Många kloka ord idag

Bonjour, plus beaux que vous, vilket är det samma som, Goddag, finaste du på franska…

Jag har alltid älskat andra språk. Jag kan komma på hur mycket som helst som är mycket finare på till exempel engelska än svenska. Det är mycket mer känslor i engelska. Fast det är min åsikt…

vacker vit ängel

Visst är denna texten en bra påminnelse till mig som alltid vill tänka tillbaka…

Jag känner inte för att dela med mig av ett minne idag…jag har fortfarande fullt upp med det jag delade igår. Jag anstränger mig verkligen för att det minnet ska finna ro…Istället tänkte jag prata om min dröm och lite annat…Ibland känner jag mig som en lärare när jag bloggar. Idag ska vi lära oss detta…..Lite skämt och lite allvar.

I natt hade jag en dröm som var som hämtad ur en skräckfilm fast med personer som jag känner. Det var nyår och alla drack, fast inte jag då. Jag bestämde mig för att lämna det aspackade gänget och åka hem. Vi hade inte så mycket mat hemma så jag fick med mig lite saker ifrån Ina. Dessutom hade hon packat med sig äpplen där bak så att jag kunde göra mängder av äpplekaka och annat. När vi körde hem så hade hon en lastbil i baken hela tiden och på en smal stig så bestämde sig lastbilen för att köra om. Ina kastade sig ur bilen och la sig platt på marken så att hon inte skulle få äpplena i huvudet och därmed ta allvarlig skada, nu är det en dröm och då är allt konstigt och inget av detta skulle kunna hända i verkligheten, samtidigt som hon låg ner så kom tåget och körde över hennes huvud. Jag skrek och skrek, sprang upp till ett hus som låg bredvid. Tänkte låna telefonen eftersom min mobil inte hade någon täckning. Drömmen började inte så, men det som var innan var inte en mardröm, fast det var otäckt det också. Jag drömde nämligen att vi var i ett hus, det var mängder med folk, alla var aspackade, det spyddes till höger och vänster. Ibland var jag i en husvagn, där både mamma och pappa bodde. Första gången jag skulle hem så körde pappa mig. Vi kramades massor vid bilen, sa att vi älskade varandra och att vi alltid skulle finnas där för varandra. Mamma satt i husvagnen och hon var dement. Ja, det var mycket konstigt, precis som det ska vara i en dröm. Nu tar vi oss tillbaka till olyckan.

Jag fick låna telefonen i huset och de som bodde där var kvar hos Ina därute. Jag hade inte en  tanke på att hon levde, utan var helt övertygad om att hon hade blivit en ängel, men när jag kom ut så pratade hon. Hon kunde inte vrida på huvudet för det var nästan avslitet. Hon sa till mig att jag var tvungen att säga åt hennes barn och Kay att hon älskade dem. Det lovade jag, övertygad om att hon inte skulle leva tills ambulansen kom. Ambulansen var häst med vagn och det skulle ta mer än två timmar att bara komma bort från stigen. Jag måste säga att jag var inte riktigt snäll, för jag tänkte att bara de tar henne med sig. Jag ville absolut inte vara nära henne för länge för det var så otäckt. Samtidigt så tog jag mitt förnuft till fånga och tänkte att det gick ju inte. Hon var tvungen att få vård snabbt. Jag tittade på bilen och fattade beslutet att jag kunde köra henne med bilen. Jag har inte ens ett körkort…men men, nöden kräver ingen lag, så sagt och gjort. Fast det var ju vinter också och jag halkade rundor, sen visste jag inte vägen. Jag vände och körde hem till det fulla gänget och det genomäckliga huset de var och söp i. Väl där fick jag tag i hennes man och hennes ena bror, fast ingen kunde köra av dem. Då kom helt plötsligt deras storebror fram och sa att han kunde köra och det är märkligt att han var med i min dröm, för han har vi inte sett på evigheter. Fast han spelade duktig och sa att han minsann kunde köra…Perfekt tänkte jag och skulle lämna över bilen. Hennes man var i upplösningstillstånd, såklart var han rädd att mista Ina. jag trodde jag skulle slippa följa med men jag var tvungen, sa nu storebror. På vägen in så pratade Ina då och då, men sov mest. Det rann blod hela tiden och när som helst så skulle hon dö.

