Jag måste säga…(varning för lite äckliga foton)

nappar

Caspians napp den store och den lille är klart Michelles…

Hej finaste, kära du…

Idag måste jag få säga, att det är inte roligt längre. Jag vill ha tillbaka mina ben…NU!!! Alltså, jag pallar inte mer. Ända sedan igår så har tanken funnits hos mig. Hur det kändes att gå i gräset, barfota, precis när solen gått upp och daggen ligger tung över grässtråna. Eller känna kylan under foten när de första morgontrötta stegen tas. Köra ner tårna i sanden, vid havet, för att sedan försiktigt känna på vattnet med tårna. Jag saknar allt det här. Jag saknar till och med smärtan över ett skavsår. Tänk att få sätta på sig en snygg klänning, fixa håret, sminka sig och till sist, pricken över i:et, skorna. De vackraste du kan tänka dig….Det känns som ingen riktigt tar mig på allvar längre. Jag kan inte klä mig snyggt för inget blir snyggt i denna förbannade rullstolen. Det finns ju ingen mening. Sen är det precis som att bara för jag sitter i rullstol, så måste jag dessutom vara dum i huvudet. Det är faktiskt så illa att det finns personer som pratar babyspråk med mig. Det händer, som tur är inte så ofta Det är så förbannat tråkigt att sitta, sitta, sitta, kanske ligga ner i sängen en stund, sen sitta igen….Usch, usch och fy!!! Det värsta är att detta är inget som jag innan har tänkt på, utan detta är något nytt. Tanken att inte få lov att göra dessa sakerna, någonsin, är läskigt. Tanken att aldrig kunna bada i sjö eller hav mer, det är outhärdligt!! Nu kommer sorgen över så otroligt mycket. Det är jättesvårt att över huvudet taget ta sig ut i naturen, plocka svamp kan jag glömma. Jag som älskar naturen och framför allt skogen. En halvljummen vårdag, det luktar så gott och speciellt. Det enda du hör är dina egna steg och fåglar som kvittrar. Finns det något underbarare, jag vet inte. Fan, fan, fan….vad mycket jag kommer gå miste om i mitt fortsatta liv. Jag vet att det finns personer som är amputerade som fortfarande kan göra det mesta, men de har inga kärlproblem. Jag har mina kvar så det räcker jag tar några steg med mina proteser så somnar det hela vägen upp i svanken, att försöka stå utan känsel är en omöjlighet. Till viss del kan jag ta mig ut i skogen med Lovisa (det är min permobil, för er som inte vet). Men det går ju inte att avvika från stigen, det klarar hon inte av. Sedan finns det inte skog mitt i centrala Kristianstad precis, och då måste jag åka bil, därmed försvinner den chansen att köra med Lovisa, för det går inte stoppa in permobilen. Visst, det kan hända att jag är negativ just nu, men jag brukar alltid vara positiv. Ofta kan jag skratta åt mitt handikapp, men nu är det dödligt allvar. De förbannade tårarna vill inte stanna kvar, de rinner över. Jag vill inte tycka synd om mig själv, jag avskyr självömkan. Fast just nu så orkar jag inte bry mig, det får vara vad som helst, det är ändå JAG som har problemet, ingen annan!! Jag skulle kunna skriva ner hur mycket som helst som jag inte kommer kunna göra mer, men vad hjälper det? Vem hjälper det? Inte mig i alla fall och jag dumförklarar inte dig, du kan tänka själv, det vet jag…Nej nu ska jag lämna detta, förbannade, jävla, skit, deppiga och tråkiga ämne. Nu är det nya tag som gäller..

