Det är mycket nu..

Smärta
Det behöver nog ingen närmare förklaring…

Hej, finaste…

Jag har inte en aning vad det är jag går igenom. Mina tankar är ibland så mörka att jag faktiskt blir rädd för mig själv. Drömmarna är likaså. Nu två nätter i rad så har jag drömt att Kent har supit sig så full att jag inte känner igen honom längre. Plötsligt så är våra barn små och jag skickar iväg dem, för jag vill inte att de ska se honom så. Han är aggressiv och väldigt otrevlig. Jag ber till och med om skilsmässa. Vi är hos en annan man, som jag inte känner igen alls. Mannen har en flickvän som jag pratar väldigt mycket med eftersom hon inte heller gillar drickandet. Helt plötsligt så ska de renovera ett rum, pissfulla. Naturligtvis så skadar sig den andra killen och jag tar en cykel och ska hämta hjälp. Ibland har jag ben och ibland inte. Drömmen är hur märklig som helst. Varför drömmer jag nu att Kent dricker så…Det gör mig så fruktansvärt illa. Han skulle aldrig göra så. Sen när jag vaknar så tar det väldigt lång tid innan jag kommer över det. Känslorna försvinner inte riktigt på hela dagen, utan de hänger kvar. Sorgsenheten, ledsamheten är enorm. Vad fan är det jag bär med mig? Kan det vara så äckligt att det är barndomen knackar på dörren. Jag vill verkligen inte veta. Att kroppen har lagt det åt sidan, har en förklaring och jag vill inte veta. Sen kan jag inte påstå att jag inte funderar över det ibland, det vore konstigt annars. Såklart undrar jag. Har jag blivit slagen? Nej, jag tror inte det. Jag tror mer att det handlar om ett barns syn på alkohol. För om jag frågar till exempel Emil om han tycker det är roligt när pappa dricker eller om jag skulle dricka? Svaret är direkt nej, det är inget roligt alls. När vi dricker så känner barnen inte igen personen som helt plötsligt blir totalt förändrad. Jag har sett det så många gånger. och jag kan säga att jag avskyr det också. En person som man tycker väldigt mycket om, kan skrämmas ganska så rejält när spriten ersätter vettet. Det är många gånger som jag har sagt att vissa personer kan inte hantera det och borde verkligen sluta dricka. Därför är jag en av de tråkiga personerna som tycker att Systembolaget är bra. Då kan vi inte köpa det dygnet runt, och förhoppningsvis så har några barn haft nytta av det. Jag lider så med barn som behöver gå igenom den skiten. Själv hade jag ingen vuxen att anförtro mig till. Jag försökte en gång med skolans kurator, men gick därifrån med mina bördor igen. Det var en enorm börda att bära. Jag vågade aldrig ta hem en kompis när det var helg, eller lov. Rädslan var för stor. Jag kunde ju inte ha en aning om de var fulla eller nyktra. För mina föräldrar fanns inget mellanting. Det var antingen eller. De slog upp vodkan i snapsglas, sen drack de det så. Efteråt tog de en klunk läsk. Det var inte så konstigt att de då blev aspackade. Jag hatade mina föräldrar när de hade druckit. Aldrig fick jag vara ifred om jag var hemma…Detta är vad jag kommer ihåg när minnet är tillbaka….Så det jag berättar om är minnen ifrån när jag var runt 16 år och då kunde jag hantera mina föräldrar på ett annat vis, men jag avskydde det såklart fortfarande. En gång när det hade varit för jävligt därhemma, jag kommer inte ihåg vad det var som hade hänt, men de försökte muta mig med ett par skor. Jag kan fortfarande se de framför mig, skinande och röda. Jag hatade dem. De var jättefina, men anledningen till att jag hade fått dem gjorde att jag avskydde dem…Det är svårt att förstå att någon medvetet kan skada sina barn. Fast jag tror ändå att det inte var meningen. Jag måste tro det, för att kunna förlåta. Det är egentligen inte ett medvetet val. Förmodligen är det inget varje människa som dricker funderar så mycket på. Barn tar skada när vuxna dricker, så är det bara. Det går inte att bortse ifrån och det finns inga undantag. Nu menar jag inte när man sitter tillsammans och dricker något glas vin till maten, drinkar i sällskap, öl till det grillade köttet, utan jag menar när konsekvenserna blir för höga. Så pass höga att de skapar ångest dagen efter. För jag har fått lära mig att det inte spelar någon roll hur mycket man dricker, utan det är vilka konsekvenser det blir av drickandet. Så, se dig omkring. Du kommer säkert känna igen någon i det. Till exempel, någon som alltid står ut på en bjudning, dansar på bordet, blir aggressiv, ja det finns mängder med saker, det är ju klart olika från person till person. Det är också ett problem om man ständigt hittar på saker att fira för att dricka. Börjar man skydda sitt drickande är man ute på riktigt farliga vägar. Sen när man börjar ljuga eller gömma sprit då är man där. Det är inte det enklaste att försöka bli frisk sen. Det man har gjort, även om man inte vill, är att skaffat sig en vän. När man är inne i skiten så är spriten en bästa vän. När det sen tas ifrån en, så sörjer man. Man går igenom sorgens alla stadier. Vet du vilka de är? Den första fasen är chock, när något svårt eller jobbigt händer brukar man först få en känsla av bedövning eller overklighet. Då är man i det som kallas chockfasen. Särskilt chockad brukar man vara om det har hänt något snabbt och plötsligt. Chockfasen brukar man vara i någon eller några dagar, och man kan reagera på olika sätt. Man kan verka oberörd utåt, men ha tankar som rusar runt och känns snurriga och jobbiga. Man kan också få panik och göra saker man annars inte skulle göra. Andra fasen är reaktionsfasen, nu börjar man inse vad som skett. Den nya situationen ska nu bli ett med ens liv, och reaktionen kan bli svår. Ofta försöker man intensivt att hitta någon mening med vad som skett. Frågan ”Varför?” upprepas ofta gång på gång. Förklaringarna blir ibland av magisk natur.

