Det rasar av minnen, nostalgi och känslor

 

Hej, finaste…

Förklaring till fotografierna. Det på ID-kortet var som jag såg ut när jag blev utskriven efter amputerat det sista benet, alltså det vänstra. Jag kan själv inte fatta det..Vilken skillnad. Som du säkert förstår så är den andra bilden från nu…den är tagen för två dagar sedan…Så visst har jag tappat lite i vikt.

Då var det lördag och mina känslor är kaos. Ena minuten gråter jag, andra minuten så ler jag…Varför?? Jag är inne i nostalgins värld, minnen bara sköljer över mig. Hur det kändes att dansa. Jag vet inte om jag har berättat det innan, men jag älskade att dansa. Älskade att känna musiken i hela kroppen. Jag gör så fortfarande, höjer volymen så pass att det dunkar i hela kroppen, det ska kännas, annars är det inte lönt att lyssna på musik. Nu är jag så känslosam idag och då blir det väldigt mycket tänkande tillbaka. Jag avskyr egentligen dessa nostalgitripparna, men jag anar att det måste göras för min egen skull. Jag måste bearbeta lite av det som har hänt för att komma vidare. Det gör jag bäst på det viset. Gråta, gråta…känna att livet har behandlat mig jävligt illa. Sen är jag tacksam över så mycket ändå…min familj. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dem. Det skulle jag aldrig vilja ändra på. Men jag vill ha tillbaka mina ben, så att jag kan dansa till musiken. Jag vill känna musiken banka skiten ur min kropp. Först då kan jag läka….Fy fan vad det har hänt saker i mitt. Jag som alltid var så fylld av energi och glädje när jag växte upp. Trots att jag hade det skitjobbigt hemma så höll jag fokus på det positiva, för att överleva. Jag väntade på något bättre, att mitt liv skulle visa sig vara lönt att leva. Det visade sig helt rätt. Vi har haft många, många lyckliga stunder tillsammans jag och Kent. Sen har barnen skänkt mig lika många goa stunder. Aldrig skulle jag vilja ha det ogjort. Sedan gick allt utför…Inte ett enda år utan traumatiska händelser…Jag kommer ihåg det sista nyåret med benen så klart. Jag stod ute på balkongen hos Jens. Ont som fan, för jag hade kommit direkt ifrån sjukhuset. Det var då kroppen hade stängt kopplingen efter den stora operationen. Så fram tills det så hade jag fått känna hur det var att ha två ben som fungerade utan smärta. Alla kärl var utbytta och därmed ”friska”, jag hade fått känna på hur det kändes att springa…Allt det härliga lät den högre makten mig känna på, innan det rycktes ifrån mig i en hast. När jag låg inne så försökte de först öppna det som var stängt, men dagen efter var den stängd igen. Då gjordes ett försök med en ny bypass och därmed hade de varit inne i ljumskarna mängder med gånger. Den högra ljumsken ville inte läka. När vi var och hälsade på Jens så blev det såret infekterat. Det tog någon dag innan jag fattade att det var infekterat. Jag kunde inte fatta vad det var som luktade så illa, sen slog det mig, det var ju mitt sår som luktade så illa. Dagen efter nyår så var jag helt utslagen, men det var ingen som kunde köra. Så vi väntade ytterligare en dag och sen körde vi hem till Kristianstad och där åkte vi direkt till avdelningen. Jag hade ju precis blivit utskriven. Jag blev så klart inlagd igen…inget roligt alls. Men den nyårsaftonen stod jag på balkongen och sa, jag hoppas att nästa år blir bättre, det kan ju inte bli sämre. Ha! Jag hade ju inte en suck om vad som skulle hända de nästkommande åren. Numer så känns det som en enda stor, svart, evig mardröm. Jag kommer aldrig säga något liknande igen. Det kan alltid bli sämre.. Denna nyåren fick jag inte ens fira, så visst kan det bli sämre. Så nu får jag se hur detta året blir. För tillfället så mår jag ändå ganska bra. Jag kan inte mer än be för att det kommer stanna här och jag får lov att fortsätta må bra, skaffa mer energi och få lov att använda proteserna. Vilken höjdare det skulle vara. Den enda som kan få det att hända är faktiskt jag…Jag ska bara övertala min hjärna att det är ok att ha ont när jag går. Det får faktiskt göra så ont att jag nästan svimmar. Då vet jag i alla fall att jag lever, eller hur?

