Uppdaterade, ledsamt och väldigt, väldigt ensam

hund hotad med pistol
Lite pressad var jag

Jag var lite pressad angående Nitlotten och när jag blir så stressad så skriver jag fel gång på gång. Så det är lite som vovven på bilden men inte lika illa. Nu när jag ska göra inlägget så känner jag mig hur lugn som helst. Jag älskar att göra inläggen. Idag gjorde jag något urkorkat. Ibland håller jag mobilen i handen och läser något eller håller på med något och då somnar jag mitt uppe i allting och då tappar jag i regel mobilen i sängen. Denna gången hade jag lyckats hålla kvar den något längre. Jag har blivit utvald till medlem i en grupp som heter Dumpstra. Det är inget jag håller på med men jag medger att det kan göra att man lever gratis i nästan en hel månad. Det gäller och veta vilka ställen som är bäst. Nåja, nu var det inte det jag skulle prata om utan det var detta med mobilen. När jag vaknar för det erbjuds kaffe så ser jag att någon har kommenterat samma artikel som jag. Då börjar jag fundera över vilket inlägg handlar det om så klart jag måste kolla, så jag trycker på jordgloben och går in på dumpstra, döm om min förvåning när jag ser mitt namn och så står det så här qqqqqqqqq´qqq´q´qq vilken smart kommentar va?…..haha. Lite rolig men pinsamt, så jag gick in och skrev att jag hade kommenterat i sömnen. Ja vad gör man?

ekorrespindel
Den är sååå söt

Den här bilden är så söt men så konstig. Tror ni mig när jag fick titta på det två gånger innan jag blev klar över att det faktiskt inte var en spindel. Ja så var det. Jag fick prata med läkare idag. Jag pratade med honom om mitt öga som nu börjar oroa mig. På något av ögonen så när jag tittar upp eller ner och vänder på blicken sen så ser jag ingenting. Det är precis som en stor vit fyrkant som dyker upp då. Nu har det varit så ett bra tag och inte försvunnit så nu får jag kolla upp vad det är. Jag hatar nya saker som dyker upp. Jag vet att det är lätt att få fel på sina ögon när jag har diabetes. Även kärlen kan ställa till det. Det fattas bara nu att jag blir blind på ena ögat. Det skulle banne mig inte förvåna mig med min otur. Sen pratade vi om det smärtstillande och då berättade han att det var 6 doser av morfin om jag behövde eller 6 stycken oxynorm eller så kan jag ta 3 av det ena och 3 av det andra. För min del solklart. Idag har det jobbat en sköterska som retat gallfeber på mig. När jag behövde smärtstillande i morse så sa hon att nu får du vänta till i eftermiddag innan du får något. Jag tittade oförstående på henne och sa, det är bestämt att jag kan ta 6 doser om dagen och då kan ju inte du komma och bestämma att jag inte får ha ont förrän i eftermiddag. Nämen jag tycker det blir för närma inpå då, det är inte bra för din kropp, att ta sådant gift, säger hon då. Jag blir så förbannad så tårarna sprutar som vanligt. Då försöker hon klappa mig på axeln så säger hon, är du arg på mig? Lite röst har jag nu, Ja, svarar jag det är jag. För att du inte förstår att jag har tagit dessa medel från och till i 13 år nu och är ganska tolerant.. Jo det förstår jag också säger hon, men varje gång du tar någon mer morfin nu så blir du mer tolerant. Jag kan inte tro mina öron, vad fan ska jag säga i ett sådant här läge….Jag bara tittar på henne och ber henne gå. Helvete vad arg jag är…ååååhhh….jag skulle kunna skrika. Hennes jobb är att se till att jag mår bra, eller har jag fel? Sen kommer hon till lunchen igen och då får jag två Alvedon…..hahahahahah, ja det är konstaterat, hon är dum på riktigt. Jag tar Alvedonen varje dag och den är till för min smärta som är konstant så det är en grundläggande medicin säger jag. Så det hade varit snällt om jag kunde få Oxynormen nu. Visst säger hon och går iväg, när hon kommer tillbaka så har hon med sig 5 mg Oxynorm, Min första tanke är att hon har bestämt sig för att jävlas med mig. Jag tittar på henne och säger tack. För jag pallar inte med henne mer. Nu steg smärtan till full cresendo i stort sett. När nästa sköterska kom så fick jag morfin och en stund efter oxynorm. Så nu ikväll fick jag en morfinspruta till och smärtan börjar äntligen lägga sig. Nej jag måste säga att det var helt otroligt ledsamt idag. Hon gjorde så jag hade mer smärta än någonsin, och det var så illa så jag mådde illa och fick tacka nej till träningen.