Försvarsmekanismer använder de flesta människor och de är grundläggande för vår psykiska hälsa båda till ”vardags” och i kriser. Ibland kan de dock försvåra bearbetningen av en kris.

Undertryckande – man låter inte sorgen få direkt utlopp utan anstränger sig för att visa en behärskad fasad.

Regression – återgång till barnsligt beteende, exempelvis genom att önska att andra ska ta över ansvaret. Tablett- och/eller alkoholmissbruk kan också bli följder.

Förnekelse – en typ av bortträngning – ”det här har inte hänt”.

Projicering – någon annan beskylls för det som hänt.

Isolering av känslor – separation av känslor och intellekt då man lugnt berättar om vad som hänt. Många uppfattar det som ett moget sätt att hantera situationen. Istället kan det få svåra konsekvenser genom att de isolerade och förnekade känslorna kan ge andra symtom som ångest och sömnstörningar.

Tredje fasen är bearbetningsfasen och där accepterar man så småningom det som skett, och kan till och med börja intressera sig för tidigare aktiviteter.

Sista och fjärde fasen är nyorienteringen. Där klarar man sedan så sakta att ta in sin sorg och förlust i den egna livshistorien. Ett ärr lämnas kvar, men man fungerar i kontakten med andra och med livet utanför.

Dessa faserna går man igenom när man ska leva som nykter och det är jobbigt. Själv kände jag inte igen mig själv. Det var precis som jag stod utanför och såg på mig själv.

Nej, nu ska jag släppa det ämnet och gå vidare…

Morgonmys

Här är min dag i stort sett. Jag bytte omslagsbild på Facebook idag och det blev mitt liv i bilder, väldigt kort då. Men jag är nöjd i alla fall…

Var du inne och kikade på den gamla bloggen? Hit ska du gå om du vill dit Välkommen till mitt hjärta.

Vill du bli medlem i gruppen Dela skaparglädjen så är det hit du ska Dela Skaparglädjen

Vill du ta dig en titt på bloggen som är under konstruktion, ja då ska du hit Kampen för livet (nya)

Idag så känns det som jag skulle kunna sitta här evigheter och skriva. Det är då jag egentligen skulle skriva på min bok, fast nu har jag ju folk här, så då måste jag avsluta. Så nu tänkte jag inte skriva mer i detta inlägget. Jag får umgås med familjen lite nu. Jag sänder iväg massa kramar till dig som har tittat in och energibollarna känner du till vid detta laget. Du vet säkert också hur du ska använda dem. Sköt nu om dig denna underbara lördag. Du och jag hörs imorgon igen…<3 ❤ ❤

 

 

 