familjen

 

Här har du nästan hela familjen samlad. Det är Emil, Cornelia, Anton och Michelle som fattas. Stephanie är med på fotot men bakom hundarna som har bestämt sig för att båda två ska vara med på fotot, så är det bara. De är för knäppa…Så nu när du har sett fotot så förstår du säkert att alla har varit här idag…Är jag trött?? Japp, så ända in i ……!! Fast jag skulle som sagt inte vilja vara utan någon av dem, även om det ibland är väldigt tröttsamt. Vi käkade mat tillsammans, det var bara Caroline och Caspian, som var bjudna på ett kalas, som inte var med. Jag tog faktiskt disken efter att alla hade ätit. Stort plus till mig idag…Jag gjorde det mest för att det är så tråkigt att komma upp dagen efter och det står en massa disk. Jag tappar humöret då, det finns inget värre än att komma upp och se en massa otäck disk, jo möjligtvis att vara bakis och vakna dagen efter. Det har jag gjort ett antal gånger, det är så äckligt när man vaknar och det första man ser är ett överfullt bord, några halvdrukna groggar och doften av avslaget öl…usch, fy fasen, säger jag bara. Efter disk och en kopp kaffe var det dags för Paddy, Sandra och Stephanie att gå hem. Anton ville stanna kvar här hos oss….Jocke och Linnéa stannade en liten stund till, innan de också begav sig. Jag fick fråga Jocke lite fint m han kunde offra sig och ta vår lilla Hedda på en kisserunda. Kent är så pass sjuk att han ligger, så jag får be andra om hjälp med lilla Hedda. Jag har lagt ut en video på henne på Facebook om du vill kika. Vi har ju lärt henne att vinka när Emil ska till skolan. Naturligtvis så ville hon inte göra exakt som hon brukar bara för att jag filmade, men hon använde båda tassarna istället för en och det går ju också bra att göra. Videon hittar du här En liten önskan.

En lite tråkig uppdatering angående Michelle blir det tyvärr idag. Hon har ju legat så bra i optiflow, som det hon använder och får syrgas genom, nu ett bra tag. I natt så hade hon haft många ”dippar” och de var därför tvungna att sätta tillbaka c-pappen och på en ganska hög dos syrgas dessutom. De har tagit en mängd prover, men hennes sänka var normal. Såklart blir vi ju oroliga. De tror att det är för att hon behöver blod, för hur det än är så är hon ju pytteliten och när de tar prover på henne så behöver hon ju ha tillbaka det. Så vi håller alla tummar och ni som har, håller även tårna, för att det bara är det och inget annat. Det får snart vara slut med bakslagen för snart är det ändå dags att vara stabil hela tiden. Det får ju inte hända något när de sedan ska hem med henne. Sandra var riktigt ledsen idag och jag förstår att detta är en ovanligt jobbig situation. Tyvärr finns inget mer att göra än att stå ut. Jag sa till henne idag att hur jobbigt det än är, försök hitta något som är positivt, för annars är risken att man förlorar sig i allt det negativa, och inte kommer därifrån. Det ska alldeles säkert bli bra, jag kan inte tänka mig något annat.

Ja, då fina du, så är det dags att avsluta inlägget för denna gången. Jag önskar en fortsatt mysig lördag till dig, fina vän. Kramar i massor sänder jag iväg, energibollar kommer strax efteråt. Sköt nu om dig så hörs vi imorgon igen…<3 ❤ ❤

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är så trött på detta…..

