Var är alla mina minnen??

 

Godmorgon, allra finaste du….

Jag börjar med bilden på texten, men misströsta inte, för jag har en del nya foton. De delas antingen längst ner eller så följer de texten. Anledningen till att jag inte bloggade igår var att jag var helt slut. Det märks minsann att vi inte har små barn längre. Vi passade Caspian också mellan fredag-lördag och sedan var ju Anton här.. Jag kan lugnt säga att Anton är ingen sömntuta, nej han är uppe med tuppen. Den minste gossen vaknade vid 5 och käkade välling, sen somnade han om igen…Sedan bytte vi barn under dagen så nu har vi Stephanie istället för Anton.

rosor

Detta är något jag funderar på. Var gömmer hjärnan 15 år någonstans? Det bör ju vara ganska mycket som har hänt. Hur i katten får det plats?

Anton och Caspian

 

Visst är de fina? Mina små gossar. Helt underbara. Den minste prinsen bjuder på många skratt nu då han är i den åldern när han gillar att vi skrattar. Spillevink nummer ett.

Som sagt var så skulle jag ha bloggat igår kväll men jag hade varit igång exakt hela dagen med att städa och att agera barnvakt. När Caroline och Johan kom så var jag ganska mör. När de tog över så gick jag och Kent till Willys och handlade. Sen gjorde Kent maten och de stannade och åt middag. Trevligt…

Stephanie mådde inget vidare igår kväll, hon var jättevarm, så hon sov mest hela tiden. Det kan ju behövas när man har så hög feber. Sen vaknade hon till när det febernedsättande hjälpte. Hon härjade rundor en stund och lekte. Till sist så blev hon trött igen och ville ringa till Sandra, när hon sen pratade med henne så brast hon ut i tårar, hon hade hemlängtan. Så det får bli hemgång för henne idag och då ska det bara vara vi tre…ganska skönt..

Från att bara ha haft ont i skinkan så har det angripit hela stumpen. Jag har så fruktansvärt ont. Jag vänder och vrider mig i rullstolen för att hitta en plats som det känns bättre på. Det är lönlöst för jag vet att det är kärlen som blivit ännu sämre. Frågan är om jag klarar av att vänta till imorgon med att söka vård eller jag blir tvungen till att göra det idag. Det spelar absolut ingen roll ens om jag har benet hängande, det brukar lätta på smärtan, det hjälper inte ett dugg. För dig som inte har upplevt kärlsmärta så är det som mjölksyra, det är mjölksyra rättare sagt. Eftersom blodet inte får tillräckligt med syre när det är stopp. Så jag har ständig smärta från skinkan och neråt, jag håller på att bli galen. Jag avskyr att det alltid är något som ska strula. Varför får jag inte vara frisk? Så frisk det går att vara med mina problem menar jag då. Sen är risken när jag söker hjälp att de säger att de inte kan hjälpa mig utan jag får ha det så här….Nej, jag är måttligt road av denna situationen, det måste jag säga.

jag

Jag drog livets nitlott

 

Klockan ringer ut och dagen den är slut. Det är fredag idag och därmed så är skolveckan också kommen till sitt slut. Alla är glada, muntra och volymen ute i korridoren är hög. Jag tittar bort ifrån den glada skaran och fäster blicken på mitt, orange och fula plåtskåp. Snart är jag där och lägger in böckerna, tar mina ytterkläder och sen är jag på väg hem. Så här långt är allt bra…Men mitt liv är inte som andras. Jag går sista året på högstadiet, mitt namn är Maria och mina föräldrar är alkoholister.

Mitt hem är fullt av gråt, ilska och aggressivitet. Kanske inte direkt när jag kommer hem ifrån skolan. Det är inte förrän pappa kommer hem med de hemska påsarna som allt accelererar och situationen går ur styr. Det enda jag kan hoppas på är att jag har någon vän som förbarmar sig över mig, eller så får jag höra med någon av mina syskon om de har plats för mig under helgen. För hemma tänker jag inte vara. Rädslan över att det kan inträffa är överväldigande. Tänk om det inte finns någon som kan hjälpa mig denna helgen, vad blir det av mig då?

