Precis det jag sa..men varför? ?

image

Godnatt, finaste…

Det är precis vad det är, natt. Klockan är 00:23 och jag kan inte sova. Orolig och lite rädd…
Kent kom vid middagstid idag och efter jag hade ätit så stack vi ner till Sandra och Paddy. Det blev en mysstund med älskade tösen som nu väger 1995 gram, retfullt, och hon är 41 cm lång. Efter suttit en stund och snackat blev det tid för Kent att bege sig hemåt eftersom Emil slutade skolan och vi har bara en nyckel, så Kent planerade möta upp honom så de kunde göra sällskap hem. Sandra hängde med för hon skulle handla till mig. Själv åkte jag upp på sjunde våningen för att vänta på Sandra. Det dröjde en stund sedan ringde hon på mobilen. ”Mamma, få inte panik nu, säger hon, samtidigt som jag hör att hon är andfådd.” Jag säger inget och hon fortsätter: ”Emil har fått ett krampanfall här på skolan” Sedan var det kört, jag börjar storgråta….NEJ, NEJ, NEJ!!! Han ska inte ha några anfall alls…..helvete, helvete. Det skulle inte bli fler, han medicinerar mot det också, ändå ligger han i trapphuset på Centralskolan, okontaktbar. Fan, tårarna rinner och jag vill vara där, se honom, klappa hans kinder och händer, trösta som en mor ska. Anfallet är inte långvarigt, men det är ändå ett anfall. Han vaknar till så pass att han orkar nicka och säga mmm…Efter vad som känns som en evighet, ringer Kent. Han fick skjuts hem för Emil kan inte gå utan de får i stort sett bära honom. Till hjälp finns hans lärare och skolsköterskan. Jag får veta att han nu sover: ”Har du kollat så han inte har slagit i huvudet? Mår han illa? Vad har hänt? ”Jag bombarderar Kent med frågor. Tydligen var det elever som slog larm till någon lärare som i sin tur ringde Emils lärare. Vi hade tur även denna gången. Han kunde fått anfallet i trappan, han kunde varit på väg hem. Det är mardrömsscenarion….Jag kommer ihåg hur ledsen och arg Emil blev när vi fick diagnosen. Vi tröstade och sa att det inte ens var säkert att han fick fler anfall. Jag känner mig som en lögnare och det känns som jag svek honom idag genom att inte vara där. Det kändes outhärdligt att inte få vara delaktig.
Efter att fått besked på att de var hemma och allt verkade okej, gick luften ur mig och jag somnade en timme. Direkt när jag vaknade ringde jag hem. Emil sov fortfarande men Kent höll på att väcka till honom så de kunde prata och en stund senare ringde jag upp igen. Nu fick jag prata med min gosse. Denna gången hade han inte fått någon förvarning och som vanligt försöker han lugna ner mig. Det känns skönt att få pratat med honom, det blir en bekräftelse på att han mår bra. Jag har ringt barnkliniken och talat om det så de kan dokumentera det. Imorgon ringer sköterskan som har hand om honom upp. Rädslan nu är att tänk om det kommer tätare nu. Vi har redan bestämt att vi ska slå följe med honom till och från skolan, gud hjälpe om det skulle hända på vägen till eller från skolan och han är själv. Nej det fungerar inte.
Som jag skrev igår är det bara att acceptera det att vår familj är drabbad av otur. Det tar aldrig slut, det enda jag kan göra är att fortsätta leva och ta smällarna med ro när de kommer. Fast detta var onödigt. Nu har det hänt och då får vi ta det härifrån.
Jag kommer få stanna här över helgen, blodsockret måste vara mer stabilt innan jag kan åka hem. Nu sätter de ut en av tabletterna som jag har för min diabetes, den ska ersättas med en ny som inte har någon biverkning på magen. Enbart insulin fungerar inte, det räcker inte trots att jag tar skyhöga enheter. Vi resonerar som så att det är bättre jag blir helt frisk så får jag, förhoppningsvis, stanna hemma.
Nu tänker jag krypa ner och försöka läsa. Kram fina för att du finns här. Vi hörs snart igen ❤ ❤ ❤

I mörkret….

