Jag håller på att gå i sönder av sorg…..

ikväll

 

Hej finaste, älskade du…..

Idag har jag verkligen fått kämpa med mig själv, försökt hålla ihop mig själv. Jag ska berätta efter hand…

Först på bilderna så ser ni att jag har tänt ljus. Ikväll har jag tänt ljus för de offer som dukade under i Bryssel. Jag har tänt ljus för att visa mitt deltagande till anhöriga och familjer. Mina största kondoleanser till alla i Belgien. Dådet är fruktansvärt. Jag har tänt ljus ikväll för att minnas försvunna tider. Jag har också tänt ljusen för de människor jag hade velat ha vid min sida. Avlidna som levande. Jag har tänt ljus för Michelle och alla de andra barnbarnen. Jag har tänt ljus för min man och våra barn….Med Emil i tankarna, så har jag tänt ljus för de som har blivit mobbade till döds, det kunde lika gärna ha varit min son. Jag är så djupt tacksam för att jag får ha honom kvar. Ikväll kommer inlägget tyvärr handla om en del sorg. Jag har fått ett besked som jag absolut inte ville höra…Jag håller på att gå i sönder av sorg….

Alltså, jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Var ska jag hitta allt stödet som vi kommer behöva?? Jag vet ingenting. De tårar som jag hade trott var slut, har runnit över mängder idag igen. Trycket inne i kroppen ökar och det måste ut….Snälla, sluta nu. Jag orkar inte mer,, jag vill inte mer. Jag börjar väl med beskedet då. Sandra och barnen var här och hämtade mat. Det första hon gjorde var att gå in till Emil och slängde sig om hans hals, hon hade läst mitt inlägg. Hon grät, jag grät och Emil grät. Jag har fortfarande i färskt minne hur vi även fick kämpa för henne. Jag kommer också under en viss tid, citera Sandras fördjupande arbete om mobbning. Såklart att hon skulle välja det området. Där begick också en mängd fel. Men jag ska berätta mer om det sen. När de kramats och mina tårar precis har torkat, så berättar hon att idag har hon fått träffa den läkare som förlöste henne och räddade Michelle. Sandra berättar:- Ja, det första jag sa var Tack, tack för att du räddade Michelle. Jag är ytterst tacksam. Sen berättade läkaren för mig vad deras undersökning hade visat på, varför det blev som det blev. Min moderkaka hade haft 15 infarkter. Jag har idag fått besked på att jag har samma sjukdom som du. Mina kärl är jättesjuka….

Jaha….den smärta och skit som jag inte ens önskar min värsta ovän, har jag alltså gett min egen dotter. Fy fan…kom aldrig och säg att livet är rättvist. Inte en enda gång vill jag höra det igen. Aldrig mer…Har jag offrat mina ben för att Michelle ska få livet? Men jag har väl inte fått offra så in i helvetes mycket som jag har gjort för att min dotter ska behöva gå igenom det…ARGHHHH!!!! Jag dör snart…..sorgen i mig gör så ont. Så ett av mina ljus går till dig Sandra…förlåt. Det har aldrig varit min mening att du ska behöva fara illa bara för att det är jag som är mamma. Tyvärr, mitt älskade hjärta, så visste jag inte ens att det var en sjukdom, ännu mindre att den var ärftlig. Jag älskar dig massor och jag kommer finnas tillhands så länge jag bara orkar..Du är inte ensam ❤

Sen den andre delen  som fyller mig med sorg är såklart Emil. Jag har burit på dessa känslorna hela dagen. Vad ska vi göra denna gången? Läraren som jag pratade med i eftermiddags tog Emil på fullaste allvar. Men räcker det denna gången? Nu är det andra gången han blir drabbad, dock inte av samma elever, men ändå. Vad kommer bli annorlunda denna gången?? Kommer Emil någonsin kunna gå till den skolan utan att må dåligt?? Går det ens att ha kvar honom där, eller är det dags att byta skola?? Tusen frågor som du ser. Vilket ska jag välja för att ge vår son en framtid? Jag vet inte längre. Varför finns mobbarna?? Vet de ens vad de människor som blir mobbade bär med sig i det vuxna livet. Tro inte att det är slut bara för att mobbningen är det….det finns jättemycket kvar att göra…Som jag skrev så kommer jag citera Sandras uppsats. så här börjar jag…