Alltså var kommer sådana här drömmar ifrån? Nu när jag tänker på drömmen idag så finns det inget i den som skulle kunna vara sant och det är inte otäckt alls. Fast drömmen var otäck när jag drömde den. Varför var mamma och pappa med? Sen fattar jag inte varför jag drömde att alla var i ett hus där det bodde alkoholister som dessutom hade förstört hela huset. Det fanns sopor i alla rummen upp på väggarna och allt var liksom grått. Jag försökte städa men det var omöjligt, sen helt plötsligt kom jag på att jag inte hade tagit medicinen och därför kände jag mig snurrig…Ja i alla fall så vaknade jag innan Ina han bli ängel, så jag vet inte hur det hade slutat. Helt galet var det i alla fall.

blom

Ja, jag vet att det kan vara lite tjatigt med de kloka orden. Jag har fastnat lite på det, för det är så roligt att ta texten någonstans, göra om den helt och hållet, hitta en fin bild där jag skriver in texten som jag vill, sätter på en ram och gör lite specialeffekter och vips så är det något helt nytt. Crazy, va? Jag har inga nya fotografier heller så det är därför också. Jag tycker att mina inlägg ser knasiga ut utan bilder och det är väl klart för att jag är van, så är det i alla fall.

Jag har funderat väldigt mycket på det här med boken. Jag får många kommentarer om att jag ska skriva en bok. Tänk om det inte finns fler som vill läsa det jag skriver då, vilken flopp! Är jag redo att ta risken att bli ratad när jag skickar in den till ett förlag? Tja, jag vet faktiskt inte riktigt. Att jag älskar att skriva vet alla, men jag behöver mer än älska det. Det måste vara bra också. Samtidigt så har jag drömmar som alla andra, det skulle vara häftigt att få ha lite extra pengar. Det är ju ingen risk att jag vinner dem med vår otur, då är enda chansen att tjäna dem själv. Inte för att jag tror det, men det enda sättet som finns kvar då är att skriva en bok som blir publicerad och gillad, för då vet jag att det kommer in en del pengar….Asch, jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra…Jag har alldeles för mycket fantasi, det är nog så.

När jag började skriva detta inlägget idag så hade jag också tankar på att fördjupa mig i delar av mitt liv så att du fick veta mer om mig. Komma mig närmare, so to say…Visst står allt med i Nitlotten, tja, kanske inte allt, men mycket har jag fått med och jag kommer minsann ihåg att den enda tanken jag hade var att slutföra Nitlotten så att du skulle kunna läsa den. Därför har jag bara dragit allt rätt upp och ner, utan att berätta om detaljer och så vidare. Nu när jag sitter här så känns det konstigt. Vad ska jag välja att berätta mer om? Det finns så många saker som jag skäms för och det är jag inte redo för ännu. Kanske tonåren? Nej, jag vet faktiskt inte. Jag måste fundera lite på det, innan jag kastar mig in i något jag inte orkar slutföra…Inlägget som jag trodde skulle bli jättekort, tenderar nu att bli ganska långt i alla fall. Det känns inte som jag har fått med något av vikt, att det mest är babbel idag…Jaha, det får kanske vara så för fortfarande har jag mina tankar på minnet igår och det är jobbigt att känna efter. Vad jag kan göra är att uppdatera att Michelle mår bra, hon har gått ner 10 gram, men det är inte mycket precis. Annars är allt lugnt i Lund också. Paddy hade ett möte på skolan igår och det ordnade sig med utskrivningen så att de får Sandras CSN igen. Tack och lov, säger jag bara.

Det hade varit skönt om jag hade kunnat stoppa in barnen i en bubbla och inget ont hade kunnat komma åt dem. Jag avskyr när våra barn far illa på något vis alls. Jag reagerar oftast väldigt starkt. Jag vill beskydda dem, fast det går ju inte alltid. De måste lära av sina egna misstag, hur jobbigt det än är. Fast jag har blivit bättre, men är inte riktigt bra ännu. Det tar nog ett tag till.

Jag avslutar mitt inlägg här idag…jag får hitta på vad jag vill berätta om, så återkommer jag. Det gör jag ändå. Tack, allra finaste vän, för att du var här för mig idag. Jag måste ju berätta att jag numera har över 1330 följare och det kommer nya varje dag. Jag är väldigt stolt över min blogg. Jag är stolt över dig. Det är ju din förtjänst också att jag skriver. Jag tror inte, jag vet inte säkert, men jag tror inte att jag hade fortsatt blogga om det inte var någon som läste det alls.

