Så trött, jävla monster..

image

Godmorgon finaste….

Jag har alltså varit uppe sedan halv två. Monster väckte mig då. Det tog extremt lång tid innan det kröp ihop och somnade. Det blev gott och väl över en timme av ren tortyr. Jag kan inte komma på något eller någon som jag avskyr mer än det. Smärtan tär på både kropp och själ. Just på nätterna är det ännu mer avskyvärt för då kan jag inte sysselsätta mig med något som skildrar tankarna. Har jag något annat att fokusera på så kan det skingra smärtan och Mr.Monster något och då blir det inte outhärdligt. Jag avskyr, avskyr verkligen min jävla sjukdom och mina fula stumpar. Förbannade skit!

Från ilska över handikapp och smärta till något som jag älskar, barn och barnbarn. Fotografiet längst upp föreställer vår dotter Caroline och hennes minsting Caspian. De kom lagom till glass och jordgubbar. Caspian gillade glassen skarpt och var riktigt lycklig. Anton valde också att stanna kvar här hemma, så hans föräldrar fick gå till sjukhuset utan honom igår, men de fick Stephanie med sig hem. De tycker om att ta en paus från sjukhuset ibland, och det förstår jag. Vi hade fint besök av en prinsessa igår också. Visst är hon vacker?

image

Här vilar hon tryggt i min famn….finaste ♥ Det finns en liten chans att de får permission till helgen och då får jag mysa, gosa, kela, pussa, ja göra allt det där som mormor gör. Hon är i stort sett syrgasfri nu. Det är ibland när hon äter som hon glömmer bort att andas. Det är inte så lätt att göra två saker samtidigt. Nej, det ska bli riktigt mysigt. Jag längtar till helgen då vi har bestämt, om vi får tag i den, att vi ska ha en filmdag med bland annat den nya Starwars. Som jag har längtat. Vi hann inte med den på bio men det går bra så här också. Det blir en massa gott att äta också såklart.

image

Det blev nästan jackpott i barnbarn igår, det var bara Cornelia som saknades, annars träffade jag alla igår. På fotot ser ni Stephanie, Anton bakom kudden och sen vår finaste, Emil. Han har den nya tröjan på sig. Den han valde i lördags, på H&M. Jag gillar verkligen färgen.
Angående Emil så läste jag ett blogginlägg igår om dåligt samvete. Det är ju något jag dras med jämt. De andra barnen fick hitta på mängder med saker och är i stort sett uppväxta på en camping med alla festligheter det innebär. Emil, den stackarn har inte fått göra alls så mycket. När han föddes för 14 år sedan så fick jag ju min sjukdom och har sedan dess legat inne mängder med gånger. Jag tycker det är så tråkigt att vi inte har kunnat erbjuda honom samma uppväxt som de andra. Jag har lovat honom att när jag blir lite starkare så ska vi försöka komma iväg på en del resor. Jag hoppas att vi kan kompensera honom så småningom. Det är ju inte hans fel att jag sitter i rullstol. Så det är ofta jag känner mig som världens sämsta mamma.

image

Idag har vi inte ett enda möte…pust. Det är skönt när vädret är så här tråkigt att slippa ge sig ut på långrunda. Imorgon är det dock dags igen. Då har vi en tidig tid på BUP. Äntligen ska vi träffa en terapeut om Emils störda sömn. Ibland fungerar det hur bra som helst och ibland blir det kaos och då kan han vara vaken i stort sett hela natten och med tanke på att det ökar risken för ett anfall så hade det varit skönt om vi fick bukt med det.
Vad ska du hitta på idag då? Något spännande som händer? Berätta gärna då jag älskar att läsa era ord.
Nu ska du slippa mig. Många kramar till dig och energibollarna kommer din väg också, om du behöver extra energi. Du och jag, fina, vi hörs snart igen. Kärlek ♥♥♥

Jag är så trött på detta…..

