Mardrömmen som slår allt annat…….

Lite ödsligt

Inatt och i morse har jag fått lida och jag trodde aldrig att det skulle ta slut. Jag kan nog säga att denna mardrömmen tar allt jag någonsin upplevt någon gång. Jag har mitt sprudlande humör bakom drömmen och känslorna för den…..för just nu är det mängder med folk jag fullkomligt hatar. Naturligtvis är det inget som håller i sig utan hatet är ju enbart bundet till drömmen. Så om ni läser och ert namn dyker upp, tro inte att jag känner agg eller något annat så jag inte får något förbannat sms eller mail av någon för då smäller jag av. Då så då kör jag…..

Hela händelsen utspelar sig i Skivarp men inte där vi bodde utan på en camping. Det är en väldigt stor camping med mycket fint folk. Så var det inte när vi bodde i Skivarp. Dessa som bodde här på denna campingen är sådana människor som rynkar på näsan över lite skit på mattan. Jag förstår inte varför man bor på en camping då, men som sagt så måste komma ihåg att hjärnan har bestämt detta och ingen annan. Farmor hade också en husvagn som var uppställd där såklart, vad annars. Hon ingår mer eller mindre i de flesta av mina drömmar. Just nu kan jag säga att jag inte gillar henne alls. Ja, i vilket fall som helst så hade våra barn varit ute och röjt rundor hela dagen och det fanns grejor utslängda lite överallt. Konstigt nog så är Emil liten igen och ingen av våra barnbarn finns med i drömmen. Däremot så är Caroline gravid….hhmmm….lite märkligt men men. Vi håller på att bråka med Emil om att han ska plocka upp sina saker men det vägrar han så klart. Det visar sig också att en spann med spade har landat i grannens trädgård och han är en av de ”fina”. Såklart påpekar han detta för oss, samtidigt som han muttrar, ouppfostrade ungar. Jag känner att jag kokar inombords men säger inget. Som i det verkliga livet då. Det slutar med att jag går in och plockar upp det. Jag går på mina proteser men har så svårt för att andas. Jag tror att jag faktiskt har det när jag ligger på rygg också i verkligheten. När jag har plockat upp den jävla spannen så händer något bakom min rygg. Det brakar till och det är någon unge som river en träpinne som sen faller över grannens förtält. Vem tror ni går skulden? Alldeles rätt, Emil som vanligt…….

energin har tagit slut

Emil tittar på mig och jag ser tårarna i hans ögon….sen bryter det ut kaos men jag vet inte var det händer, varför eller hur? Detta är drömmens magiska makt, att hoppa från ruta ett till tio och det är precis det som händer nu. Jag står utanför vårt tält och jag har sagt till Kent att nu är jag trött på att inte få luft så nu vill jag åka in. Vi kommer inte ens fram till bilen. Sandra har gjort något, vad vet jag inte. Det kan vara så att jag har glömt bort lite hur det var eller så är det inte ens med i drömmen. Plötsligt så är det mångas förtält som ligger på marken och något brinner. Halva campingen är på väg mot oss för allt är vårt fel, precis allt. Jag ser någon höja handen mot Emil och jag skriker, skriker och skriker…plötsligt rullar han runt i gräset och jag ser att han är skadad….jag kan inte andas längre, försöker få luft för att försöka ta mig dit. Var är Kent? Jag skymtar Kent i folkmassan och ser att han är på väg att försöka släcka en brand. Sakta tar jag mig bort till Emil. Nu skriker han hjärtskärande och det gör så ont i hela mig….älskade unge….var är du skadad? Blodet rinner ur munnen på honom och han kan inte prata. Då kommer Jocke och ska hjälpa oss….plötsligt får någon elak jävel tag i honom, jag ser Jocke kastas fram och tillbaka som en trasdocka…om igen så bara skriker jag…släpp honom, släpp honom din jävel….han är ett barn!!!!!!!!! Men vår älskade granne kastar iväg honom och jag hör hur Jocke skriker när han landar. Jag står och tittar och vet inte var jag ska ta vägen…Vad är det som händer? Varför hjälper ingen mig???? Nej för att alla har gaddat ihop sig emot mig och Kent. Där ingår farmor, Ina, Annika och Jens….Hatet lyser ur deras ögon och plötsligt så sitter vi alla ner vid mängder av bord som någon satt upp för att diskutera situationen…..Det vi kommer fram till är att vi, alltså jag och Kent måste betala all skadegörelse även om våra barn inte var med från början. Robin kommer undan utan ett enda problem. Vi försöker göra oss hörda men det är en omöjlighet, vi försöker förklara hur det gick till men ingen lyssnar. Annika spottar efter mig och farmor hånflinar. Det enda jag har i huvudet är att vi måste under läkarvård….Jag kan inte med ord beskriva hur jag mår i drömmen nu…När vi äntligen når en överenskommelse så kommer Caroline och ska åka med oss. Grannarna börjar så smått närma sig henne och pratar med henne. Jag ser att hon blir rädd och börjar höja rösten som hon kunde göra när hon var tonåring. Hon var inte rädd för någon då, tror jag inte, det är hon säkert inte nu heller men hon är mer mogen. Detta är en dröm. Jag måste intala mig själv precis hela tiden. Jag mår så jävla dåligt över denna drömmen så. Men tillbaka igen….