röd groda med blad som paraply
Söt groda vill inte bli blöt

Jag ska glädja er som läser nitlotten. Nu är den uppdaterad igen, så nu är vi lite längre fram i mitt liv. Men idag blev det jobbigt på ett par ställen så då fick jag gå och göra något annat……nu var jag bra rolig, jag kan ju inte gå. Jag menade gå ut ur den sidan. Sen råkade jag landa på bilder, jag vet inte hur jag kom dig. Jag måste snart börja ta bort bilder för när de väl är här på bloggen så är det dubbelt på datorn. Det är skönt att ha det att göra när jag är ensam och det är jag i stort sett varje dag. Det tar på både kropp och själ när jag är så här ensam. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra heller för att slippa vara så ensam som jag är. Visst har jag besök som igår men direkt när de försvinner så är jag tillbaka på ruta ett igen. Jag tackar den högre makten för att jag har datorn och internet för annars hade jag nog blivit riktigt tokig. Tokig är jag ändå utan ensamhet. Det säger alla barnen så då får jag stå för det tokig. Nej nu ska jag avsluta det här Jag skickar kramar och energibollar till er. Sköt om er och de nära och kära så hörs vi snart igen. ❤ ❤ ❤

Det är er dag idag, till er som läser min blogg.

sommarängHej alla mina vänner. Dagen idag är er. Jag har gjort om en bild med lite text till er. Det är du som gör det värt att fortsätta. Det är lika mycket för min skull såklart. Bloggen är min livlina, det är den som får dagen att gå, det är den så får stå ut med alla mina känslor och mina tårar har blött ner datorn och musen. Allt detta delar jag med er. Det är stort. Jag har er med mig i mitt innersta, för det är det jag delar. Min själ. Jag blottar min själ och jag är glad att ni är där. Så jag tror inte jag kan vara mer tacksam, det ska ni veta, jag skulle vilja träffa er allihopa och bara kramas och gråta av glädje. Fast nu går inte det så jag får krama om er här. Tack, tack, tack älskade ni, söta ni, fina ni. Ni har gjort mitt liv värt att leva igen, ni har gjort mitt liv enklare, ni ar gjort så att jag kan se mig själv i spegeln igen och ni har gjort att jag inte känner mig som en nolla hela tiden. Ta nu till er vad jag har skrivit och dubba er själva som hjälte, för det är vad ni är, hjältar. ❤ ❤

Jag vet att där finns någon läsare som gärna har med bilderna men jag vet faktiskt inte vad resten av er tycker. Så idag tänkte jag köra utan. Bara den översta för den var gjord till er. Som sagt så älskar jag pyssla om bilder och få dem att bli ännu finare. Det senaste är att skriva små texter och sätta in dem i fina bilder. Men jag kan ju inte fylla hela bloggen med dem så jag får lugna ner mig lite.Jag har sett att intresset för nitlotten sidan har ökat och jag har uppdaterat. En av de känsligaste sakerna är det som kommer näst och det är jobbigt att skriva om det men det är ett måste för att historien ska bli rätt.