Jag skrev inget inlägg igår och du har förklaringen ovanför…och nu känns det som jag bara är gnällig, så nu får vi hitta på något roligt istället. Vad är då roligt, jo, handarbeta är skoj.Jag fick äran att lägga till en ny medlem idag och hon frågade om ett mönster, ifall det går att göra till en pojke, och då kom jag på att jag har inte lagt ut något mönster till pojke. Skäms på mig.. Så nu har jag letat i några gömmor och hittat ett jättekärt set som fungerar både på pojkar och flickor…Du hittar mönstret som vanligt under fliken gratis mönster, fast nu har jag börjat samla dem på nya bloggen och den hittar du här Kampen för livet (nya) och om du håller pilen på Gratis mönster så kommer du se alla mönster där som egna sidor, välj och vraka. Vill du sedan vara med och diskutera olika saker som har med hobby att göra, har du en bild att visa, vill du lära ut något, lära dig själv något, träffas och fika…ja, möjligheterna i gruppen Dela Skaparglädjen har inga begränsningar. Bara fantasin sätter gränser. Gruppen hittar du här Dela Skaparglädjen

blått babyset

Så gulligt…

Jaha, det finns inte så mycket att uppdatera när det gäller lilltösen. Hon är stabil igen och hon påvisade en infektion när de hade tagit odlingen och förmodligen var det därför hon la av i söndags. Hon började få antibiotika redan då, så dagen efter så var sänkan som vanligt igen…Hon kämpar på…

Igår var det fullt hus från förmiddagen till kväll. Sandra och Paddy var här, sen var Caroline och prinsen här, senare kom hennes boyfriend också….Så det fanns att göra precis hela dagen om jag hade velat. Jag hjälpte till med vad jag kunde, men kände mig fortfarande sjuk…så förbannat jobbigt. Jag har två gigantiska sår på bröstet som förmodligen är inflammerade..

såren

De är lite äckliga och jag har grymt ont på det ena…men varför inte? Nästa vecka är det dags att kolla upp vad som fattas mig..det ska faktiskt bli ganska skönt att veta, sen kanske jag dessutom kan få medicin mot det och då kan ju håret växa tillbaka och en mängd andra saker kan också bli bättre…Ja, jag ber en stilla bön, och det är anledningen till att jag har den bilden med i collaget..Så är det med det.

Nästa…jo, Caspian var ju här igår och såklart var jag tvungen att fotografera. Nu är morfar med på bilderna, men vad gör väl de? Han är min underbaraste…bara min…Nej då, jag kan dela med mig av honom. På en av bilderna så har jag fotograferat för att visa Hedda. Hon följer den lille överallt och är så intresserad. Det är annat än innan det. När Caspian var nyfödd så var hon extremt rädd för honom, hon vågade inte ens komma närma, men det är helt bortblåst nu. Vi får ofta säga till henne för hon vill pussas och det gillar han inte. Hon vill ju bara visa att hon älskar honom också. Men hennes favorit är fortfarande Kent. Varje gång han går utanför dörren så gråter hon och blir precis lika glad varje gång han kommer hem igen. Det kan ha tagit 3 minuter och hon hoppar, tjuter och studsar som att han varit iväg flera dagar. Hon är för mysig vår hund. Jag älskar henne massor. Ja, just det. Nu kommer fotografierna…

morfar och caspian

Och här är dem…ser du Hedda…haha. Hon ser så glad ut. Fast det är hon alltid. Det är gånger vi blir stoppade på stan för att få höra att hon ser så glad ut. Ja, hon är nog glad, hoppas jag i alla fall.

Så där..nu är det dags att avsluta inlägget för idag. Skriv gärna en rad i gästboken som finns på den nya bloggen Kampen för livet (nya) Jag älskar kommentarer. Det är ok att bara skriva hej,,,jag hade blivit glad.. Kramar i massor skickar jag iväg till dig, jag har ju missat någon dag här och där, så därför är de extra fyllda av värme, kärlek, vänskap. Det är energibollarna också, det är superenergi i dem, så använd de med försiktighet, ok? Du och jag, vi hörs snart igen. Jag behöver dig och därför måste jag återvända hit, så är det. Du är unik, du är viktig, du betyder mycket och därför ber jag snällt att su ska vara rädd om dig själv och de dina…<3 ❤ ❤

 

 