 

jag förr

Något rund

jag idag

Lite smalare nu

 

 

 

 

 

 

 

Hej, du finaste…

Det är mörkt och jag sitter i min rullstol, tittar ut genom det mörka fönstret. Vinden viner runt knuten och gör ett tjutande ljud, regnet smattrar på rutan, ljudet är nästan sövande. Jag tittar ut men är så långt bort i mina egna tankar att det som finns på andra sidan av rutan blir osynligt. Det känns vemodigt och mina tankar flyger fritt. Hur kan jag ha missat så mycket? Tiden är numera min fiende. Alla år som har passerat, det har gått så fort. Jag borde ha presterat mer, borde tagit hand om tiden mer och passat på att njuta av vad livet har att erbjuda. Istället sitter jag här i rullstolen. Det finns mängder med saker som jag inte kan göra mer, allt det enkla som jag tog för givet. Att acceptera en så stor förändring har tagit energi som skulle behövts till annat. Aldrig någonsin trodde jag att det skulle bli så livsomvändande att sitta i rullstol.

Ännu kommer dagarna tätt då jag förbannar, mitt i mina ögon sett, enkla liv. Vardag eller helg, det spelar ingen roll. Jag sitter fast här. Be om hjälp är svårt, det tar emot. Enkla moment som vilken som helst klarar av, men inte jag.

Annorlunda? Visst, jag är inte som andra, även jag är unik. Dock upplever jag mig själv inte som unik på ett bra sätt. Ibland känner jag mig som en belastning. Frustrationen över att inte ens klara de mest simpla momenten är väldigt stor. Aldrig att jag kommer vänja mig vid det. Det är inget jag kan se nu i alla fall. Varför prioriterade jag inte annorlunda, som nu? Där det viktiga här i livet blev vinnaren.Det hade nog förändrat en del. Men ödet ville annorlunda och detta var min lott. Förmodligen hade livet sett ut precis som nu. Den finns en anledning till allt som sker. Mitt öde var med all säkerhet redan skrivet när jag var född. Ingenting jag  för idag kan förändra det förflutna, det är passé, över och förbi. Jag har fortfarande möjligheten att förändra nuet. Även min framtid kan i liten mån förändras. Viktigast är min inställning till livet. Att förbli positiv och se varje förändring som en möjlighet  är en av pusselbitarna för en lycklig framtid. Att ta vara på varje förändring och göra om den till den ny del av livet. Framtiden skrämmer mig, om jag ska vara ärlig. Att inte kunna se över krönet, att inte ens få en skymt av vad som väntar är en hisnande känsla. Dock är det dubbelt för vem vill egentligen veta vad som ska hända? Framtiden kan bära med sig mycket, och allt behöver inte vara lyckorus. När livet drabbar en med massiv kraft gäller det att stå stadigt. När den värsta stormen har blåst förbi, så har det med all säkerhet blivit en del skavanker, sårade egon, tårdränkta kinder, leenden och skratt. Kvar står man med nya erfarenheter, mer kunskap, nya insikter, kanske andra värderingar och eventuellt andra prioriteringar, och allt det beror på olika förändringar som har accepterat. Så förändringar som sker, negativa eller positiva, för med sig erfarenheter om livet.

Jag har nu rullat bort från fönstret. Ljuset har sakta gjort sitt inträde. Jag kan inte låta bli att fundera över vad denna dagen ska föra med sig.

Emil kom upp i tid och frukosten jag serverade är uppäten. Nu är han mätt, klädd och på ett strålande humör. Det känns bra.

Anton sitter tålmodigt, väntar och räknar minuterna till Emil ska gå till skolan, för då har han blivit lovad datorn. Kent har fått sovmorgon, det enda jag har behövt hjälp med är Emils mediciner, ta ner kakaon och sockret. Emil ville hemgjord, varm och vispad chokladmjölk. Jag är av samma åsikt, att det är  mycket godare än vanlig o`boy. I samma stund som drycken når munnen, kommer minnen från det förflutna. Inga olyckliga minnen, utan lycka. Jag ser mig själv sittandes i snön. Framdukat framför mig står en termos som är fylld med chokladmjölk. Det finns även en burk och i den hittar jag mackor med ost. Jag tar en smörgås, viker ihop den så att den ska passa i muggen, där jag har slagit upp chokladmjölk. Sen doppar jag den i den rykande, heta och goda drycken. Genast sprids värmen i kroppen och jag känner fullständig lycka. Platsen är Åke backe. Där tillbringade jag, tillsammans med vänner, många timmar under vintern. Extra mysigt blev det då när mamma skickade med fika. Sedan när jag blev vuxen och våra barn var små, fanns det inte en chans att de skulle äta frukost utan dricka hemmagjord chokladmjölk. De minns det fortfarande och kan bli lite barnsliga och vilja ha det när de ser Emil få det. Det är väl så det är, jag kan fortfarande känna smaken av viss mat mamma gjorde när jag bodde hemma. Så där finns minnesfragment. Jag kan också komma på mig själv att tänka, jag måste ringa mamma och fråga om receptet på….sen kommer jag på att hon inte är i livet längre. Hon är ju en ängel nu.

mamma

Hon är saknad. Jag trodde som sagt att jag hade sörjt klart, men så var inte fallet.