Idag känns det hyfsat. Jag känner mig till och med pigg. Igår sminkade jag mig och det gjorde att jag mådde så mycket bättre men sminket landade lite här och där känns det som för spegeln var på ganska långt avstånd och är man då närsynt som jag är så är det inte så lätt att se vad jag pysslar med. Jag har frågat efter en liten spegel men det finns inte här så nästa gång Kent lyckas med att komma hit så ska jag be honom om en spegel. Jag har en sådan hemma eftersom jag har samma problem där. Sitter man i rullstol så är det ett problem som måste övervinnas.

Ibland tänker jag tillbaka och det är ju inte längesedan jag hade två ben. Lite eftertanke blir det då som att när jag hade benen så funderade jag aldrig över sådana saker som trösklar, trottoarkanter, gatsten (kullersten) och småbackar. Ja min lista skulle kunna göras hur lång som helst över hinder jag har stött på och fortfarande stöter på. En del är lätta att övervinna medan en del är nästan omöjliga. Nu har jag dessutom inga ben alls. När vi bodde i vår helt underbara lägenhet på tredje våningen så tackade vi ja till den precis innan min stora operation för jag trodde ju att den skulle göra mig frisk och att det inte skulle bli några problem att gå i trapporna. Det är inte klokt så fort drömmar kan gå i kras. Den operationen gjorde att jag kunde gå i de trapporna i ett halvår. Det som var mest pinsamt var att jag gick tillbaka till jobbet och jag hann jobba 2 dagar innan det smällde till igen. När jag kände den smärtan så trodde jag inte att det var sant. Jag tog mig upp för trappan med enorma problem. När jag kom upp slängde jag av mig skorna och mer eller mindre kröp in i soffan. Jag hade jobbat kvällen så Kent frågade såklart vad som var fel. Jag förklarade för honom att det nog hade stoppat igen och jag så på honom att han inte trodde på mig utan att jag bara hade lite träningsvärk. Jag kände mig helt förstörd för jag visste. Vad fasiken rent ut sagt. Kunde det verkligen vara den verkligheten jag stötte på för allt kändes som någon konstig mardröm fast jag var ju vaken. Den natten sov jag ingenting. Tårarna blötte ner kudden och mina ögon var väldigt svullna dagen efter. Jag fick ta det otroligt pinsamma samtalet till jobbet. Efter det fortsatte jag gråta, det kändes som mitt liv var på väg att ta slut. Jag tog kontakt med min läkare och han sa att jag skulle komma in. Sen blev det röntgen och mycket riktigt, det hade stoppat i en av kopplingarna. Dagen efter gjorde de ett försök att öppna upp den igen, det varade till dagen efter. Då bestämde de sig för att göra en ny bypass. Med andra ord 2 stora operationer på 2 dagar. Denna bypassen tog de friska kärl ifrån vänstra ljumsken och drog över till högra. När jag vaknade så hade den operationen lyckats men jag kan säga att mitt tillfrisknande efter dessa operationer tog evigheter. När jag blev utskriven så var jag fortfarande så sjuk, men det var julafton om ett par dagar så jag var tvungen. Jag tvingade mig ut att handla julklappar sen åkte vi hem och jag gick och la mig och sov och sov sen sov jag lite till. Det gick inte att hålla sig vaken. När det var julafton så var jag med till eftermiddagen sen la jag mig och sov resten av julafton. Dagen efter åkte jag in för det är inte normalt att vara så trött. Jag blev inlagd på stört eftersom jag kunde inte hålla mig vaken. De hittade inget fel på mig men jag fortsatte sova någon dag till och sen började jag piggna till. Vi hade bestämt att vi skulle åka till hans bror i Trelleborg och fira nyårsafton. Jag var så trött men jag försökte vara med. Dagen efter nyår åkte vi till sjukhuset i Trelleborg för mitt sår i högra ljumsken var riktigt djupt och det bara rann ut gul vätska och det luktade dött. Jag förstod att jag hade infektion i  såret och det var därför vi åkte in. I Trelleborg tittade de på mig och undrade varför jag inte sökte till mitt eget sjukhus, lite snorkigt. Jag fortsatte vara trevlig och förklarade som det var. Jag fick fortfarande ingen lapp vidare utan riktig snorkigt svarade hon att någon sköterska kunde kanske titta på det men hon var inte säker. Vad i helvete!!! Men jag höll god ton och sa igen att såret är stort och det luktar död och det rinner var ut ur det. Men hon pekade på stolarna och stängde luckan. Jävla kärring rent ut sagt. Varför hon jobbade där kunde jag inte för hela mitt liv förstå. Men Kent och jag satt fint och väntade. När vi hade väntat i en timme så sa jag till Kent att vi kan lika gärna åka tillbaka till Jens och packa, sen åka hem till Kristianstad där jag kände till det och där jag visste att personalen var trevlig. Så vi bestämde oss för att göra det. När jag berättade det för surkärringen så blev hon helt plötsligt jättetrevlig. Hon sa att jag inte skulle strunta i det för det var ju viktigt att någon tittade på det….Idiot var det enda jag tänkte. Det var ju därför jag hade sökt från första början….Ja idioter finns det väldigt gott om. Vi åkte hem till Jens och packade, hämtade Emil och jag satt kvar i bilen för jag hade frossa och började bli riktigt sjuk. Det kändes som en evighet innan vi var i  Kristianstad. Kent släppte av mig på sjukhuset och körde sen hem för att packa upp. Jag gick upp till avdelningen med en gång, jag tänkte att slipper jag akuten så hade det varit jättebra. Direkt när jag kom till avdelningen så satte jag mig i en soffa. Då kom sköterskan, jag har legat inne så länge så jag känner alla som jobbar där, när hon kom fram till mig så sa hon att kära vän, du ser inte alls bra ut. Då kom tårarna såklart och sen förklarade jag. Hon la in mig med en gång och sen ringde hon min läkare som var tvungen att lägga in mig eftersom det får ju inte en sköterska göra. Jag hade en jätteinfektion som jag fick behandlat med antibiotika och sakta men säkert kom jag tillbaka till livet. Hela min jul och nyårshelg hade blivit förstörd utav min jäkla sjukdom. Denna bypassen höll i 3 månader och så fick jag kämpa så för att bli frisk efter operationen. Ja, livet är inte rättvist alls