Godmorgon, finaste du….Idag, min vän, är jag så trött. Jag fick hoppa upp klockan tre i natt. Jag hade möte med monster nr 1. För det är precis så det är, monstret är vinnaren i alla lopp. Ibland får monstret njuta länge som i natt, då fick han känna sig som vinnare väldigt länge. Det smärtstillande ville inte hjälpa hela vägen ut. Det gör så ont i min ena skinka, det känns som att jag sitter på sandpapper. Efter ett tag när monstret rivit med sina klor upp och ner, så känns det som det är öppna sår. Det är något nytt som har börjat. Det började för ungefär tre dagar sedan och jag har aldrig upplevt något liknande. Jag tror att det är kärlsmärta eftersom det blir fem jävligt när jag är sittandes. Skulle det vara kärlen, vet jag inte vad jag tar mig till. Då får jag lära mig att leva med den smärtan och så ont som det gör, så tror jag inte att jag fixar det. Jag är så jävla trött på smärta. Varför slutar det bara inte?  Nej för så fort jag mår något bättre så ska jag tryckas ner igen. Så jag krigade med monster många timmar. Det är i stort sett bara en timme sedan som de glödande, gula och ilskna ögonen stängdes och monstret morrade stilla, för att sedan lägga sig till ro. Jag vet att vi kommer ses snart igen.
Anton vaknade tidigt som vanligt och det innebär ingen vila nu när Emil har gått till skolan. Jag får väl väcka maken min och be honom om hjälp.

image
En trött donna...

Här är en till som är trött. Hon sätter sig nedanför mig och stirrar på mig och varje gång jag rör rullstolen så kutar hon in i sovrummet, haha, precis som hon tänker, jamen kom nu och lägg dig då. Efter några rundor ger hon upp och går in till sin favorit och lägger sig. Favoriten är fortfarande Kent, det gör inget. Han är lika fäst vid henne.