Som sagt, vi hörs snart igen. Skickar iväg mängder med kramar och du tar så många du vill ha. Detsamma gäller energibollarna. Behöver du mer än en, ta två, ta tre ch ge bort en till någon annan stackare som sitter utan energi. Sköt om dig nu, du fina, fina vän ❤ ❤ ❤

Drömmar, hemgång och en bön om hjälp

magic-lamp-1486

Undrar om det finns en ande?

Måndagen försvann och jag bloggade inte för första gången på evigheter…varför det? Det ska ni strax få svar på. Inatt hade jag en av mina återkommande, otäcka, obegripliga och fruktansvärda mardrömmar. Som vanligt vaknade jag upp darrande av skräck, inbäddad i min kallsvett, flämtande efter andan och totalt oförstående. Varför blir jag aldrig av med mina drömmar? Inatt vaknade jag precis innan stridsvagnen skulle köra över mitt huvud. Jag kunde till och med känna doften ifrån dess larvfötter. Detta är inte normalt någonstans och frågan är om det är något speciellt som utlöser dem. Drömmen innehöll de vanliga personerna men med en oerhört viktig skillnad, jag drömde om mor. Lite av drömmen ska jag berätta dock inte hela. Ni kommer kanske ihåg den förra mardrömmen med mobben jag berättade om i ett inlägg….de är med i denna…men nu är vi sams, så vi sitter och festar tillsammans när mina syster dyker upp, det är Ann och även Dan finns med. Hon pratar med mamma och jag blir väldigt chockad eftersom mor inte finns mer. När de har avslutat samtalet så frågar jag då hur hon har kunnat prata med mamma och varför de ansåg att det var roligt att lura mig. I drömmen så tror jag att de spelar mig ett spratt och den som är i luren är någon annan. Jag  blir strax varse att så inte är fallet då mor ringer upp på min mobil. Det visar sig att de har iscensatt mors begravning och hon lever!!!! Varför de hade undanhållit det för mig får jag aldrig reda på. Jag blir arg, ledsen, besviken och väldigt berörd så jag lämnar sällskapet för att få vara ifred. Jag ställer mig i en hörna mellan två fastigheter och skriker för allt vad jag är värd. Frågan är ifall jag har skrikit i verkligheten också? Sen i denna drömmen utbryter det krig. Efter jag har sett en stridsplan krascha in i den lägenheten där Ingela och hennes mamma bodde när jag växte upp så svartnar det för mina ögon och när jag vaknar upp så saknar jag ena protesen och den stumpen är söndertrasad. Samtidigt som vi flyr för våra liv så ser jag till att våra barn är med mig. Det är de. En soldat siktar på mig och jag kan se in i mynningen när skotten går av, jag lyckas väja undan och skotten tar slut. Soldaten hoppar på mig och slår knytnäven i huvudet på mig i omgångar, tankarna snurrar och till sist tänker jag, släpp taget nu…det gör ingenting….det är lika bra att dö så jag slipper smärtan. Då kommer en av våra och hoppar på soldaten med en kniv som körs i ryggen på soldaten som till sist försvinner från mig. Detta är i slutet för vi har blivit tillsagda att samlas lite längre upp på kullen för stridsvagnen ska rensa gatan neråt. Det är i Knislinge och backen känner jag väl igen. Men som sagt så måste stridsvagnen ha plats när den ska skjuta och det är därför den backar, först backar den över folksamlingen framför mig och jag försöker komma undan men det går inte. Precis när den ska avlossa skottet så ber jag mig själv att vakna.

1832446

Trappa upp till molnen

Varför kan jag inte få slippa dem? Jag avskyr det. Samtidigt så förstör det min nattsömn också. Det är inte många timmar som blir sammanhängande.