Då var det dags att avsluta för idag. Om igen ber jag er att ta till er det jag har skrivit. Ni ÄR mina hjältar och utan er är livet tråkigt. Jag hade skrivit bloggen ändå för den är min terapi. Den är min psykolog som jag kan berätta allt för och därmed vet ni också allt. Jag vet att ni förvaltar det ni läser väl. För ni vet att detta är min själ och jag blottar mig helt.

Nu ska ni ha en mycket trevlig, mysig och glädjefull påsk. Det ska ni ha för min skull också. Låt mig få vara med lite i era tankar så kan jag också få delta lite och ha en trevlig påsk.

Jag sänder ut kramar till er som är fyllda med mängder och mängder med kärlek till er. Jag envisas med mina energibollar till er som behöver dem. Sen en sista fråga, saknade ni bilderna och fotona? Snälla ge mig feedback på det så jag vet vad som passar er. Sköt om er själva nu men även era nära och kära. Over and out ❤ ❤ ❤

En ny dag med nya förhoppningar

d Älskade Emil, jag saknar dig så mycket att mitt hjärta håller på att brista. Snart är jag på väg hem. Det är jobbigt att vara ifrån varandra det vet jag. Vi blir starkare tillsammans du och jag. Hade jag haft det minsta val så hade jag valt dig, alla gånger. Kärleken jag känner är oändlig och det kommer aldrig förändras. Du har inte haft det lätt i ditt korta liv. Jag ska göra vad jag kan för att du också ska få se mer än lägenheten. Jag vet hur glad du blev över kläderna igår. Du känner dig fin. Förlåt älskade barn för det har varit som det har varit. Någon ljusning kommer, kanske fortare än vad vi tror. Då kan vi gå på bio och äta glass. Alla fikastunder på stan har vi att se fram emot. De andre barnen fick en frisk mamma och det är skillnaden. Så jag och pappa ska se om vi inte kommer till en camping också för jag vet att du vill prova det dina syskon har gjort. De har växt upp på en camping men det var skillnad då. Så älskade Emil allt kommer bli bättre. Det lovar jag. Jag kommer göra allt, precis allt för att demil1et ska bli så. Det är du och jag mot världen, Emil. Jag älskar dig till månen och tillbaka.

