Så var det söndag igen

Godkväll finaste du ❤️

Hoppas du har haft en bra helg 🌷 Här har det varit både och. Igår hade vi besök av Kents bror och min svägerska, och deras son. Som vanligt har min fina svägerska och jag mängder att prata om. Hon är skojfrisk, pratglad och framför allt är hon ärlig. Jag älskar verkligen henne. Det finns inget vi inte kan prata om. Därför går tiden fort när vi ses. Vi bjöd på kasslergryta och ris. Till efterrätt blev det glass med färska hallon, strössel, chokladsås och kolasås. Kent var och tränade innan de kom så det blev lite stressigt innan. Dessutom passade Hayley på att bli dålig i magen och, tyvärr, så hinner hon inte alltid komma ut. Ibland lider jag verkligen med Kent. Jag har alltid gjort allting hemma innan. Han har inte behövt göra något mer än busa med barnen, när han kom hem från jobbet. Fast jag ville ha det så. Numera blir det ibland jättestressigt för honom. Jag kan inte avlasta honom mer än vad jag gör. Jag skulle ge vad som helst för att få tillbaka det. Tyvärr så har det tåget gått. Det är bara att acceptera det. Ibland är det svårare än vanligt. Igår var en sådan dag. För i tiden så hade allt varit klart när han kom hem.

I vilket fall som helst så hade vi en mycket trevlig kväll. Deras son ville stanna kvar, och det var ju inga problem. När de hade kört så rullade jag in i sängen. Tårarna rann på grund av smärtan. Jag försökte titta en stund på TV, men tankarna var på helt annat håll. Jag ber om ursäkt för att denna bloggen ofta blir så nedstämd. Jag försöker verkligen kämpa för att det ska vara mer glädje. Varenda dag försöker jag hitta de små glädjedropparna. Just nu så sitter jag fast och mycket beror på smärtan.

Idag vaknade jag och fick kaffe på sängen. Jag somnade hela tiden på grund av ren utmattning. Jag fick sova en stund till. Sedan tvingade jag mig själv att krypa ur sängen och ner i rullstolen. Kent tog mig med till affären. Direkt när vi kom hem så bad jag om att få komma till sängen igen. Idag är det djävulskt. Jag är så rädd för att det inte ska bli bättre. Att jag ska fastna där. Att jag inte ens ska orka det jag gjorde för några veckor sedan. Då orkade jag åtminstone sitta i fåtöljen och handarbeta men jag orkar inte ens tänka tanken idag. Jag är så nedstämd. Så trött på hela skiten och framförallt är jag vettskrämd. Jag hoppas verkligen för en bättre dag imorgon. Jag mer än hoppas, jag ber…hade jag haft ben så hade jag bett på mina bara knän. Jag känner mig så självisk men just nu så orkar jag knappt med mig själv.

Älskar er för ni finns här när jag behöver det som mest ❤️❤️❤️

Mängder med kramar till er ❤️❤️

Ibland vet jag inte…

Hej, finaste…Precis som på bilden, vill jag att det ska vara. Man ska gå in i boken och 1uppleva den…Njuta av den. Som sagt min största dröm är att skriva en bok. Jag har skrivit en bra bit på Slaget om Fibbla, sen är det Nitlotten. Ibland sitter jag och funderar om det ens är någon mening med att fortsätta. Det tar lite tid att skriva några sidor bara. Idag är en sådan dag då jag tittar på pärlorna, tittar på datorn…och kan inte göra något val. Jag måste lära mig att det inte kan hända saker hela tiden…Jag MÅSTE kunna vara hemma utan att ha saker uppbokat hela tiden..Så fort det är någon minut över, så börjar jag känna efter och då kan jag sänka mig själv…Helt hopplöst! Innan har det aldrig varit några problem med att sitta stilla, så jag vet inte vad som hänt…Jag tror fortfarande det är efter att ha satt ut det smärtstillande, en viss oro i kroppen. Nätterna är ju fortfarande sådär..

I eftermiddag, får vi hem Emil,, sen börjar alla tiderna imorgon, prover, BUP, EEG…Tänk att han inte kan få bara vara tonåring. Jag lider med honom, men tyvärr är det ju ett måste. Hans läkare ringde igår kväll..Vad är oddsen för det egentligen! Men vi pratade länge och precis som vi så sa hon, detta är inte bra…Nej, inte ett enda jävla dugg. Det känns som vi är tillbaka på ruta ett igen. Tydligen så kan hans medicin också trigga igång anfall, så nu blir det att antingen öka det han har, eller byta, och hela tiden så riskerar vi nya anfall…Jag blir så trött…Hatar, hatar det! Nu har vi gjort precis allt efter deras råd, vi har minskat hans skärmtid, han får inte ha mobilen när han ska sova, han sover som han skar…så nu när han är mer aktiv än någonsin..DÅ får han anfallen..Snacka om att inte veta vad vi ska göra. Men jag litar blint på hans läkare, hon är helt fantastisk. Igår ringde hon för att höra hur han mådde, precis som att hon kände på sig att något hade hänt…

Så nu sitter jag här igen och känner efter…Varför kan jag inte bara släppa taget?

Då återstår att sända en kram eller flera till dig. Vi hörs snart igen, om du vill…Kärlek ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

1.jpg

Jag mår bättre…

vintage_paper_cameo_key_pen_book_76277_1680x1050

Hej, fina du….

Min dag började inte så bra, trött som vanligt, av dessa förbaskade utsättningsbesvär. Dessutom krånglade min mage så Kent fick sticka till smärtmottagningen och hämta medicinen….Sedan efter att ha vilat så piggnade jag till och nu mår jag toppen igen. Precis som igår kväll…det var längesedan jag satt och pärlade klockan tio på kvällen. Jag vågar inte säga det högt så jag viskar…kanske börjar livet återvända…jag kan känna lisvandarna vakna till liv och jag mår bra……Jag vågar knappt hoppas, men nu ska jag ta vara på denna dagen och de minuterna jag får som är så här toppen…

Idag så har vi inga fler tider…jag kan njuta av att sitta och pärla…Kan det bli bättre??Som du ser så finns inlägget En liten efterlysning inte kvar och det beror på att den läsaren ville inte att det skulle stå något namn. Jag har fått tag i den jag ville och det var meningen med det inlägget…Det är bara så att du vet…

Läkaren ringde angående Emil och hon är lika oförstående som jag är…Hon skulle ringa till Lund också, för hon anser att det är ett mycket intressant fall och ovanligt.Som hon sa är huvudsaken att det är på bättringsvägen och det är det ju. Han har ingen huvudvärk och det har minskat betydligt..Hon skulle också skicka en remiss till ett nytt EEG, om ca 4 veckor…Tydligen så ska hans epilepsi inte ha någon aktivitet över huvudet taget….så vi hoppas att nästa EEG är bättre än förra…Annars så hoppas vi att detta backar…blir det sämre så får vi åka in igen, men det ber jag för att vi slipper. Han är pigg och är precis som vanligt…Fina Emil, älskar han till månen och tillbaka och om igen…

1

Idag var första gången på länge som jag ville göra något, åka iväg någonstans…det är ett säkert tecken på att jag mår bättre…Hoppas, hoppas att detta håller….Det ni ser till vänster är dit jag bland annat flyr när jag mår som sämst. Det är därför jag älskar att skriva på min bok …Slaget om Fibbla är fantasi på högsta nivå och där får jag vara hur jag vill…

Nu släpper jag dig fri…Kramar ifrån mig, Kent och Emil…Du betyder sååå mycket för oss. Vi hörs snart, om du vill…Kärlek ❤ ❤ ❤