Godmorgon, finaste du….Idag, min vän, är jag så trött. Jag fick hoppa upp klockan tre i natt. Jag hade möte med monster nr 1. För det är precis så det är, monstret är vinnaren i alla lopp. Ibland får monstret njuta länge som i natt, då fick han känna sig som vinnare väldigt länge. Det smärtstillande ville inte hjälpa hela vägen ut. Det gör så ont i min ena skinka, det känns som att jag sitter på sandpapper. Efter ett tag när monstret rivit med sina klor upp och ner, så känns det som det är öppna sår. Det är något nytt som har börjat. Det började för ungefär tre dagar sedan och jag har aldrig upplevt något liknande. Jag tror att det är kärlsmärta eftersom det blir fem jävligt när jag är sittandes. Skulle det vara kärlen, vet jag inte vad jag tar mig till. Då får jag lära mig att leva med den smärtan och så ont som det gör, så tror jag inte att jag fixar det. Jag är så jävla trött på smärta. Varför slutar det bara inte?  Nej för så fort jag mår något bättre så ska jag tryckas ner igen. Så jag krigade med monster många timmar. Det är i stort sett bara en timme sedan som de glödande, gula och ilskna ögonen stängdes och monstret morrade stilla, för att sedan lägga sig till ro. Jag vet att vi kommer ses snart igen.
Anton vaknade tidigt som vanligt och det innebär ingen vila nu när Emil har gått till skolan. Jag får väl väcka maken min och be honom om hjälp.

image

En trött donna...

Här är en till som är trött. Hon sätter sig nedanför mig och stirrar på mig och varje gång jag rör rullstolen så kutar hon in i sovrummet, haha, precis som hon tänker, jamen kom nu och lägg dig då. Efter några rundor ger hon upp och går in till sin favorit och lägger sig. Favoriten är fortfarande Kent, det gör inget. Han är lika fäst vid henne.