mobbad

  1. Inledning

Denna uppsats kommer att handla om mobbning och om antimobbningsplaner av den anledningen att jag själv var utsatt för mobbning under en lång period. Därför vill jag veta vad skolorna gör för de barn som är utsatta av mobbning. Har du själv blivit utsatt för det känns det som om skolan inte gör något alls. Det tog lång tid innan min skola gjorde något mot de personerna som mobbade mig. Jag vill veta om det är så överallt eller om det är enbart en inbillning att jag kände det som att skolan tittade åt andra hållet.

1.1 Syfte

Mitt syfte med att skriva om mobbning är för att se hur skolorna hanterar mobbning och hur de går tillväga för att kunna lösa mobbningen på skolan. Jag vill se vad det är för skillnad på antimobbningsplanerna skolorna arbetar med. Jag har kollat upp två olika antimobbningsplaner som är inköpta av skolor. Utöver det har jag titta på två antimobbningsplaner som är egengjorda av två olika skolor.

1.2 Frågeställning

Vilka strategier har skolan för att förhindra mobbning?

2.Metod

Jag har använt mig av utdrag från internetsidor som skriver om mobbning. Utöver det har jag tittat på ett utdrag från ”Morgon Mission” som handlar om att han vill att elever ska uppmärksamma mobbningen inom skolan och kunna stoppa den genom att ingripa. Jag kommer även att jämföra två olika antimobbningsplaner från två olika skolor som jag väljer ut för att se om dessa två som är skrivna av de två skolorna jag valde skiljer sig från de två inköpta jag också valde. Jag ville samtidigt titta på två inköpta för att se varför skolor väljer att lägga pengar på en antimobbningsplan som kanske inte ens hjälper.

3. Undersökning

Här kommer jag att skriva om mobbning. Jag kommer även ta upp skillnaden mellan kränkningar och mobbning. Här kommer även fakta om de inköpta antimobbningsplanerna och min jämförelse mellan de olika antimobbningsplanerna skrivas.

3.1 Historik

Den ledande forskaren inom ämnet mobbning, Dan Olweus, definierar mobbning sm kränkande handlingar som sker upprepande mot någon person av någon eller några personer med avsikt att skada personen som är utsatt.

Det är dock svårt att säga hur många gånger de kränkande handlingarna måste ske innan man säger att det är mobbning. (1)

Nederst finns det en read more tag, och därunder så skriver jag i ordning det jag vill framställa, som till exempel direkt källa. Det har Sandra också gjort men på pappret är det bara att skriva en upphöjd etta, så vet vi per automatik att vi ska titta längst ner på sidan för att veta vad ettan står för. Nu går det inte här. men jag markerar varje gång Sandra har gjort det och så får du gå längst ner och kolla källorna….Jag har till och med för din skull varit ute och försökt läsa på hur jag gör ett upphöjt tecken med tangentbordet, det är inte så enkelt som med en penna. Jag känner att jag får ge upp för tillfället…men skam den som ger sig. Det är genom att söka informationen som man lär sig, sant.

Förr användes ordet mobbning mer, men idag används det inte alls på samma sätt för mobbning är en kränkande handling. (2)

3.2 Fakta

De personer som blir mobbade är oftast utvalda av personen eller personerna som mobbar. Enligt Dan Olweus finns där två stycken typer av mobboffer. Det passiva offret och det provocerande offret.