image
Sorgliga tankar och känslor

Med denna bilden ska jag fördjupa mig i ett minne som är väldigt skuldbelagt. Du vet ju att jag fick ett delirium när jag låg inne för bukspottkörtelinflammation, pust det var ett långt ord, det började ganska omgående när jag hade blivit inlagd. Det trappades upp dag för dag, väldigt otäckt då jag faktiskt trodde att jag höll på att förlora förståndet. Så här i efterhand fattar jag inte varför jag inte talade om det för personalen. Jag visste inte ens vad ett delirium var. Jag kände mycket skam så det var kanske därför jag inte sa något. Det med skammen kommer efterhand bli mycket värre, men det visste jag inte då.
Jag hade druckit från morgon till kväll i ett par månader. Det var dessutom ren vodka jag hällde i mig. Jag var väldigt noggrann med att det inte skulle märkas utåt. Jag blev specialist på att ljuga. Min omgivning märkte inte att jag faktiskt drack varenda dag. Nu ska jag berätta något som jag skäms så mycket för. Döm inte mig, snälla. Det var nämligen så att jag kunde inte sluta dricka för då blev jag abstinens, skakade och det kändes som jag höll på att dö. Därför var jag tvungen att dricka lite hela tiden för att hålla det på en jämn nivå. Det i sig tog upp nästan hela min tid. Jag jobbade då och jag var inte nykter när jag jobbade. Det är något jag skäms så fruktansvärt över. Tyvärr inget jag kan göra ogjort. Huvudsaken är att jag tog mitt förnuft till fånga och det skedde när jag skulle tillfriskna ifrån min bukspottkörtelinflammation. När jag kände mig redo så gick jag ju till akuten för missbrukare och där blev jag inlåst. Nu hade jag en enorm otur för jag drabbades av komplikationer som dessutom höll på att kosta mig livet. I stort sett alla organ blev smittade. Gallan opererade de bort. En bit av levern dog, men jag tror att det kanske hade med mitt drickande att göra. Hela magen fylldes med var som de dränerande från en olika håll. Jag fick beskedet att jag hade 50 procent till att överleva. Jag bestämde mig för att leva. Jag gav järnet och kämpade som aldrig förr. Jag hade redan bestämt mig för att nu fick det vara slut med drickandet. Jag är glad över att jag inte hade hållit på att dricka längre än vad jag hade gjort. Sen finns det personer som kan dricka mängder med år utan att drabbas av någon sjukdom. Det var min skyddsängel som hjälpte mig. Jag gick ner ungefär 30 kilo under denna tiden. Snacka om snabb bantning. Nej skämt åsido, hade jag inte varit överviktig så hade jag nog inte överlevt. Jag kunde använda min dotters kläder och hon hade storlek 34-36. Det var inte snyggt. Jag hade gått ner för mycket. Men som sagt, så hade jag bestämt mig för att leva. Det var en fruktansvärt tuff tid. Det dröjde ganska lång tid innan jag kunde komma hem fullt ut. När jag kom hem så fanns där andra saker att ta itu med. Eftersom jag hade fått deliriumet så hade sjukvården lämnat in en anmälan till socialtjänsten. Ännu mer skuld. Jag fick även veta att dagis också hade lämnat in en anmälan och det var för att jag hade luktat alkohol en gång när jag hämtade Emil. Jag skämdes så jag höll på att ! Vad var det jag hade sysslat med? Jag var sjuk och det var jag tvungen att acceptera. Det har jag nog inte gjort ännu. Jag glömde förresten att berätta att den natten då deliriumet slog till på riktigt fick personalen ringa hem till Kent och ställa frågan ifall jag drack och hade gjort det ett tag. Tack och lov så svarade han ja. Jag har fått reda på i efterhand att det tillståndet kan vara dödligt.
Den behandlingen jag påbörjade blev inte avslutad. Det var inte förrän senare som jag gick den behandlingen. Vi bodde kvar i samma lägenhet vi hade flyttat till ifrån Skivarp. När jag drack så hade jag en granne som sålde vodkan till mig och även öl köpte jag. Kent tyckte också att det kunde vara gott med en öl eller två, och det var på helgerna eftersom han jobbade. När jag fick vara hemma så började jag med att försöka reda ut det jag hade ställt till med. Barnen fick gå i en grupp där de träffade andra barn med samma problematik. Själv hade jag mängder med andra problem som hade uppstått tack vare mitt drickande. Bland annat så var ekonomin i botten och vi låg efter med hyran. Jag försökte månad efter månad få ihop