image

Sorgliga tankar och känslor

Med denna bilden ska jag fördjupa mig i ett minne som är väldigt skuldbelagt. Du vet ju att jag fick ett delirium när jag låg inne för bukspottkörtelinflammation, pust det var ett långt ord, det började ganska omgående när jag hade blivit inlagd. Det trappades upp dag för dag, väldigt otäckt då jag faktiskt trodde att jag höll på att förlora förståndet. Så här i efterhand fattar jag inte varför jag inte talade om det för personalen. Jag visste inte ens vad ett delirium var. Jag kände mycket skam så det var kanske därför jag inte sa något. Det med skammen kommer efterhand bli mycket värre, men det visste jag inte då.
Jag hade druckit från morgon till kväll i ett par månader. Det var dessutom ren vodka jag hällde i mig. Jag var väldigt noggrann med att det inte skulle märkas utåt. Jag blev specialist på att ljuga. Min omgivning märkte inte att jag faktiskt drack varenda dag. Nu ska jag berätta något som jag skäms så mycket för. Döm inte mig, snälla. Det var nämligen så att jag kunde inte sluta dricka för då blev jag abstinens, skakade och det kändes som jag höll på att dö. Därför var jag tvungen att dricka lite hela tiden för att hålla det på en jämn nivå. Det i sig tog upp nästan hela min tid. Jag jobbade då och jag var inte nykter när jag jobbade. Det är något jag skäms så fruktansvärt över. Tyvärr inget jag kan göra ogjort. Huvudsaken är att jag tog mitt förnuft till fånga och det skedde när jag skulle tillfriskna ifrån min bukspottkörtelinflammation. När jag kände mig redo så gick jag ju till akuten för missbrukare och där blev jag inlåst. Nu hade jag en enorm otur för jag drabbades av komplikationer som dessutom höll på att kosta mig livet. I stort sett alla organ blev smittade. Gallan opererade de bort. En bit av levern dog, men jag tror att det kanske hade med mitt drickande att göra. Hela magen fylldes med var som de dränerande från en olika håll. Jag fick beskedet att jag hade 50 procent till att överleva. Jag bestämde mig för att leva. Jag gav järnet och kämpade som aldrig förr. Jag hade redan bestämt mig för att nu fick det vara slut med drickandet. Jag är glad över att jag inte hade hållit på att dricka längre än vad jag hade gjort. Sen finns det personer som kan dricka mängder med år utan att drabbas av någon sjukdom. Det var min skyddsängel som hjälpte mig. Jag gick ner ungefär 30 kilo under denna tiden. Snacka om snabb bantning. Nej skämt åsido, hade jag inte varit överviktig så hade jag nog inte överlevt. Jag kunde använda min dotters kläder och hon hade storlek 34-36. Det var inte snyggt. Jag hade gått ner för mycket. Men som sagt, så hade jag bestämt mig för att leva. Det var en fruktansvärt tuff tid. Det dröjde ganska lång tid innan jag kunde komma hem fullt ut. När jag kom hem så fanns där andra saker att ta itu med. Eftersom jag hade fått deliriumet så hade sjukvården lämnat in en anmälan till socialtjänsten. Ännu mer skuld. Jag fick även veta att dagis också hade lämnat in en anmälan och det var för att jag hade luktat alkohol en gång när jag hämtade Emil. Jag skämdes så jag höll på att ! Vad var det jag hade sysslat med? Jag var sjuk och det var jag tvungen att acceptera. Det har jag nog inte gjort ännu. Jag glömde förresten att berätta att den natten då deliriumet slog till på riktigt fick personalen ringa hem till Kent och ställa frågan ifall jag drack och hade gjort det ett tag. Tack och lov så svarade han ja. Jag har fått reda på i efterhand att det tillståndet kan vara dödligt.
Den behandlingen jag påbörjade blev inte avslutad. Det var inte förrän senare som jag gick den behandlingen. Vi bodde kvar i samma lägenhet vi hade flyttat till ifrån Skivarp. När jag drack så hade jag en granne som sålde vodkan till mig och även öl köpte jag. Kent tyckte också att det kunde vara gott med en öl eller två, och det var på helgerna eftersom han jobbade. När jag fick vara hemma så började jag med att försöka reda ut det jag hade ställt till med. Barnen fick gå i en grupp där de träffade andra barn med samma problematik. Själv hade jag mängder med andra problem som hade uppstått tack vare mitt drickande. Bland annat så var ekonomin i botten och vi låg efter med hyran. Jag försökte månad efter månad få ihop