Det passiva offret har en signal som sänds ut så man kan se på personen att den är väldigt osäker i sig själv och det vågar inte säga ifrån om någon säger något eller gör något mot den. Det vill säga att offret blir en väldigt lätt måltavla för mobbare dessutom vågar inte offret säga ifrån eller föra något tillbaka mot mobbaren så det blir lättare att mobba offret.Det provocerande offret är en person som har väldigt lätt att bli okoncentrerad och är oroliga av sig viket sedan leder till en irritation och spänning runt dem. Det provocerande offret beskrivs utifrån sitt humör som leder till konflikter med andra personer runtomkring sig. Det vill säga att offret blir angripit av mobbaren eller mobbarna för att offret har irriterat dessa personer. (3)

Något annat som främjar mobbning enligt forskaren Claire Garandeus är hur hierarkin ser ut i klassen. Om det är en stark hierarki inom klassen så är det troligare att det förekommer mobbning inom klassen men det behöver inte vara så alls. Det handlar egentligen om hur de populära personerna är i beteendet mot andra. Om de populära eleverna är otrevliga och vill behålla sin status så går de på den sm inte är populär kanske det är den tysta och tillbakadragna personen i klassen då är det just den personen som råkar ut för mobbning inom klassen. Detta kan motarbetas av lärarna genom att lärarna höjer den mindre populära elevens status genom att kanske ge den lite mer beröm för något den har gjort som var bra. Men också genom att ge de elever som är då inte är populära mer ledande roller i grupparbeten för det kan höja deras status i klassen. (4)

En svensk forskare vid namn Björn Johansson sade

”Sverige är ett av världens bästa länder att jobba mot mobbning och kränkning i skolan, trots det så är det 45 barn som tar livet av sig på grund av mobbning och det är 45 barn för mycket.” (5)

Jaha, där stoppar jag för ikväll. Intressant läsning. Emil läste igenom hela hennes uppsats och direkt sa han…jag är det provocerande offret. Jajamen….men det ger ingen någonsin rätt att slå, uttala okvädesord. Jag sänder mina djupaste tankar till de som har förlorat kampen mot mobbarna.

Fortsätt läsa ”Jag håller på att gå i sönder av sorg…..”

Det rasar av minnen, nostalgi och känslor

 

Hej, finaste…

Förklaring till fotografierna. Det på ID-kortet var som jag såg ut när jag blev utskriven efter amputerat det sista benet, alltså det vänstra. Jag kan själv inte fatta det..Vilken skillnad. Som du säkert förstår så är den andra bilden från nu…den är tagen för två dagar sedan…Så visst har jag tappat lite i vikt.

Då var det lördag och mina känslor är kaos. Ena minuten gråter jag, andra minuten så ler jag…Varför?? Jag är inne i nostalgins värld, minnen bara sköljer över mig. Hur det kändes att dansa. Jag vet inte om jag har berättat det innan, men jag älskade att dansa. Älskade att känna musiken i hela kroppen. Jag gör så fortfarande, höjer volymen så pass att det dunkar i hela kroppen, det ska kännas, annars är det inte lönt att lyssna på musik. Nu är jag så känslosam idag och då blir det väldigt mycket tänkande tillbaka. Jag avskyr egentligen dessa nostalgitripparna, men jag anar att det måste göras för min egen skull. Jag måste bearbeta lite av det som har hänt för att komma vidare. Det gör jag bäst på det viset. Gråta, gråta…känna att livet har behandlat mig jävligt illa. Sen är jag tacksam över så mycket ändå…min familj. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dem. Det skulle jag aldrig vilja ändra på. Men jag vill ha tillbaka mina ben, så att jag kan dansa till musiken. Jag vill känna musiken banka skiten ur min kropp. Först då kan jag läka….Fy fan vad det har hänt saker i mitt. Jag som alltid var så fylld av energi och glädje när jag växte upp. Trots att jag hade det skitjobbigt hemma så höll jag fokus på det positiva, för att överleva. Jag väntade på något bättre, att mitt liv skulle visa sig vara lönt att leva. Det visade sig helt rätt. Vi har haft många, många lyckliga stunder tillsammans jag och Kent. Sen har barnen skänkt mig lika många goa stunder. Aldrig skulle jag vilja ha det ogjort. Sedan gick allt utför…Inte ett enda år utan traumatiska händelser…Jag kommer ihåg det sista nyåret med benen så klart. Jag stod ute på balkongen hos Jens. Ont som fan, för jag hade kommit direkt ifrån sjukhuset. Det var då kroppen hade stängt kopplingen efter den stora operationen. Så fram tills det så hade jag fått känna hur det var att ha två ben som fungerade utan smärta. Alla kärl var utbytta och därmed ”friska”, jag hade fått känna på hur det kändes att springa…Allt det härliga lät den högre makten mig känna på, innan det rycktes ifrån mig i en hast. När jag låg inne så försökte de först öppna det som var stängt, men dagen efter var den stängd igen. Då gjordes ett försök med en ny bypass och därmed hade de varit inne i ljumskarna mängder med gånger. Den högra ljumsken ville inte läka. När vi var och hälsade på Jens så blev det såret infekterat. Det tog någon dag innan jag fattade att det var infekterat. Jag kunde inte fatta vad det var som luktade så illa, sen slog det mig, det var ju mitt sår som luktade så illa. Dagen efter nyår så var jag helt utslagen, men det var ingen som kunde köra. Så vi väntade ytterligare en dag och sen körde vi hem till Kristianstad och där åkte vi direkt till avdelningen. Jag hade ju precis blivit utskriven. Jag blev så klart inlagd igen…inget roligt alls. Men den nyårsaftonen stod jag på balkongen och sa, jag hoppas att nästa år blir bättre, det kan ju inte bli sämre. Ha! Jag hade ju inte en suck om vad som skulle hända de nästkommande åren. Numer så känns det som en enda stor, svart, evig mardröm. Jag kommer aldrig säga något liknande igen. Det kan alltid bli sämre.. Denna nyåren fick jag inte ens fira, så visst kan det bli sämre. Så nu får jag se hur detta året blir. För tillfället så mår jag ändå ganska bra. Jag kan inte mer än be för att det kommer stanna här och jag får lov att fortsätta må bra, skaffa mer energi och få lov att använda proteserna. Vilken höjdare det skulle vara. Den enda som kan få det att hända är faktiskt jag…Jag ska bara övertala min hjärna att det är ok att ha ont när jag går. Det får faktiskt göra så ont att jag nästan svimmar. Då vet jag i alla fall att jag lever, eller hur?