Nattens tårar

image

Hej du fina. Mitt i natten är det och jag ligger i sängen och tårarna bara rinner. Det vill inte sluta. Jag är så trött på smärtan. Jag är så trött på att vara utan mina ben. Jag är så ledsen över att jag har drabbats av så mycket. Det borde vara en självklarhet för alla att kunna vara lyckliga utan behöva forcera fram det. Varje dag, varje timme, ja faktiskt varenda minut blir jag påmind om att jag är inte som alla andra. Jag önskar att jag fick vara normal en dag eller två. Jag skulle gå i skogen bland olika snår, kanske plocka lite svamp. Jag skulle i alla fall vandra i skogen. Dagen efter, om jag fick två dagar, så skulle jag simma och simma. Bara ligga i vattnet och känna mig tyngdlös och sen skulle jag gå ut och cykla. När jag sedan hittade det perfekta stället skulle jag slå upp ett tält, göra en brasa att laga mat på. Kanske är det en fisk jag fångat själv.
Skulle jag kunna få två dagar varje år, så hade det aldrig varit ett problem. Nu måste jag istället börjar om, lära om och acceptera att det finns vissa saker som jag inte kommer klara av och det gör mig så ledsen. Det är så mycket jag har missat som var tänkt att göra nu. Säkert går det göra mycket av det men det kommer aldrig vara smärtfritt, det kommer kräva minutiös planering och det minsta som går snett så får jag vända hem igen .
Dessa sista dagarna har jag kunnat hantera min ångest och jag är jag så glad för, det är ett jättekliv i rätt riktning. Kan jag lära mig att kontrollera ångesten, har jag lärt mig mängder. Jag som trodde att jag hade en otrolig självinsikt och trodde jag visste allt om mig själv. Ja där ser man. Det har säkert en del i att jag mår så mycket bättre, jag trodde jag kände mig själv väldigt väl. Snacka om att vända hela världen upp och ner.
Inatt gråter jag lite över min förlorade barndom, det är så många år, det är svårt att greppa Det är ju i alla fall 14 år som är bortsuddade ur mitt liv. 14 år där jag faktiskt levt, det är bara så att jag inte vet om det. Vilken var min favoritfärg? Gillade jag måla?  Tyckte jag om mat,? Vad var favoritmaten?  Jag kan hålla på att fråga hur mycket som helst för jag kommer aldrig få veta. Jag kommer aldrig bli hel för det fattas en för stor bit. Ibland låtsas jag att vi är en lycklig familj som sitter och äter kvällsmat och berättar om våra dagar. Hur det har varit. Då förnimmer jag en känsla av gemenskap som är svår att uppnå. Jag har präglat min egen familj så i alla fall och de kommer ihåg våra gemensamma stunder, tack och lov.
Nu är det dags att avsluta detta inlägget och säga en gång till, tack för att du finns med mig och orkar lyssna. Kramar om dig hårt. Vi hörs när vi hörs. Godnatt ❤ ❤ ❤

Snart är det dags…….

image

Godmorgon alla fina läsare. Här lyser solen med sin frånvaro istället för att värma bläcket på fönstret. Det gör inget….Mina drömmar har hållit mig vaken nästan halva natten. Det gör inget……Nu för tillfället har jag enbart en sak i tankarna och det är mina ben. Det låter nog väldigt märkligt i era öron men jag längtar så innerligt tills det är dags att sätta dem på sig. Det är känslan av frihet, känslan av mig själv och det är känslan av självständighet. Snart är det dags.

image

Jaha, det var hembesök igår och jag kände mig som en urvriden trasa när jag rullade in på mitt rum. Först stressade jag på morgonen för att hinna till terapin. Så här ser det ut där jag höll till igår.

image

image

image

Jag håller som sagt på med mitt halsband. Efter terapin var det dags för träning och kolla så proteserna satt som de skulle och efter det var det dags för lunch. Sen var det taxi till Kristianstad. Det gick bra hemma. Det enda som var ledsamt är att jag har enorma problem att sitta i våra möbler. När jag väl hade satt mig i fåtöljen så var det inte så lätt att komma upp igen. Tur att jag hade folk med mig hem för annars hade jag blivit sittandes där. Jag kände att tårarna brände bakom mina ögonlock. Fast det problemet är till för att lösas. Jag provade en massa saker så vi vet att det är tryggt när jag ska åka hem och det kändes bra. Nu måste jag fixa internet också för annars kommer jag inte klara mig. Jag vet vad ni tänker nu, att det inte är livsnödvändigt med internet, men för min del är det.

image

Jag var tvungen att ta med en liten sötnos. Jag har haft farmor på besök inatt också och hon blev bundis med Kent och tack vare att jag har så svårt för att få luft så kan jag inte hävda mig. Men när jag var uppe på toaletten så pratade jag med farmor och sa till henne att lämna oss ifred och när jag slumrade till så hade hon vänt sitt humör i alla fall. Så nu återstår det att se vad som händer inatt. Jag ska försöka låta bli att fundera på det så mycket för jag behöver mitt goda humör till annat.

image

Jag håller samma stil fortfarande. Jag är på ett strålande humör nu på morgonen och hoppas att det ska förbli så.
Nu kommer jag till en sak som betyder oerhört mycket för mig så nu ber jag på mina knän. Ni som bor i Kristianstad eller i närheten, vet ni några aktiviteter som jag skulle kunna göra när jag kommer hem eller är det någon som har tid, lust och ork att följa med mig ut då och då. För jag är på hemgång snart och förra gången jag kom hem efter legat så länge på sjukhuset blev jag apatisk och kom inte ut alls. Det enda jag gjorde var att glo på tv i stort sett. Det kommer inte fungera att fortsätta så utan jag måste ha något att göra. Så om ni har något gott råd eller något tips så skriv till mig eller ring till mig 0721-674721 bara ni hör av er. Det hade varit så snällt om ni orkade eller ville ta den extra tiden och fundera. Har ni något tips så behöver ni inte bo i närheten. Det behövs ju inte.
Då mina finaste läsare avslutar jag inlägget här. Jag hör av mig senare idag igen. Sköt om varandra och er själva nu. Kramar och energibollar kommer er väg