Fortfarande söndag…

image

Hej min fina.
Det är fortfarande söndag och det är eftermiddag. Min stump har börjat värka, den är svullen, såret är rodnat och där var inte ens en ruva när förbandet togs bort. Det är där nu.  Igår läckte det ut lite blod. Idag har det även blivit värmeöknad. Så vad talar det för?  Jo, en infektion, såklart! Men vad gör det? Inte ett skit, skulle jag påstå. Fast skulle jag påstå det skulle jag ljuga. Jag var förberedd på det. Det är ingen katastrof, utan det blir antibiotika igen och sen har smärtan ökat och det är jag van vid. Det är bättre att det sker nu än senare.
Jag håller på att fylla det oskrivna arket. Det har varit en lustig dag. Jag har sovit en stund på förmiddagen. Försökte ta igen lite förlorad sömn. Jag brukar efter det vara pigg, men inte idag. Jag känner mig frusen, trött och allmänt hängig. Jag avskyr att må så. Jag vill ha mängder med energi och känna att det sprudlar inombords av idéer och skaparlust. Jag brukar ha flera olika saker igång i huvudet samtidigt. Det brukar liksom aldrig vara tomt. Det är än så länge ganska tomt och jag tänker på saker som jag absolut inte borde tänka på. Jag får tvinga mig själv att vända tankarna. Det kanske inte går vägen och jag orkar inte med det igen. Jag har varit där, tagit mig därifrån, med extrem smärta, mängder med tårar och en trasig själ. Banne mig om jag orkar det en gång till. Jag vill inte !!!! Det var väl förbannat också. Varför får jag inte bara må bra?  Måste det alltid finnas regler och paragrafer med i spelet. Om du ska må bra så måste du…Vill du må bra, så måste du uppfylla de här kraven…..FAR ÅT HELVETE! !!!!! Säger jag. Jag ska må bra utan dessa villkor, så är det bara. Innan jag blev inlagd så hade jag börjat ge mig ut själv på permobilen. Jag var ute med Hedda, jag kände att jag bidrog. Dessutom var det med arbetsträning på gång. Jag levde livet och det kändes också. Inget eller ingen ska få det att förändras. Det är inte värt det. Jag måste hålla mig kvar på rätt sida av vägen. Inga felsteg. Jag är starkare än så.
Jag avslutar här för tillfället. Tänkte kasta mig på virket och försöka fokusera på det viktiga. Tack finaste du, så länge. Kram

Förlåt, jag orkade inte igår.

jag

Så här ser jag ut nu…

Godmorgon fina du. Förlåt för att jag inte skrev igår, jag trodde att jag skulle orka när jag hade handlat, men det gjorde jag inte. Fotot tog jag precis innan jag skulle iväg och handla. Så här ser jag ut nu, jag har blonderat mitt hår och sen har jag tappat något kilo. Det känns helt underbart att inte vara riktigt så stor jag var innan. Jag känner det överallt, fast egentligen så vet jag inte varför. Teorin är att jag inte orkar lika mycket mat längre, sen äter jag inte så mycket godis, numera är det väldigt sällsynt. Allt blir såklart enklare när jag väger lite mindre. Igår när vi skulle iväg och handla så var jag duktigt rädd för att sätta på mig mina proteser, för nu är det väldigt längesedan jag kunde ha dem. Delvis var jag rädd för att de inte skulle gå på och sen var jag oerhört rädd för smärtan i och med att skelettet är blottat. Det gjorde fruktansvärt ont, det vill jag lova, när jag kom hem igen så var jag gråtfärdig men jag stod ut. Jag tyckte att vi var värda en belöning så vi bestämde att vi skulle äta kinamat. Så vi kollade på de olika ställena för att vi visste sedan innan att det räcker med 2 stycken fyra små rätter till oss tre. Döm om min förvåning när faktiskt gallerians restaurang var den billigaste. De hade superbuffé igår och då fick vi plocka därifrån i speciella matlådor. Det kostade bara 85 kronor per person, det är ungefär vad en pizza kostar per person, så det kommer bli fler gånger där, det vill jag lova. Efter vi hade ätit så orkade jag inte mer utan gick och la mig för att vila. Sen gick jag upp vid halv 9 men jag orkade inte vara uppe så länge till och smärtan var fruktansvärd, så det blev en tidig kväll igår. Idag när jag kunde sova så vaknade jag klockan 7, såklart. Det kanske blir en vila på förmiddagen senare, vad vet jag.