familjen

 

Här har du nästan hela familjen samlad. Det är Emil, Cornelia, Anton och Michelle som fattas. Stephanie är med på fotot men bakom hundarna som har bestämt sig för att båda två ska vara med på fotot, så är det bara. De är för knäppa…Så nu när du har sett fotot så förstår du säkert att alla har varit här idag…Är jag trött?? Japp, så ända in i ……!! Fast jag skulle som sagt inte vilja vara utan någon av dem, även om det ibland är väldigt tröttsamt. Vi käkade mat tillsammans, det var bara Caroline och Caspian, som var bjudna på ett kalas, som inte var med. Jag tog faktiskt disken efter att alla hade ätit. Stort plus till mig idag…Jag gjorde det mest för att det är så tråkigt att komma upp dagen efter och det står en massa disk. Jag tappar humöret då, det finns inget värre än att komma upp och se en massa otäck disk, jo möjligtvis att vara bakis och vakna dagen efter. Det har jag gjort ett antal gånger, det är så äckligt när man vaknar och det första man ser är ett överfullt bord, några halvdrukna groggar och doften av avslaget öl…usch, fy fasen, säger jag bara. Efter disk och en kopp kaffe var det dags för Paddy, Sandra och Stephanie att gå hem. Anton ville stanna kvar här hos oss….Jocke och Linnéa stannade en liten stund till, innan de också begav sig. Jag fick fråga Jocke lite fint m han kunde offra sig och ta vår lilla Hedda på en kisserunda. Kent är så pass sjuk att han ligger, så jag får be andra om hjälp med lilla Hedda. Jag har lagt ut en video på henne på Facebook om du vill kika. Vi har ju lärt henne att vinka när Emil ska till skolan. Naturligtvis så ville hon inte göra exakt som hon brukar bara för att jag filmade, men hon använde båda tassarna istället för en och det går ju också bra att göra. Videon hittar du här En liten önskan.