Ja, dessa tankar var fruktansvärda. Helt horribla enligt min mening. Jag är numera vuxen, jag heter fortfarande Maria och mina föräldrar är avlidna. Mitt liv från den tiden fram till nu har verkligen bjudit på mängder med traumatiska upplevelser. Min ålder är 45 år i skrivande stund och nu är jag handikappad. Japp, jag sitter i rullstol. Inget i mitt liv har varit enkelt, jag har fått kämpa igenom mycket. Trots allt, så är jag ändå positiv och lycklig, jag är gift. Ja, jag har en underbar man som jag gifte mig med den 1 juni, 1989 och det var många som sa till mig att det kommer aldrig att hålla mellan er för ni känner inte varandra. Vi har lärt känna varandra under tidens gång och såklart finns det bråk ibland, det hade varit osunt annars. Min man betyder livet för mig och han har funnits till hands varje gång det har behövts. Det kan jag säga, att det har behövts då jag har tillbringat mer tid på sjukhus än hemma de sista åren. Jag är kärlsjuk, utan diagnos.

Tillsammans har vi fått 4 helt underbara barn. Vi har 2 flickor och 2 pojkar, 4 totalt olika personligheter som vi är så stolta över. Flickorna har i sin tur bildat egna familjer och det innebär såklart att vi är väldigt stolta morföräldrar.

Fast nu så måste jag ta en sak i taget. Det är inte helt enkelt att beskriva, förklara och berätta om mitt liv. Det är lite komplicerat eftersom jag inte minns något av min barndom. En barndom som är helt borta. Jag har förlorat ungefär 16 år av mitt liv. Kan du föreställa dig hur det känns?? Tänk dig att du en dag vaknar och är 16 år äldre, men du vet inte hur det gick till. Precis så är det för mig. Det sorgliga är att det finns minnesfragment och de är inte ett dugg trevliga. Sen finns det saker som jag ser på ett fotografi, som borde ha gjort mig överlycklig, som också är gömt någonstans. Vad är det som har hänt?

Ja, du finaste….Skulle jag skriva en bok om mitt liv så är det nog ungefär så jag skulle börja. Fast jag vet inte riktigt om jag är redo för det. Det kanske blir att jag fortsätter på Slaget om Fibbla ett tag till. Jag börjar bli riktigt sugen på att börja skriva igen. Så vi får väl se vad det blir av det.

Min uppdatering av Michelle är, hon har gått ner lite ifrån 585 gram till 540 gram, men det är inget oroväckande. De har lagt henne i respirator igen för att hon var trött. De tog infektionsprover som tack och lov inte visade något. Det kan vara för att de tog ut henne i 2 dagar och höll henne. Hon är så liten att det krävs inte så mycket för att hon ska bli trött. Så nu har hon lite stöttning. Hur länge det blir, vet vi inte. Anton och Stephanie har haft feber båda två och det är därför vi har tagit dem. Det är inte så lyckat att de ens är på PIVA om de inte mår bra. De har ju inte fått ta på Michelle ännu ändå, men varför utmana ödet. Vi har haft vår beskärda del, det vill jag lova. Jag har inte pratat med dem idag, mer än som hastigast när vi bestämde att lilla prinsessan här vill åka hem.

Då blir det barnledigt idag. Jag kanske ska säga barnbarn ledigt istället. Vi kommer ju klart ha ett barn kvar och det är Emil. Han har varit vaken hela natten igen och sover för tillfället. Inget roligt alls.

Nej, minsann. Nu är det dags att köra igång här hemma, så jag avslutar mitt inlägg här. Snälla, söta, rara och älskade du, kommentera den biten jag skrev om nitlotten. Det är super duper viktigt för min del. Jag måste förresten berätta en sak…Vi har blivit en riktigt stor familj här, vi är numera 1500 stycken. Jag kan inte fatta att jag faktiskt har 1500 följare, helt vansinnigt. Jag känner mig så stolt och lycklig. Nu sänder jag ut kramar som är fyllda med kärlek till dig. Tack så jättemycket för att du är här och har läst det jag har skrivit. Jag rullar iväg energibollar och det kan minsann behövas nu när det är så trist och mörkt ute. Du får gärna dela med dig till någon som behöver dem. Vi hörs med all säkerhet snart igen…Jag har lagt in fotona i ett galleri här nedanför…<3 ❤ ❤

Jag ber om ursäkt för vissa foton är suddiga men de måste bara vara med.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

 

 

 

 

Sorg, tack, nitlotten och minnen

mamma

Älskade mor…

Allt jag blev utsatt för som barn är ändå borta och det finns ingen mening med att vara bitter. Den enda som kommer att lida av det är jag. De var, trots allt, anledningen till att jag finns. Jag älskade dem båda så oerhört mycket.