Nu har jag börjat samla på mig vätska igen och det är inte roligt alls. Mina fingrar svullnar och det blir svårt att använda mina händer utan det smärtar. När jag använder proteserna så kommer fantomsmärtorna mycket snabbare och sitter i väldigt länge. Nu verkar det som de ska utreda varför jag samlar på mig vätska. Det tycker jag verkar som en enastående idé. Mitt humör är inte på topp heller och det har varit så sen igår. Anledningen till att jag inte bloggade igår är just mitt humör. Igår fick jag reda på att idag ska det skickas kallelse till vårdplanering som förmodligen äger rum imorgon eller på torsdag. Hemgång sker sedan i början på nästa vecka. Detta är i sig en mycket glädjande händelse men för min del är det inte alls så enkelt. Den stora boven i dramat är, hör och häpna, pengar!!!!!! För nu när jag blir utskriven så måste jag hämta alla mediciner jag behöver. Det är inte många av de som jag har hemma. Mitt frikort gick ut i december och sedan dess har jag inte hämtat mycket medicin så det kommer kosta runt 1800 att plocka ut dem. Var ska vi få de pengarna ifrån? Jag har absolut ingen aning. Innebär det att jag kan vara utan dem, svaret är nej. De är livsviktiga för min del. Så jag blev ställd helt enkelt. Aningen fanns att det började närma sig såklart men det gick fortare än vad jag trodde. Så min rädsla nu är enorm. Jag kan inte säga att det inte går att åka hem för vi inte har råd med medicinerna, det struntar de nog i. Därför fick jag inte för mig att skriva igår. Luften försvann, golvet också och otryggheten knackade på igen. Där är jag idag…så idag är humöret inte ok.

kattflicka

Kattflickan..min idol…haha

Nej…Kattflickan är inte min idol men det är bättre än Fantomen. Eftersom hon leker fantomen, min vänstra stump, så har jag föreslagit att det är bättre med kattflickan för då kanske jag slipper fantomsmärtorna en stund. Det är inte så farligt när jag inte har använt proteserna men så fort de har suttit på är det kört. Då sätter hon igång och tjafsar. Det är värre än kärlsmärtorna eftersom det går inte att ta på det. Ni vet när ni har ont någonstans så är det vanligt att massera där det smärtar och i mitt fall så fungerar det inte såklart. Ni ser…ge mig ett par lyckliga dagar eller mer så får jag äta upp det dubbelt om sedan….hela mitt liv har det varit så. Exakt varje gång. Jag har aldrig gjort något ingrepp utan bakslag och denna amputationen har gått väldigt bra. Nu kommer det svåra. Denna gången är det inte infektioner i stumpen utan vätska. Var kommer den ifrån? Är det hjärtat? Kan vara njurarna också. Eller inget av det. Sen måste vi fixa pengar till medicinerna…Så var det med det.

angel

Jag ber…

Ni som känner mig vet att detta är inget jag skulle göra om jag inte hade det minsta val till någon annan lösning. Eftersom Emil har ADHD så har vi till och med ett läkarintyg som talar om att han behöver extra tillsyn. Han behöver tillsyn till skolan och det finns ingen mer än Kent hemma som kan hjälpa honom för tillfället. Vi har sökt vårdbidrag men det är inte färdigt ännu. När jag har kommit hem och anpassat mig så kan han skriva upp sig på arbetsförmedlingen som arbetssökande men inte innan dess. Läget är annars det samma och det innebär att vi inte har rätt till ekonomiskt bistånd för att han inte står uppställd på arbetsförmedlingen. När det gäller den ekonomiska biten kan jag åtminstone se slutet. Allt kommer bli mycket enklare när jag väl blir utskriven. Ända sen 2013 när jag blev amputerad förra gången har det varit riktigt tufft för oss på alla plan. Det har inte varit en dröm på rosor precis. Varje gång vi har planerat så går det åt skogen. Nu är vi redo att ta nya tag när jag kommer hem fast jag behöver er hjälp ytterligare en gång. Förlåt, det är inte alls roligt att behöva be er igen…men utan medicinerna kan jag inte vara hemma. Ni som läser..har ni råd att bistå med tio kronor eller kanske tjugo. Det räcker med en krona, för varje liten bäck blir till……ja ni vet. Snälla, jag ber på mina knän. Det kan jag inte…men jag ber er om hjälp en sista gång. Hjälp mig så jag kommer hem..

Kan ni inte hjälpa så dela gärna vidare blogginlägget så kanske det finns någon annan som har en krona över. Jag har Swish och nummer är 0721-674721. Vill ni göra det på annat vis så hör av er. Ni når mig på samma nummer eller på facebook om ni vill det.

Nu avslutar jag detta inlägget. Kramar med kärlek skickar jag i massor för er som vill ha och energibollarna kommer också i vanlig ordning. Sköt om er själva och varandra. ❤ ❤ ❤

Mardrömmen som slår allt annat…….