det. Tyvärr fick jag inte det att fungera. Jag kontaktade socialen när vi hade fått brev om uppsägning. De skulle efter en del utredning hjälpa oss att betala in det. Jag flög på små moln, äntligen skulle jag kunna andas. Eller inte. Socialen kontaktade mig och berättade att hyresvärden tänkte vräka oss ändå, av principsak. Jag kände hur jag föll igen, snacka om att dra undan mattan. Jag kunde inte förstå någonting. Var skulle vi ta vägen? Det var 2 månader kvar och i början hade jag inte en tanke på att vi inte skulle hitta en bostad. Socialtjänsten hjälpte också till. För att göra två månader kort. Det hjälpte inte, vi stod utan bostad. Kent tyckte vi kunde åka hem till hans mamma. Farmor hjälpte oss mycket, men mig trampade hon på. Det var mängder med gånger då hon var så fruktansvärt elak mot mig. Det var lika många gånger jag grät. Jag visste precis vad som gjorde henne irriterad och arg och det innebar också att jag ljög för henne så jag skulle slippa ovett. Även Kent undvek att alltid berätta sanningen. Så du kan kanske förstå min reaktion när han föreslog det. Jag glömde berätta att farmor bad mig om ursäkt på dödsbädden för allt ont hon hade gjort. Bättre sent än aldrig och det kändes väldigt bra, för det var en bekräftelse på att jag inte hade inbillat mig.
Jaha, dagen då vi skulle bli hemlösa närmade sig. Vi hade inte packat någonting. Så här i efterhand så förstår jag inte varför. Jag tror att vi någonstans hade ett litet frö om hopp att det skulle lösa sig. Till sist var vi framme vid dagen innan och vi hade ingen lösning. Klockan 10 skulle de komma och byta låset. Vi hade i alla fall svurit på att inte vara där då. Vi beställde pizza för att trösta oss dagen innan. Plötsligt ringde hyresvärden och mitt hopp tändes men det var inte det han ville. Han frågade om vi verkligen var kvar i lägenheten och sen bad han oss fara åt helvete. Efter det samtalet var det precis som jag vaknade upp. Var skulle vi ta vägen? Till sist kommer jag på en idé. När jag ser tillbaka så fattar jag hur naiv den var. Min idé var att vi skulle åka ut till Dalabadet och hyra en stuga. Det var inte ens sommar och det innebar att där inte var öppet. Jag trodde på fullaste allvar att vi kanske skulle få en lägenhet dagen efter och att vi då skulle säga till farmor att vi ville överraska henne. Alltså, hur korkad får man vara. Jag var så rädd för henne att det ända jag kunde tänka på var hur vi skulle kunna lura henne så att hon inte fick veta att vi blivit vräkta. Jag visste hur förbannad hon skulle bli. Så här i efterhand kan jag inte fatta att det var ens prioriterat, det borde alla gånger vara barnen och vi som stod i centrum. Men jag var så kopiöst rädd för henne. Du ska veta att vi var inte de enda som hade respekt för henne och inte heller de enda som undanhöll sanningen. När jag har förstått att jag inte kommer undan utan är tvungen att åka till farmor och berätta sanningen, känns det som mitt liv är slut. Men det finns inget val. Jag får krypa till korset. Väl där så berättar vi vad som hänt. Naturligtvis får jag skulden. Det var bara mitt fel och var hade pengarna tagit vägen. Jag viskade fram, jag vet inte. Amen för helvete, skrek hon! Jag hade inget val mer än att vara undergiven, för barnens skull. Tak över huvudet var ju ett måste. Hon bestämde också att Kent skulle nu ta hand om vår ekonomi. Hela första dagen fick jag ta så mycket skit ifrån henne så jag grät mig till sömn. Jag skämdes och jag kände mig så ensam.
Efter någon månad så får vi då lägenhet och det är där utanför som jag svimmar. Jag tror att det var för att bördan jag hade burit på var på väg att försvinna. Äntligen skulle vi få leva vårt liv. Eftersom det var socialtjänsten som stod på första hands kontraktet. Vi hade ju betalningsanmärkningar och dessutom hade vi blivit vräkta, så ställde de kravet att jag skulle gå på behandlingen. Jag hade inte druckit en droppe efter jag hade slutat. Men det är en annan historia.
Jag hoppas att du inte avskyr mig efter detta jag har berättat.
Jag tänker avsluta detta inlägget här. Jag skriver nog ett till idag så du får veta hur lilla Michelle mår och vad som hänt under dagen.
Kramar i mängder till fina dig. Energibollar kommer din väg. Sköt om dig nu.  ❤ ❤ ❤