Ja älskade vänner. Mitt mammahjärta brister väl snart av sorg. Det är så jobbigt att inte vara nära honom. Ibland när vi pratar så kan jag höra gråten bakom orden och det är fruktansvärt att höra. Ibland vill han saker som han inte har fått av Kent och då kommer han till mig och ber fint och då får jag försöka kompromissa så det blir bra och då är han tacksammare än någonsin. Det känns som en evighet innan jag är hemma och kan se honom igen. När jag sen är hemkommen så ska vi alla anpassa oss till verkligheten igen. Jag har gjort det innan och nu ska jag göra det igen. Kuratorn satte igång igår med att ansöka om personlig assistent. Jag tänkte från början att jag skulle slippa det och klara mig helt själv men har under tiden insett att det faktiskt är en omöjlighet. Inte i början, sen efter hand så tror jag att det blir lättare och att jag lär mig nya knep hela tiden. Jag ska få det att fungera, det lovar jag mig själv. Sen får jag också efter hand se hur det fungerar med proteserna. Jag vet att saker kan inträffa som sätter allt i gungning. Det är inte som jag är pessimist utan jag är realistisk.

HNDER_~1
Nu tänker jag be om hjälp. Det är pinsamt men jag måste be. Är det någon där ute eller någon av er som läser som kan skänka en slant. Allt räknas, för vi kommer spara tills vi kan köpa det som är ett måste. Vill ni ha ett kontonummer så hör av er så får ni det på ett passande sätt. Jag har PayPal också om det känns bättre för er. Jag är ledsen över att behöva be om hjälp men just nu är det den enda utvägen jag har. Snälla ni, hata inte mig. En krona kan på vägen bli mycket. Förlåt förlåt förlåt…..

Shabby Chic Vänner är Änglar 1

Senare idag så kommer jag lägga upp foton som ett nytt blogginlägg. Det foto som ska till nitlotten lägger jag in där. Jag orkade inte fixa det igår. Så i det inlägget kommer det inte vara så mycket text mer än vilken det är på fotot i stort sett. Jag har en del gamla foto så kvalitén är mycket varierande men det syns vad det är åtminstone.

Dagen igår har gjort att jag idag är låg men irritationen är borta. Fast jag känner också en enorm rädsla över hur lätt allting accelererar. Det gick så fort igår och det var omöjligt att hänga med. Sköterska, undersköterska, dietist, kurator, sjukgymnast, läkare och sen ovanpå det olyckan men rullstolen och sen kommer syrran Louise och dottern Caroline. Så när kvällen kom och det la sig till ro härinne så var jag fortfarande alldeles skakig och kunde inte lägga mig ner för det kändes inte som jag fick luft. Idag ska jag träna i eftermiddag. Han ska få en chans till. Jag kommer vara på helspänn och det kommer inte vara så mycket som behövs men jag behöver hålla mig lugnare idag för en dag till som igår det fungerar absolut inte. Då skulle jag nog ge upp helt och hållet.

Jag stannar här idag, för tillfället. Igår blev det ju tre inlägg helt apropå men det var inte meningen från början då jag bara brukar lägga upp ett inlägg om dagen men man kan ju ändra sig. Jag skickar kramar till er alla, ni vet hur mycket jag älskar er alla men jag säger det igen. Jag älskar er oerhört.Ni vet att min livlina är min blogg och det är därför det är så värdefullt för mig att ni finns hos mig varje dag. Hur många får uppleva sådan kärlek och lycka? Det är så stort.Sen sänder jag ut energibollarna till er stackare som saknar det. Sköt om er nu och ta hand om varandra så hörs vi förhoppningsvis i eftermiddag igen. ❤ ❤ ❤