1329744-surviving-apple-tree[1]

Lite ödsligt

Inatt och i morse har jag fått lida och jag trodde aldrig att det skulle ta slut. Jag kan nog säga att denna mardrömmen tar allt jag någonsin upplevt någon gång. Jag har mitt sprudlande humör bakom drömmen och känslorna för den…..för just nu är det mängder med folk jag fullkomligt hatar. Naturligtvis är det inget som håller i sig utan hatet är ju enbart bundet till drömmen. Så om ni läser och ert namn dyker upp, tro inte att jag känner agg eller något annat så jag inte får något förbannat sms eller mail av någon för då smäller jag av. Då så då kör jag…..

Hela händelsen utspelar sig i Skivarp men inte där vi bodde utan på en camping. Det är en väldigt stor camping med mycket fint folk. Så var det inte när vi bodde i Skivarp. Dessa som bodde här på denna campingen är sådana människor som rynkar på näsan över lite skit på mattan. Jag förstår inte varför man bor på en camping då, men som sagt så måste komma ihåg att hjärnan har bestämt detta och ingen annan. Farmor hade också en husvagn som var uppställd där såklart, vad annars. Hon ingår mer eller mindre i de flesta av mina drömmar. Just nu kan jag säga att jag inte gillar henne alls. Ja, i vilket fall som helst så hade våra barn varit ute och röjt rundor hela dagen och det fanns grejor utslängda lite överallt. Konstigt nog så är Emil liten igen och ingen av våra barnbarn finns med i drömmen. Däremot så är Caroline gravid….hhmmm….lite märkligt men men. Vi håller på att bråka med Emil om att han ska plocka upp sina saker men det vägrar han så klart. Det visar sig också att en spann med spade har landat i grannens trädgård och han är en av de ”fina”. Såklart påpekar han detta för oss, samtidigt som han muttrar, ouppfostrade ungar. Jag känner att jag kokar inombords men säger inget. Som i det verkliga livet då. Det slutar med att jag går in och plockar upp det. Jag går på mina proteser men har så svårt för att andas. Jag tror att jag faktiskt har det när jag ligger på rygg också i verkligheten. När jag har plockat upp den jävla spannen så händer något bakom min rygg. Det brakar till och det är någon unge som river en träpinne som sen faller över grannens förtält. Vem tror ni går skulden? Alldeles rätt, Emil som vanligt…….

wpid-27115.jpg

energin har tagit slut

Emil tittar på mig och jag ser tårarna i hans ögon….sen bryter det ut kaos men jag vet inte var det händer, varför eller hur? Detta är drömmens magiska makt, att hoppa från ruta ett till tio och det är precis det som händer nu. Jag står utanför vårt tält och jag har sagt till Kent att nu är jag trött på att inte få luft så nu vill jag åka in. Vi kommer inte ens fram till bilen. Sandra har gjort något, vad vet jag inte. Det kan vara så att jag har glömt bort lite hur det var eller så är det inte ens med i drömmen. Plötsligt så är det mångas förtält som ligger på marken och något brinner. Halva campingen är på väg mot oss för allt är vårt fel, precis allt. Jag ser någon höja handen mot Emil och jag skriker, skriker och skriker…plötsligt rullar han runt i gräset och jag ser att han är skadad….jag kan inte andas längre, försöker få luft för att försöka ta mig dit. Var är Kent? Jag skymtar Kent i folkmassan och ser att han är på väg att försöka släcka en brand. Sakta tar jag mig bort till Emil. Nu skriker han hjärtskärande och det gör så ont i hela mig….älskade unge….var är du skadad? Blodet rinner ur munnen på honom och han kan inte prata. Då kommer Jocke och ska hjälpa oss….plötsligt får någon elak jävel tag i honom, jag ser Jocke kastas fram och tillbaka som en trasdocka…om igen så bara skriker jag…släpp honom, släpp honom din jävel….han är ett barn!!!!!!!!! Men vår älskade granne kastar iväg honom och jag hör hur Jocke skriker när han landar. Jag står och tittar och vet inte var jag ska ta vägen…Vad är det som händer? Varför hjälper ingen mig???? Nej för att alla har gaddat ihop sig emot mig och Kent. Där ingår farmor, Ina, Annika och Jens….Hatet lyser ur deras ögon och plötsligt så sitter vi alla ner vid mängder av bord som någon satt upp för att diskutera situationen…..Det vi kommer fram till är att vi, alltså jag och Kent måste betala all skadegörelse även om våra barn inte var med från början. Robin kommer undan utan ett enda problem. Vi försöker göra oss hörda men det är en omöjlighet, vi försöker förklara hur det gick till men ingen lyssnar. Annika spottar efter mig och farmor hånflinar. Det enda jag har i huvudet är att vi måste under läkarvård….Jag kan inte med ord beskriva hur jag mår i drömmen nu…När vi äntligen når en överenskommelse så kommer Caroline och ska åka med oss. Grannarna börjar så smått närma sig henne och pratar med henne. Jag ser att hon blir rädd och börjar höja rösten som hon kunde göra när hon var tonåring. Hon var inte rädd för någon då, tror jag inte, det är hon säkert inte nu heller men hon är mer mogen. Detta är en dröm. Jag måste intala mig själv precis hela tiden. Jag mår så jävla dåligt över denna drömmen så. Men tillbaka igen….