Eftersom jag skrev bloggen i morse och hade glömt trycka på publish, så är det nu eftermiddag. Emil är hemkommen ifrån skolan. Anton har verkligen utnyttjat tiden att använda datorn. Paddy var här en runda och sa hej. Uppdatering angående lilla tösen….hon har fel på sin ena hjärtklaff och därmed har hon samlat vätska i lungorna. Nu ska det medicineras och jag hoppas att hon slipper opereras. Skulle det bli operation så tar vi det då.

Lite nytt angående mig själv. Jag tror att jag har nämnt något om det innan, jag berättar igen, jag tappar hår. Från början så tänkte jag att det kanske var slitet, sen klippte jag mig, men det hjälpte inte. Idag fick jag en idé, om jag kunde ta ögonbrynen lika lätt så måste det vara galet. Sagt och gjort, jag rullade in på toa och jadå, det var inga problem att dra av dem. Därmed så tog jag pincetten och plockade mina ögonbryn, utan någon smärta. Väldigt skönt men lika mycket oroväckande. Så nu har jag viktnedgången plus att jag med andra ord har rikligt håravfall. Något säger mig att det är inte som det ska vara. Därför måste jag imorgon söka läkarvård. Ja, jag säger då det. Så fort det ordnar sig i ena ändan, så drar någon i mattkanten i andra ändan. Är jag orolig? Ja, det är jag. Jag är rädd….

Nu, fina du, så vet du vad jag ska säga…just det, jag tänker avsluta detta inlägget här. ber om ursäkt för att det är lite rörigt, men jag ville inte radera det jag skrev tidigt i morse, det var viktiga känslor som jag kände just då. Vi hörs alla gånger alldeles strax igen, tills dess så vill jag att du tar hand om dig själv, skäm bort dig själv. Få någon annan att le. Jag sänder ut kramar till dig, och om du har gjort av med energi i onödan och ändå vill orka hela dagen, så räddar jag dig med mina energibollar. Behöver inte du den så finns det kanske någon annan som vill ha en. ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

Vågar snart inte sova

Godkväll eller kanske godnatt, finaste
Detta inlägget får bli bildlöst. Jag har gått och lagt mig nu. Jag kan inte sova för tillfället. Det är många tankar som rör sig i huvudet. Sen har jag ont i min stump och det vill inte ge med sig. Det oroar mig. Sedan får jag dåligt samvete för att jag oroar mig över en sådan liten sak när det finns andra händelser som borde oroa mig mycket mer. Saken är den att jag är orolig över båda sakerna så det känns väldigt mycket just nu. Sen kan farmor inte låta mig vara ifred på nätterna. Jag vet vad mediumet sa, men det är för mycket bara. Jag orkar inte ha henne hos mig varje natt. Det är bättre att hon hjälper någon annan som verkligen behöver vakna upp till verkligheten och se världen för vad den är. Hjälpa de som behöver bli lite mer ödmjuka och inte fokusera så mycket på sig själva. Vi är alla lika viktiga, glöm aldrig bort det. Vi kämpar på och jag är så innerligt trött. Båda kroppsligt och själsligt. Jag har ingenstans att dumpa mina egna känslor. Min sorg, min rädsla, ledsamheterna och sen alla övriga känslor som har en viss förmåga att dyka upp när jag minst anar det. Jag skulle bara vilja skrika. Det går inte an såklart. Jag måste hålla skenet uppe och nu när det är natt så rämnar min charad, och då måste jag känna mig själv. Ta tag i allt som är förhatligt. Inte undra på att jag är rädd för att sova. I mina mardrömmar ryms alla Kents syskon med deras respektive och det är fruktansvärt. Jag avskyr verkligen det. Varför kan det inte lämna mig ifred? Jag har annat att fundera på, och jag behöver inte mer. Det sägs att gud inte ger dig mer än vad du kan bära och jag kan lugnt säga att jag närmar mig smärtgränsen. Jag orkar snart inte bära mer.
Jag tänkte avsluta inlägget här och jag ber dig som läser att be en bön för att allt ska bli bra nu. Jag orkar inte vänta mer. Det måste ske nu eller snart om jag ska orka kämpa mig vidare.
Godnatt allra finaste, vi hörs snart igen. Tack för att du har läst mitt inlägg. Mängder med kramar av kärlek sänder jag ut till dig som är värd mina kramar och min kärlek. Känner du att du har glidit ifrån oss, så är du förmodligen inte värd min kram. Till dig som är värd en, du får gärna ta två. Jag behöver dig, kramar har aldrig kostat något. ❤ ❤ ❤