det löser sig såklart. De sover över här inatt för att första natten är väl lite nervös. Det kommer bli ganska skönt även för vår del. Jag har känt att de sista dagarna har jag gått på sparlåga. Det blev ju genast intensivare när Kent också blev så sjuk att han var tvungen att stanna i sängen. Det är ju inte så att jag kan klara mig helt själv, men det ordnade sig. Tror du inte att det är min tur nu. Febern har börjat stiga ikväll och det vet i gudarna hur jag mår imorgon. Jag ber, och ber, sen ber jag igen för att detta bara är en tillfällighet och att jag mår bra igen imorgon. Förra gången jag hade en influensa så fick jag åka in med ambulans och blåljus. Jag hoppas att jag slipper denna gången. Det kan faktiskt vara så att det helt enkelt har blivit för mycket för mig, för så här har min kropp reagerat innan just när något har varit riktigt jobbigt och det börjar lätta. Min kropp visar klart och tydligt vad den gillar och inte. Ena gången svimmade jag, men det är i och för sig helt ok, för då blev jag ju inte sjuk mer sedan. Jag vill inte, vill inte, absolut inte, bli sjuk. Jag har nog med saker omkring mig ändå. Hur det än är så har jag också oroat mig över den lilla tösen och det gör jag ju fortfarande. Sedan har jag oroat mig över de andra två, hur det ska bli senare. Det är ju jättekonstigt för dem också. Inga vanliga rutiner, mamma och pappa på sjukhuset med lillasyster. Sen har vi haft våra regler och ibland tjatat, ja de har inte haft det allt för enkelt. Jag är rädd för att det kommer en dag när någon av dem reagerar på det som har hänt. Sen har vi de andra barnen. Det har inte varit jättemycket att oroa sig för, men lite här och lite där, så plötsligt har du en hel härva. Så håll nu tummarna och era tår för att jag faktiskt är friskt i morgon.

Emil är mycket bättre nu så för honom väntar skola imorgon och det gör de även för de två andra, sen blir här tyst…det kommer nog kännas väldigt konstigt. Men jag kommer gilla det i alla fall. Jag har för tillfället ont i exakt hela kroppen, även i mina fötter, som jag ju inte har kvar. Jag har haft några fruktansvärda fantomsmärtor hela dagen och det är irriterande. För när man lider av någon smärta så vill man gärna ta på det onda, kanske massera så det ska bli bättre. Vad ska jag göra? Ta i luften. Det är precis lika jobbigt när jag har klåda på mina fötter, det kan göra mig fullständigt galen. Så om du någon gång hittar mig slitande i mitt hår så är det därför…Det är nog inte värt förresten, då kanske jag blir skallig, till råga på allt. Jag bara väntar på det. Då ska jag banne mig ha en peruk med långt, lockigt hår…Det är det enda som skulle vara roligt med att bli skallig. Nej, skämt åsido, jag måste ta tag i det också, men inte just nu.

Igår var jag på platsbanken och kollade in företag, egentligen skulle jag ha ringt idag men det blev lite andra planer. Det är inte så mycket som har blivit som det ska idag. Det gör ingenting, men jag måste försöka imorgon. Jag hittade ändå några företag som kan vara intressanta. Sen är det ju inte säkert att de vill ha mig där. Trots att det inte kostar något så är det ändå ett ansvar som de måste ta. Sedan måste ju någon ta emot mig, visa mig saker o.s.v och den arbetskraften försvinner ju ifrån sin vanliga roll på företaget och tid är ju pengar, så har jag hört i alla fall. Jag ser fram emot det enormt mycket. Jag tror att det kommer påverka mitt mående till det bättre ganska så snart. Jag är inte van vid att vara stilla, som du vet, och det tar också på mitt psyke. Det är viktigt med den sociala kontakten och att man får känna sig nyttig i samhället. Jag vill verkligen inte ligga samhället till last. Det är inte min sak, riktigt.

Jag ställde några frågor igår och jag måste säga tack, ni fina, som svarade mig. Det betydde jättemycket för mig. Även om det inte var många. Jag måste nog ärligt säga att jag tror inte att det hade varit så lätt att lägga ner bloggen. Jag hade saknat den för mycket. Bloggen är ju en del av mig nu. Nu i veckan så ska jag till banken och fixa min internetdosa och då kan jag läsa mina journaler. Så där har jag att göra  i något år framåt….hahha…nej då, men det ska bli riktigt roligt att läsa vad som är skrivet. Såklart delar jag med mig, som vanligt.

Nu tänker jag säga godnatt, för nu orkar jag banne inte mer. Håll nu era tummar för mig, lova det. Kramar i massor skickar jag iväg till dig, energibollar kommer också, men jag behåller några, det känns som jag kommer att behöva dem. Sköt nu om dig, så hörs vi snart igen. ❤ ❤ ❤