det. Tyvärr fick jag inte det att fungera. Jag kontaktade socialen när vi hade fått brev om uppsägning. De skulle efter en del utredning hjälpa oss att betala in det. Jag flög på små moln, äntligen skulle jag kunna andas. Eller inte. Socialen kontaktade mig och berättade att hyresvärden tänkte vräka oss ändå, av principsak. Jag kände hur jag föll igen, snacka om att dra undan mattan. Jag kunde inte förstå någonting. Var skulle vi ta vägen? Det var 2 månader kvar och i början hade jag inte en tanke på att vi inte skulle hitta en bostad. Socialtjänsten hjälpte också till. För att göra två månader kort. Det hjälpte inte, vi stod utan bostad. Kent tyckte vi kunde åka hem till hans mamma. Farmor hjälpte oss mycket, men mig trampade hon på. Det var mängder med gånger då hon var så fruktansvärt elak mot mig. Det var lika många gånger jag grät. Jag visste precis vad som gjorde henne irriterad och arg och det innebar också att jag ljög för henne så jag skulle slippa ovett. Även Kent undvek att alltid berätta sanningen. Så du kan kanske förstå min reaktion när han föreslog det. Jag glömde berätta att farmor bad mig om ursäkt på dödsbädden för allt ont hon hade gjort. Bättre sent än aldrig och det kändes väldigt bra, för det var en bekräftelse på att jag inte hade inbillat mig.
Jaha, dagen då vi skulle bli hemlösa närmade sig. Vi hade inte packat någonting. Så här i efterhand så förstår jag inte varför. Jag tror att vi någonstans hade ett litet frö om hopp att det skulle lösa sig. Till sist var vi framme vid dagen innan och vi hade ingen lösning. Klockan 10 skulle de komma och byta låset. Vi hade i alla fall svurit på att inte vara där då. Vi beställde pizza för att trösta oss dagen innan. Plötsligt ringde hyresvärden och mitt hopp tändes men det var inte det han ville. Han frågade om vi verkligen var kvar i lägenheten och sen bad han oss fara åt helvete. Efter det samtalet var det precis som jag vaknade upp. Var skulle vi ta vägen? Till sist kommer jag på en idé. När jag ser tillbaka så fattar jag hur naiv den var. Min idé var att vi skulle åka ut till Dalabadet och hyra en stuga. Det var inte ens sommar och det innebar att där inte var öppet. Jag trodde på fullaste allvar att vi kanske skulle få en lägenhet dagen efter och att vi då skulle säga till farmor att vi ville överraska henne. Alltså, hur korkad får man vara. Jag var så rädd för henne att det ända jag kunde tänka på var hur vi skulle kunna lura henne så att hon inte fick veta att vi blivit vräkta. Jag visste hur förbannad hon skulle bli. Så här i efterhand kan jag inte fatta att det var ens prioriterat, det borde alla gånger vara barnen och vi som stod i centrum. Men jag var så kopiöst rädd för henne. Du ska veta att vi var inte de enda som hade respekt för henne och inte heller de enda som undanhöll sanningen. När jag har förstått att jag inte kommer undan utan är tvungen att åka till farmor och berätta sanningen, känns det som mitt liv är slut. Men det finns inget val. Jag får krypa till korset. Väl där så berättar vi vad som hänt. Naturligtvis får jag skulden. Det var bara mitt fel och var hade pengarna tagit vägen. Jag viskade fram, jag vet inte. Amen för helvete, skrek hon! Jag hade inget val mer än att vara undergiven, för barnens skull. Tak över huvudet var ju ett måste. Hon bestämde också att Kent skulle nu ta hand om vår ekonomi. Hela första dagen fick jag ta så mycket skit ifrån henne så jag grät mig till sömn. Jag skämdes och jag kände mig så ensam.
Efter någon månad så får vi då lägenhet och det är där utanför som jag svimmar. Jag tror att det var för att bördan jag hade burit på var på väg att försvinna. Äntligen skulle vi få leva vårt liv. Eftersom det var socialtjänsten som stod på första hands kontraktet. Vi hade ju betalningsanmärkningar och dessutom hade vi blivit vräkta, så ställde de kravet att jag skulle gå på behandlingen. Jag hade inte druckit en droppe efter jag hade slutat. Men det är en annan historia.
Jag hoppas att du inte avskyr mig efter detta jag har berättat.
Jag tänker avsluta detta inlägget här. Jag skriver nog ett till idag så du får veta hur lilla Michelle mår och vad som hänt under dagen.
Kramar i mängder till fina dig. Energibollar kommer din väg. Sköt om dig nu.  ❤ ❤ ❤