En lite tråkig uppdatering angående Michelle blir det tyvärr idag. Hon har ju legat så bra i optiflow, som det hon använder och får syrgas genom, nu ett bra tag. I natt så hade hon haft många ”dippar” och de var därför tvungna att sätta tillbaka c-pappen och på en ganska hög dos syrgas dessutom. De har tagit en mängd prover, men hennes sänka var normal. Såklart blir vi ju oroliga. De tror att det är för att hon behöver blod, för hur det än är så är hon ju pytteliten och när de tar prover på henne så behöver hon ju ha tillbaka det. Så vi håller alla tummar och ni som har, håller även tårna, för att det bara är det och inget annat. Det får snart vara slut med bakslagen för snart är det ändå dags att vara stabil hela tiden. Det får ju inte hända något när de sedan ska hem med henne. Sandra var riktigt ledsen idag och jag förstår att detta är en ovanligt jobbig situation. Tyvärr finns inget mer att göra än att stå ut. Jag sa till henne idag att hur jobbigt det än är, försök hitta något som är positivt, för annars är risken att man förlorar sig i allt det negativa, och inte kommer därifrån. Det ska alldeles säkert bli bra, jag kan inte tänka mig något annat.

Ja, då fina du, så är det dags att avsluta inlägget för denna gången. Jag önskar en fortsatt mysig lördag till dig, fina vän. Kramar i massor sänder jag iväg, energibollar kommer strax efteråt. Sköt nu om dig så hörs vi imorgon igen…<3 ❤ ❤

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att känna sig jagad…

Black-And-White-Wallpaper-HD
Visst är det så…

 

Hejsan, du finaste i världen….

Tack för att du kikar in, jag behöver dig. Jag börjar med det som måste komma ut, och det är viktigt för mig.

Jag står i en korsning, gömd bakom en husknut. Jag andas tungt och det känns som hjärtat ska hoppa ur bröstet. Rösten säger hela tiden….det är han, det är han. Plötsligt så tystnar den och när jag hör den igen så viskar den…se upp, han kommer…fly, se upp, han kommer. Jag försöker försiktigt kika runt knuten för att se om rösten har rätt igen..Jag försöker skönja någon figur i mörkret. Fasen vad jag hatar att vara närsynt. Mitt mörkerseende är urkasst, jag försöker lyssna men jag hör inget. Kanske har rösten fel denna gången…Det känns lugnare nu, jag har övertygat mig själv att rösten har fel. Precis då, i det ögonblicket, känner jag någon bakom mig..Helvete!! Var ska jag ta vägen??? Jag inser snabbt att här kan jag inte stanna och när vålnadens hand når min axel, håller jag på att frysa till is…det får bara inte hända. Som skjuten ur en kanon, sticker jag iväg samtidigt som jag får luft igen och kan skrika på hjälp…Hjälp, HJÄLP!!! Ingen hör mig…ingen kommer till undsättning. Det är i och för sig inte så märkligt för om de skulle höra mig, så skulle de bara se en figur i mörkret som sprang för sitt liv. Vålnaden är det bara jag som ser..Rösten är tillbaka…Göm dig, göm dig. Vad fasen tror rösten att jag försöker göra egentligen?? Det kanske krävs en liten förklaring till vad rösten är…

Rösten kommer ifrån mina drömmar, men det är en i allra högsta grad levande figur. Den lever enbart i vissas drömmar och de är till för att skydda mot ondska. Blir man överfallen och inte vet vem det är, så vet rösten…Den kommer att hjälpa till att hitta den ansvariga. Alla kan inte höra den, det beror på hur mottaglig man är. Du måste helt enkelt tro på både spöken, demoner, troll och så vidare. Gör du det så är du skyddad. Anledningen att jag nu är jagad av en vålnad är att rösten plötsligt har spått framtiden. Den talade till mig när jag låg och sov. Visade var jag skulle bli överfallen och även vem det var. Saken var bara att jag inte trodde det var sant. Eftersom jag inte varit med om att den har sett in i framtiden så trodde jag alltså att det var felaktig information jag fick. Därför lyssnade jag inte heller. Jag har varit hos en god vän som behövde tröst i en svår stund. Hon har förlorat sin man. Jag vet vem det är som begick mordet. Det fick jag se i drömmen och tanken var att när jag gick därifrån skulle jag gå upp till polishuset och försöka förklara. Antagligen skulle de klassa mig som galen och strunta i det. Därför gick jag den vägen som rösten hade visat mig att jag inte skulle gå, och jag var nästan framme vid polisen när den anföll. Det är mördaren som är ute efter mig, så då vet jag med andra ord att även mördaren har en röst. Det är en demon…de som kan höra demonerna är födda onda och kan inte räddas…