Var tar tiden vägen?

bakgrund antik

 

Hejsan, finaste du…

Idag känner jag mig trasig, inte vet jag varför det bara är så. Trasigt. Då har jag svårt för att le och för att må bra överhuvudet taget. Det bränner i min mage och hals. Jag vet att magkatarren är på väg att förvärras. Oftast beror det på att jag är orolig över något. Jag funderar över vad det kan vara och jag har ingen aning. Visst finns det alltid saker att oroa sig över, men jag har ändå lärt mig att sortera. Jag fick en dekal när jag avslutade behandlingen och på den stod det Keep it Simple. Det är precis vad jag bör lära mig, men det är inte så enkelt. Jag är så inkörd på den vägen att allt är krångligt. Tänk så väl de lärde känna mig. Fast jag är ju inte svår att tyda precis.

Vad händer idag? Just nu så har vi Sandra med familj här och det känns skönt att träffa henne. Bara att få se henne, får mig att må lite bättre, så här på en trasig dag. Jag avskyr dessa dagarna när jag känner mig så trasig. Det finns liksom inget som är roligt. Kanske blir det bättre under dagen.

Jag tänkte jag skulle berätta om ett minne för längesedan som kunde ha slutat mycket värre än vad det gjorde. Jag var väl ungefär 15-16 år och jag skulle gå hem ifrån min syster. Den närmsta vägen var genom skogen. Då kom jag ut framför vårt hus. Vi bodde i det nybyggda huset uppe på väster i Knislinge. Som vanligt så var jag inte speciellt rädd, fastän det hade börjat mörkna. Jag var ganska tuff på den tiden, inte alls så feg som jag är nu. Delvis är det denna händelsen som gjorde att jag blev lite försiktigare. Jag hade kommit halvvägs ungefär, när jag hör ljud strax bakom mig. Det har dykt upp en man där. Min första tanke var, vad fasiken kom han ifrån? Jag kände ingen rädsla med en gång. Det var väl någon som hade valt samma väg  som jag. Efter att jag hade tagit ett par steg till så förstod jag att han måste ha gömt sig någonstans längs vägen. Hade han väntat på mig? Jag förstod hur orimligt det var. Nu kändes det som han plötsligt kom närmare. Jag vände mig om och tänkte att om jag står stilla så måste han gå förbi mig och då kunde jag bli trygg igen. Sagt och gjort, jag stannade. Fast det gjorde jag bara i någon sekund. Hans ögon naglade fast mig och uttrycket i hans ansikte var ilska. Nu blev jag riktigt rädd och jag hade bara tanken på att fly i huvudet. Det var precis vad jag gjorde, jag sprang för livet. Han sprang efter och ett par gånger så rörde han vid min rygg. Tack och lov så var det inte så långt kvar innan jag var hemma. När skogen tog slut och jag såg vårt hus, fick jag nya krafter. Men det visade sig att när jag kom ut ur skogen så stannade han och vände om. Väl inne i trygghet, gick tankarna och känslorna igång. Jag berättade såklart för mor och far. Pappa ringde till polisen och berättade. Polisen körde dit och gick i skogen men de hittade aldrig honom. Fast nu vågade jag inte gå den vägen själv mer. Efter ett par veckor så grep de en man som hade blottat sig för några tjejer och han hade visst våldtagit någon innan också. Jag tackar min lycklig stjärna över att jag kom undan med enbart förskräckelsen. Sen när jag gick där i fortsättningen så höll jag koll på varenda sten och träd där man kunde gömma sig. Tack och lov, så råkade jag inte ut för något mer.

Det är inte ett minne som jag funderar över direkt. Det jag kan tänka på ibland är att jag hade en enorm tur, vad hade hänt om han hade fått tag i mig? Sen var det tur att han blev gripen.

Uppdatering ifrån Lund är att hon kämpar på. Som jag sa till Sandra så ska vi vara glada över att det inte finns mer att säga för tillfället, för då mår hon ju bra. Vilken liten tuffing hon är.

Anton ska stanna hos oss inatt och det kommer Emil att gilla. Han gillar att umgås med Anton. Förmodligen för att båda är pojkar. Jag har haft äran att plocka upp Emil från sängen hela vägen och jag är så rädd för att försova mig så när jag vaknar på natten av smärtan, går jag upp och blir uppe tills Emil ska till skolan. Alltså jag kan säga att jag blir så förbannad på mig själv. För när han har gått till skolan så måste jag vila. Det blir en sovstund som faktiskt kan vara ändå fram till elva….Jaha, då har ju halva förmiddagen gått åt fanders. Idag måste vi bara städa, trots att vi har barnbarnen här. Det blir ju roligt att sätta upp nya gardiner, tänkte eventuellt köpa blommor att sätta på bordet. Så nu har vi lila sammetsgardiner i vardagsrummet och lila gardiner i köket. Ja, vi får väl se vad det blir av det…Vi kanske inte städar färdigt. Det verkar vara melodin här hemma nu för tiden. Varenda dag så har vi sagt att vi ska städa men varje dag så har något annat kommit i mellan, så det har inte blivit av. Som sagt så prioriterar jag andra saker här i livet nu. När jag sitter gammal och ensam så kommer jag bara att ångra om jag städade bort tiden med mina barn och barnbarn. Det gäller att fånga ögonblicken…mitt Carpe Diem.

fåglar blå

Känner ni igen scenariot? Saken att säga ordet nej. Det är svårt. Säger man väl nej,så kommer alltid frågan varför, men aldrig är det någon som frågar varför du säger ja. Det fick jag också lära mig på behandlingen. Kraften och modet att säga nej. Tyvärr är det inget jag har lärt mig ännu. Det är svårt och det kräver träning.

Nu så har jag inget mer att säga. Förlåt för att jag inte hann med att blogga igår men det tog sådan tid när jag hittade nya fonts som jag ville ha. Sen satt jag och somnade framför datorn, då insåg jag att det inte gick att skriva klart inlägget. Men nu blev det idag istället. Bättre sent än aldrig. Sköt om dig nu, så hör vi snart igen. Kramar fyllda med kärlek kommer din väg. Behöver du lite extra energi så kommer det också din väg. ❤ ❤ ❤