Många tankar…

Ledsen nalle

Det är inte alltid så enkelt att förstå varför jag inte pratar så mycket…

Finaste du…

Ja, det är inte alltid så enkelt att förstå varför jag ibland är mer tyst än vanligt. Det är oftast anledningen. Du ska nog vara glad över att du inte har sett mig på natten när jag vaknar, totalt genomblöt av kallsvetten, nästan orörlig. Varje minsta rörelse sätter igång en kedja av smärta och därför är jag stel. Jag försöker vara så stilla som möjligt, inte prata. Tårarna ramlar oftast på mina bara knän och jag förbannar den makt som gjort mig detta. Jag börjar vagga fram och tillbaka, försiktigt, så det inte ska göra ont. Knäpper stilla mina händer i en bön. Bönen är alltid densamma. Jag försöker jaga iväg det monster, den demon, som besitter min kropp. Jag kan bara mumla, tyst och stilla. Snälla, inte mer nu, ta mig härifrån….Jag ber till dig som kan hjälpa mig att för evigt eller bara just nu, ta bort smärtan som gör mig till ett monster. Jag ber bara om en timme eller två, snälla, inte mer nu. Ibland släpper smärtan ganska fort och ibland blir den evigheters lång…Sömn är inte min sak, inget jag kan göra för att förändra. Bara acceptera.

Jag vet att jag har mängder med saker som jag borde vara tacksam för och det är jag. För vad vore jag utan min familj. De ger mig hoppet och glädjen att fortsätt kämpa. Såklart att jag kämpar vidare för dem, men som jag skrivit någon gång innan, så skulle jag vilja leva livet för min egen del. Bara vara jag. Just nu är det så svårt att få någon tid till mig själv. Det måste alltid finnas någon tillhands när jag är hemma. Det fungerar inte att vara hemma själv. Vill jag sen ut och bara titta i stan, då krävs det att någon är med. Jag vet att det är för min skull som det alltid finns någon tillhands, men ibland blir det jobbigt att aldrig vara ensam. Usch, jag känner mig gnällig. Det är inte så jag vill att du ska ta det, utan det är mest en tanke.

Jag satt innan idag med ansökan till personlig assistans och jag kände ilskan komma igen. Muttrandes för mig själv, läste jag igenom min text igen. Hur kan de ens skriva att mitt handikapp inte är bestående? Visst, jag förstår att de har tänkt att mina proteser ska ge mig mitt liv tillbaka. Fast det går inte med mina sjuka kärl. Det har någonstans ramlat bort hur sjuka de egentligen är. Nu har jag skickat in ett väldigt starkt intyg på att mina kärl aldrig kommer bli bättre och att mina hjälpbehov är livslånga. När jag läser ordet livslånga känner jag hur det sticker till i kroppen, var det så jag hade tänkt mig det? Hur har mina tankar gått egentligen? Det är fruktansvärt svårt att acceptera att det är livslångt. Innerst inne borde jag ändå förstått och accepterat det. Det finns ingen annan väg. Det är bara ibland, som idag till exempel, när mina tankar bara snurrar runt och allt känns så ledsamt och jobbigt. De här dagarna känner jag att det inte finns någon rättvisa alls i världen. Jag vill bara slänga mig ner på golvet och stortjuta, men inte ens det kan jag göra. Snacka om ironi! Oftast brukar jag säga till mig själv att jag har så mycket att vara lycklig för och efter ett tag så ser jag horisonten igen. Ljuset. Då kommer den positiva känslan tillbaka och jag känner mig lyckligare än någonsin. Precis som vanligt.

sandra och michelle

Det är inte alltid så enkelt att förstå varför jag inte pratar så mycket…

Detta fina fotografi bjöd Sandra på igår och jag kände mig välsignad. Äntligen fick hon hålla sin lilla tös och jag kan bara föreställa mig hur det kändes. Stort! Från en dagen när oron ligger på topp, kommer tösen att fixa detta? Till att nu få komma ur kuvösen och ligga på mammas bröst. Helt underbart.

Fredag brukar betyda städdag, och jag måste komma loss och hjälpa till. Jag vill inte att vår lägenhet ska vara stökig, det ska vara så rent och undanplockat att jag vågar släppa in folk när som helst. Så med de orden avslutar jag detta inlägget. Vi kommer med all säkerhet höras av igen. Tack för att du finns med mig här idag. Hoppas att du fick ut något av min text  som idag, tyvärr, blev lite otydlig. Många kramar och energibollar skickar jag din väg och det är bara att ta för sig. ❤ ❤ ❤