Hon börjar skrika åt folket och jag ser att de inte accepterar det…inte alls….nu försöker någon ge sig på henne och ska slåss….då kommer Sandra och skriker, ser ni inte hon är gravid…men de har slutat lyssna. Det är verkligen som en stor mobb och det är så otäckt. Vi lyckas övertala Caroline till att vara tyst men hela tiden fortsätter hon och hon triggar igång församlingen hela tiden. Jag har bara en tanke i huvudet och jag försöker förklara för Kent att vi måste ha in henne i en bil som någon kör till akuten för då är hon med mig och Kent och då lugnar hon nog ner sig. Vi övertalar en man till att köra men nu har hela byn fattat att det händer något och stänger av avfarterna så vi inte kommer ut. I bilen har jag alla utom Sandra och Jocke. Det ska ta sig själva till akuten. I bilen som blir till en buss, fortsätter Caroline att skrika på han som kör samtidigt som vi försöker få henne att bli tyst. Min enda tanke nu är att om hon bara kan vara tyst i någon minut så ordnar det sig….eller hur? En hel camping är utrotad och det sägs vara vårt fel. Var ska vi ta vägen sen?

Till sist tröttnar mannen i bilen och stannar, sliter ur oss ifrån bilen men det är inte så långt kvar nu utan nu går vi. Vi stöter nu på mamma, Louise och en väninna till mamma. De är på hem till mamma för de tre har varit ute och ätit. Jag frågar Louise om hon kan ta Emil så han kommer i trygghet. Han sitter på trottoarkanten och gråter, jag bara tänker att han kommer aldrig bli normal igen. Tårarna rinner och han snyftar, nickar och snyftar. Han kan tänka sig följa med till Louise men ändrar sig igen för han vill vara med mig och jag förstår.

Vi lyckas till slut ta oss in till akuten och därinne har mobben redan samlat sig. Annika skriker en massa till mig som andra håller med om,…..de bara hånskrattar åt oss. Samtidigt så tar jag en titt på oss. Blodet forsar ut från mig och Kent. Emil bara gråter. Då försöker farmor ta honom ifrån mig för att han skulle minsann inte få gå före de andra i allafall…..aaaahhhh…..jag blir så förbannad och rädd…för i de flesta fall var jag ju rädd för henne….Emil gråter nu så han inte får luft längre och då när han blir blå så blir hon rädd och då får jag honom…När jag väl ska försöka lugna honom så äntligen lyckas jag vakna…

Jag slänger mig på ringklockan enbart för att jag vill se personalen och se att detta verkligen var en dröm. Efter jag lugnat mig lite och kan andas i normal takt igen så börjar jag fundera över denna jävulska dröm….varför????? Jag kan nog i och för sig må lite sämre…Det är inte det lättaste att hitta tillbaka till verkligheten idag känner jag….Jag la mig ner någon timme senare och försökte sova men drömmen fortsatte så jag bestämde mig för att vara vaken….Det känns som jag aldrig kommer kunna sova mer. Denna natten har jag sett i stort sett hela min familj gå under…

Detta inlägget blev lite långt men så är det ibland. Nu ska jag äta frukost. Sköt om er nu. Kramar till er i massor och någon boll kommer också.