Den här texten skrev jag på Facebook för att de som behövde skulle få veta.

Då var det över. Mamma somnade in lugnt och stilla vid 17-tiden ikväll. Jag satt bredvid och höll henne i handen till hon tog sitt sista andetag. Nu slipper hon lida mer. Nu är det vi som får lida med sorgen, det gör så ont…..

Det var den 8 november 2014 och det gör fortfarande ont. Många gånger tänker jag, det ska jag ringa och berätta för mamma, sen tänker jag till och kommer ihåg att det inte går för att hon finns inte mer. Sorg är svårt. Jag sörjer mitt vänstra ben fortfarande och det är en kroppsdel men det gör ont ändå…Tänk, jag kommer inte kunna utföra den drömsemester jag hade, att sticka iväg på cykelsemester. Det har alltid funnits en dröm om att cykla iväg och planera dagen vart efter den kommer. Det finns mängder med saker jag kommer gå miste om för att det inte går helt enkelt. Det sörjer jag också, alla saker som jag sett fram emot och som helt plötsligt togs ifrån mig, det sörjer jag nog mer än själva benet.

Jag ska gå starkare än någonsin ur detta. Visa att jag kan. Visa att jag finns. Jag längtar tills det är dags att åka hem. Väl hemma kommer jag visa att mina värderingar är förändrade. Livet som jag kommer leva. Leva i stunden, kommer vara mitt mantra. Också att jag kan använda tiden till mycket viktigare saker än att städa som innan. Livsnjutare är ett ord som ständigt dyker upp i mitt huvud. Ja det är väl en självklarhet att livsnjutare är vad jag kommer bli eller vad jag redan är. Svårt att njuta i fulla drag här inne men jag försöker göra min tillvaro så positiv och trevlig som möjligt.

småhjärtan

800 följare..det är stort.

Min vilja brukar vara gjord av stål men efterhand som tiden gått så har den blivit svagare. min självdisciplin har också blivit sämre men väl hemma kommer jag att träna mig själv i den frågan igen. Allt går om jag vill.

Sidan, jag drog livets nitlott är nu äntligen klar…det har tagit sin tid men det finns ändå mer att tillägga och ändra. Fast det får vänta ett tag för just nu har det blivit jobbigt att enbart öppna sidan. Många otäcka minnen där. Många som inte är skrivna ännu men de kommer. Jag måste må lite bättre i själen först för då blir det enklare att plocka fram även det som har varit jobbigast. Jag tycker att det är rättat med stavfelen men efter ett tag blir man blind och då ser jag inte dem, så snälla….om det är något stavfel eller språket är felaktigt…skriv till mig så jag kan rätta till det. 

jag4

Lotta var är du?

Ja det undrar jag. Vi umgicks massor när vi var tonåringar och efter vi skiljdes åt har jag inte hört något om dig. Ingela brukar veta en massor men hon vet inte heller. För er som har läst Nitlotten så är detta Lotta som bodde nedanför slänten. Vi hade mycket roligt ihop. Anette som vi kallade för Nettan, henne har Ingela hållit kontakt med i stora delar, hon bor nog fortfarande kvar i Knislinge. Där var jag inte så gammal, det är roligt att blicka tillbaka ibland. Dock får man inte glömma att det är förflutet. Framtiden och nuet är viktigt också.

jag9

Inte bra att röka

Kent

Älskar dig massor.

Min älskade man som har ställt upp för mig när det än har behövts. Han har alltid satt mig i främst utav allt. Vi har varit gifta snart 26 år. Utan honom är jag inget. Han har gett mig allt och han fortsätter ge. Det är kärlek i högsta klass.

Jag har en del foto till men tänkte mest dela med mig av några för att ni som läser ska få en uppfattning om hur jag såg ut när benen fanns på plats och jag var några år yngre. Kent pratar jag också väldigt mycket om och då kan det vara roligt att få ett ansikte. Detta inlägget skulle egentligen inte bli så långt men när minnena började dyka upp var jag tvungen att gräva ner mig en stund och njuta av dåtiden men nu är jag tillbaka igen.