Hon börjar skrika åt folket och jag ser att de inte accepterar det…inte alls….nu försöker någon ge sig på henne och ska slåss….då kommer Sandra och skriker, ser ni inte hon är gravid…men de har slutat lyssna. Det är verkligen som en stor mobb och det är så otäckt. Vi lyckas övertala Caroline till att vara tyst men hela tiden fortsätter hon och hon triggar igång församlingen hela tiden. Jag har bara en tanke i huvudet och jag försöker förklara för Kent att vi måste ha in henne i en bil som någon kör till akuten för då är hon med mig och Kent och då lugnar hon nog ner sig. Vi övertalar en man till att köra men nu har hela byn fattat att det händer något och stänger av avfarterna så vi inte kommer ut. I bilen har jag alla utom Sandra och Jocke. Det ska ta sig själva till akuten. I bilen som blir till en buss, fortsätter Caroline att skrika på han som kör samtidigt som vi försöker få henne att bli tyst. Min enda tanke nu är att om hon bara kan vara tyst i någon minut så ordnar det sig….eller hur? En hel camping är utrotad och det sägs vara vårt fel. Var ska vi ta vägen sen?

Till sist tröttnar mannen i bilen och stannar, sliter ur oss ifrån bilen men det är inte så långt kvar nu utan nu går vi. Vi stöter nu på mamma, Louise och en väninna till mamma. De är på hem till mamma för de tre har varit ute och ätit. Jag frågar Louise om hon kan ta Emil så han kommer i trygghet. Han sitter på trottoarkanten och gråter, jag bara tänker att han kommer aldrig bli normal igen. Tårarna rinner och han snyftar, nickar och snyftar. Han kan tänka sig följa med till Louise men ändrar sig igen för han vill vara med mig och jag förstår.

Vi lyckas till slut ta oss in till akuten och därinne har mobben redan samlat sig. Annika skriker en massa till mig som andra håller med om,…..de bara hånskrattar åt oss. Samtidigt så tar jag en titt på oss. Blodet forsar ut från mig och Kent. Emil bara gråter. Då försöker farmor ta honom ifrån mig för att han skulle minsann inte få gå före de andra i allafall…..aaaahhhh…..jag blir så förbannad och rädd…för i de flesta fall var jag ju rädd för henne….Emil gråter nu så han inte får luft längre och då när han blir blå så blir hon rädd och då får jag honom…När jag väl ska försöka lugna honom så äntligen lyckas jag vakna…

Jag slänger mig på ringklockan enbart för att jag vill se personalen och se att detta verkligen var en dröm. Efter jag lugnat mig lite och kan andas i normal takt igen så börjar jag fundera över denna jävulska dröm….varför????? Jag kan nog i och för sig må lite sämre…Det är inte det lättaste att hitta tillbaka till verkligheten idag känner jag….Jag la mig ner någon timme senare och försökte sova men drömmen fortsatte så jag bestämde mig för att vara vaken….Det känns som jag aldrig kommer kunna sova mer. Denna natten har jag sett i stort sett hela min familj gå under…

Detta inlägget blev lite långt men så är det ibland. Nu ska jag äta frukost. Sköt om er nu. Kramar till er i massor och någon boll kommer också.