Då så förstår du varför, jag är ute och springer i Kristianstad mitt i natten. Antagligen så kommer jag inte överleva eftersom mördaren hör demoner. Fast jag springer i mörkret ivrigt påhejad av rösten.  Till sist är jag hemma och lyckas ta mig in och låsa dörren….Du är fri..du är fri. Vad menar rösten nu? Jag ställer mig dubbelvikt i vardagsrummet och försöker hämta andan. Antagligen menar rösten att jag har kommit undan. Jag tar upp mobilen och ska slå 112 när jag hör rösten, klart och tydligt. Du är ensam, du är ensam…Vadå ensam? Min familj finns ju på ovanvåningen. Jag går så tyst jag kan upp för trappan och redan när jag tar sista steget så ser jag min familj. De ligger så fint invid varandra, de andas inte….mördaren har tagit dem istället…Nu vaknar jag och det första jag gör att kolla så att både Kent och Emil andas. De mår alldeles utmärkt..Så nu vet jag hur det känns att bli jagad av en mördare genom gatorna i Kristianstad…usch och fy, säger jag bara.

Fast jag kan säga att det var skönt att springa, det skulle gärna få vara verklighet, men allt det andra kan vi skippa tycker jag.

Matlagare
Vi blir bjudna på mat…Jocke och Linnea är det som står för matlagningen. Kent står och tittar på, Hedda med.

Idag eller jag kanske ska säga ikväll, är vi fullt hus. De ni ser på bilden är här och sen kom Anton tillbaka ifrån Caroline idag. Sen tyckte Stephanie att det var orättvist, så nu är hon också här…sist men absolut inte minst är Alice. Hon är också med såklart. Så idag fick jag äntligen klart städningen…Då får vi se hur länge det håller. Jag kan lova att imorgon måste vi dammsuga igen, för den svarte vovven fäller alltid som fasiken. Men det gör ju inget, då blir det kanske ännu bättre städat…Planering är viktigt.

 

 

Idag har jag mått väldigt bra, inga sura miner eller gråt…Jag hoppas att jag får behålla denna känslan av lycka som ligger som ett skimmer över mig nu. En stilla bön, ber jag i alla fall.

Uppdatering i från Lund…Hon väger 625 gram idag men det beror på att hon fortfarande får vätskedrivande, men hon har ju inte sjunkit så mycket. Idag tog de ur henne från respiratorn och nu har hon enbart syrgas. Jag hoppas så innerligt att det fungerar nu…Annars så är det inga fler nyheter för idag. Hon kämpar vidare och vi står vid sidan och hejar på.

När Sandra och Paddy skulle åka tillbaka till Lund så blev Anton väldigt ledsen. Det skar i mitt hjärta, så jag frågade om det inte var bättre att han följde med dem till Lund men det ville han absolut inte. Så han fick stanna. Sandra ringde när de var tillbaka i Lund och frågade så han hade lugnat ner sig och det hade han klart gjort. Jag sa till Sandra att jag tycker de är jätteduktiga som sätter sina egna behov åt sidan och låter honom vara här, för det känns jättetufft för dem också. Jag vet faktiskt inte om jag själv hade fixat det. Antagligen så hade jag tagit mitt barn med mig och låtit det sura en stund…Men där tänker Sandra och Paddy annorlunda, det tycker jag är fantastiskt och det ska de veta om.

Egentligen så har jag inte så mycket mer att dela för tillfället, så jag släpper dig fri här…Tack så jättemycket för att du finns här för mig. Det betyder hela världen för mig, ska du veta. Kramar i massor kommer din väg. Ta så många du vill. Energibollarna kommer efter, samma sak gäller där. Roffa åt dig så många du vill. Vi hörs med säkerhet snart igen ❤ ❤ ❤