Nu avslutar jag detta inlägget. Kram ❤ ❤ ❤

Godmorgon världen

tulips

Godmorgon vänner

Godmorgon världen och alla fina vänner. Solen skiner och det ser ut till att bli en underbar dag. Till och med jag känner mig bra. Inte jättemycket smärta men det beror på att jag har fått smärtstillande. Men ändå känner jag mig gladare än på länge. I och för sig har jag börjat älska måndagar sen jag kom till sjukhus och det beror ju på att det är alldeles för lugnt på helgerna. Här är det både träning och terapi idag. Jag ska på terapi 09.15-10.00 sen ska jag på träning mellan 11.00-12.00 så det blir en häftig förmiddag men det blir bra för sen har jag eftermiddagen ledig för annat. Inte vet jag vad jag ska hitta på. Förmodligen inte så mycket, finns inte så mycket att göra. Men något ska jag nog kunna hitta på. Det finns ju en nitlott som väntar på att uppdateras, så det kan jag göra.

krokus

Ytterligare en glad blomma

Jag kan säga att jag var där inne igår för att börja uppdatera den men jag hittade så många skrivfel så jag började göra det istället. Ni kunde ha sagt till när ni såg alla fel men det gör inget nu rättar jag dem. Jag skulle gått in själv och kollat texten så ansvaret är mitt. Jag ska fixa det innan jag fortsätter att skriva på den för så kan jag ju inte ha det. Det är det värsta jag själv vet och då kan jag ju inte låta min egen text se ut på det viset..Idag måste jag släppa datorn ett tag och pärla så att mitt halsband blir klart. Sen ska jag börja på armbandet som hör till. Igår var jag väldigt mycket på Twitter och jag måste säga att det är stor skillnad. Här diskuteras det mycket nyheter och det är ministrar som skriver o.s.v så det är stor skillnad ifrån Facebook där det också diskuteras men det är andra saker som diskuteras. Jag gillar båda men på olika sätt.

3d_animasi_sheep_dancing_with_

Tänkte att ni kanske ville se denna

Alltså jag tycker bara att den är för söt. Det skulle kunna vara jag fast när jag hade ben. Jag älskade att dansa. Varenda gång det skulle städas så satte jag på musik och det skulle vara högt så det gick genom kroppen liksom. Musik ska kännas, det har jag alltid sagt. Det måste pulsera i hela kroppen för annars känner du inte rytmen. Sen kunde jag börja städa och hade någon sätt mig då så hade jag fått en stämpel med tokig. Det har jag i och för sig ändå men detta skulle nog bli värre. Jag dansar med alla redskap jag har. Det blir mycket roligare att städa då. Så nu blir det något annorlunda. Musiken kan jag ha ändå men det andra vet jag inte hur jag ska lösa. Det skulle vara om jag orkade ha proteserna på mig så länge och blev så duktig på att använda dem så att jag kunde dansa med dem för då jäklar skulle jag städa så det fot tussar omkring mig. Det skulle vara roligt sen får jag se om jag kommer så långt med mina proteser. Jag har fått något framför mitt öga och när det finns där så ser jag riktigt kasst även med glasögon och det gör att jag känner mig yr. Jag hatar den känslan, yrsel alltså. Det är ingen skoj känsla alls. Jag försöker blinka men skiten är kvar ändå. Det kanske blir bättre under dagen.

evan_dansande_02gif

Här är en annan söt kille

Jag tänkte jag skulle visa en kille till som jag har hittat. Inte lika bra som fåret men ändå. Han rör sig i alla fall. Nu är klockan snart åtta och då är det dags för frukost. Idag måste jag göra vid mig med en gång efter frukost för annars kommer jag aldrig hinna. Jag tar längre tid på mig numera nämligen. Allt tar en enorm tid. Så lite tråkigt tycker jag det är. Sen kan jag inte sätta på mig byxorna på toaletten utan jag måste upp i sängen. Jag måste ändå upp i sängen för jag ska byta ifrån rullande toastol till min rullstol. Nu önskar jag en trevlig förmiddag så hörs vi i eftermiddag. Kramar i massor tills dess. Ät nu frukost i lugn och ro ni som kan det. Sköt om er tills vi hörs igen ❤ ❤ ❤