Lördag idag….vad ska du hitta på då? Idag så ska jag enbart pärla, inget annat. Vi skulle behöva städa men det får banne mig vänta till imorgon. Det enda som kommer avbryta mig idag är att Emil vill handla till sin kompis, han ska dit imorgon och fira honom. Tro mig, det är stort. I torsdags så fick vi ge Emil en tid då han skulle vara hemma på kvällen, det har vi aldrig gjort innan för han har aldrig haft någon riktig vän och det berodde på hans ADHD, så nu hoppas jag med hjärta och själ att detta ska fungera, för man behöver en ”bästis” som man kan dela allt med, sen kan man ha mängder med bekanta, men en riktig vän behövs. Denna killen är ny i skolan och det är inte så lätt att hitta kamrater i den åldern för oftast har man gjort det i tidigare år. Så jag håller tummarna, tyvärr kan jag inte hålla tårna…..haha.

Just nu så håller jag på med ytterligare ett nytt projekt, fast det är ett mindre projekt än armbandet. Det är dock precis lika roligt. Du får se när det är klart. Riktigt häftigt! Jag inser nu att jag behöver göra lite nya inköp, när jag köpte de minsta glaspärlorna nu sist så glömde jag att beställa vita pärlor och det behövs. Nästan varje mönster innehåller både svart och vitt, så de färgerna måste jag alltid ha hemma. Sen när det gäller Delica pärlorna är de svarta slut för där köper jag 5 gram i taget och det är ungefär 900 pärlor. Så alla mina svarta sitter i det fantastiska armbandet, plus alla mina röda och blå. Det är därför armbandet kostar lite mer för det drar ganska mycket material. Så det blir till att beställa mer än en påse åt gången, det vet jag nu. Innan har jag inte arbetat med så små pärlor. Nu kan jag säga att jag är totalt såld på dem, jag älskar att arbeta med dem. Det beror lite på vad jag håller på att arbeta med, gör jag en nyckelring så arbetar jag fortfarande med de stora pärlorna för det ska ju vara lite större. Likväl om jag ska sy något i tekniken Grönländskt pärlbroderi, för då är det de större pärlorna som gäller.

Vad ska du hitta på i helgen? Du får gärna skriva och berätta, jag älskar att läsa vad andra hittar på för då kan jag få inspiration till att hitta på något som jag inte har gjort på länge. Förvisso kan jag inte göra allt men det mesta kan jag. Skulle vi få bilstödet så kommer jag prioritera att komma iväg på helgerna. Det ska sparas till Lalandia, alla gånger. Emil längtar dit igen och det gör faktiskt jag också, det är väldigt mysigt. Sen finns det mängder med ställen för övrigt som vi kan åka till. Tanken att få åka till någon och fika, det känns stort, så då blir pärlorna nog inte lika viktiga längre. Kanske ändå, tja, jag får se. Just nu känns det som om jag aldrig kommer sluta igen, fast jag ska inte ta ut något i förskott. Tiden får visa vad som händer, helt enkelt.

Såret på stumpen har aldrig varit så stort och när jag la om det sist så trodde jag inte mina ögon. Försvinner det lite hud till så kommer skelettet utanför. Jag ska till Hässleholm nästa vecka istället och träffa läkaren, och är det som jag tror så går det inte göra något i vaket tillstånd. De kommer inte få nipsa något skelett när jag är vaken, det gör jag inte en gång till, då får de söva mig. Det tråkiga är att när jag hade amputerat det benet så åkte jag inte på några bakslag och både Kent och jag sa, vad ska nu hända? Som sagt, man ska inte ropa hej förrän….. Där fick jag så jag teg. Aldrig kunde jag föreställa mig att den pytteruvan skulle bli till det såret som det är idag. Sen hjälper det inte att vara kärlsjuk och dessutom ha diabetes. Såren är riktigt svåra att få till att läka då. Det enda jag kan göra är att fortsätta vara positiv och inte tappa sugen för då är det kört med en gång.

Nu så tänker jag avsluta mitt inlägg för denna gången. Mängder med kramar kommer din väg och energibollarna studsar också förbi. Var rädd om dig själv, så hörs vi snart igen….<3 ❤ ❤