Gråzoner, sviken och nya värderingar

praying-angel-artistic-hd-wallpaper-1920x1200-30502
En ängel i svart…

Då var det kväll igen eller egentligen skulle jag vilja säga, sen eftermiddag. Trots att jag satt uppe så länge och snackade med mig själv så vaknade jag klockan halv fem. Helt fenomenalt måste jag medge. De sista tre dagarna har inte mitt goda,sprudlande och lyckliga humör varit med mig utan istället har det känts tomt, energilöst och allmänt grått. Färgerna har lämnat mig för en stund. Fortfarande kan jag urskilja det vita och därför är allt inte svart. Det är fruktansvärt jobbigt när det pendlar på detta viset. Ena dagen är allt guld och gröna skogar för att nästa dag bara vara en helt vanlig, monoton, tråkig och allmänt taskig dag. Jag skulle inte beskriva det som att vara nere eller deppig, det är bara inte bra. Kroppen känns sjuk, matt och hängig men inga tecken på någon infektion. Annars väntar jag på bakslaget som inte har kommit. Det är inte klokt att behöva oroa sig över något som inte finns och som kanske aldrig kommer göra det heller. Då är det inte riktigt bra, ska jag säga. Men det har alltid kommit ett bakslag av mindre eller större art. Två stycken andra som ligger inne har precis åkt på sina och det gör mig ännu mer skraj. Det är inget normalt tänkande för andra men för mig är det så normal jag blir.

Varenda dag dras jag med en molande huvudvärk som ligger under ytan, precis lagom för att irritera mig. Asch, gud vet vad det är med mig? Det känns som jag hade alla världens bekymmer på mina axlar och ansiktet grimaserar mer än vanligt. Fräsande, spottande och ilsken känner jag mig inombords men dock inget som ska synas utåt. Nej, för katten, det går inte. Visa känslor som inte är ren, skär, löjeväckande och rosa lycka är inte värt att visa. Masken framför mitt ansikte får sitta kvar ett tag till. Sitter den kvar tillräckligt länge kan inte ens jag själv avgöra vad som är riktigt och sant. Varenda dag, varenda timme känner jag mig sviken och utlämnad. Varför??? Vem?? Ja det kan man undra. Jag vet inte mer än ni. Inte heller varför jag känner mig sviken. Varenda vrå och hörna har jag rannsakat för att hitta något svar, vad som helst, för så här vill inte jag må. Det hade varit mycket lättare om det fanns någon eller något att ta på. Något som var verkligt. Hela situationen känns mycket otäck, skrämmande och enslig. Som om jag satt på en öde ö någonstans i havet. Jag kommer ingenstans.

carrying-the-world-on-his-shoulders-artistic-hd-wallpaper-1920x1080-24199
Alla världens bekymmer väger tungt…

Efter ätit frukost och varit inne på toaletten för att göra mig ren och fin var det dags för träning. Fast dagen ville lite annorlunda idag. Jag har haft en del skinnflisor som lätt går sönder på den nya stumpen och i regel så märker jag inte ens av dem men det gjorde jag idag. När jag hade smort in stumparna med lotion, var jag tvungen att torka bort överflödet. Sen började det droppa blod ifrån stumpen, under den flisan var det visst blod. Då var jag klart tvungen att vänta på sårsköterskan. Det dröjde innan hon hade tid att titta till och lägga om mig så det försvann gott och väl tjugo minuter på träningstiden…just idag gjorde det mig ingenting. Det var skönt att slippa undan den stunden. Efter träningen så var det terapi och då fick vi baka. Det kändes som att vara tillbaka på hemkunskapens tid. du blandar så kan du klicka ut smeten. Det blir väl bra? Inombords kokade jag bitvis, utanför log och skrattade jag. Fast kakorna vi bakade blev goda. Vi bakade kokostoppar, ett väldigt enkelt recept som jag kommer göra hemma också. Efter den timmen med kafferep så var det dags att äta lite lunch. När klockan slog ett, var det dags för mig att träffa kuratorn, Äntligen!!! Jag berättade för henne hur jag kände..Det med att känna rädsla för hemgången är inget ovanligt. Nej, det är konstigt att plötsligt ska du vara hemma igen och dessutom bör du helst vara dig själv också. Som du var innan då….Hur var jag innan då? Är jag annorlunda nu? Tänk om jag inte är mig själv och de tycker att jag har förändrats, vad gör jag då? Kanske har jag förändrats…det känns så men det är ingen förändring till det sämre utan det är mina värderingar på livet som gör att när jag är hemma så kommer livet att te sig annorlunda. Städningen kommer få vänta tills det passar mig, vårt hem ska vara levande. Min tid med Emil ska bli viktigare än något annat. När han vill hitta på något med mig då alltså. Så visst har jag förändrats men varför ilskan bubblar under ytan ibland vet jag inte.

clock-on-the-tree-artistic-hd-wallpaper-1920x1200-43380
Var tar tiden vägen?

Ja var tar tiden vägen? Det känns som det snurrar fortare och fortare. Ibland sniglar den fram. Nu är det snart dags att åka hem efter legat inne sedan den 12 januari. Då var fortfarande julsakerna framme och nu är det snart sommar. Det är mycket jag har gått miste om där hemma. Fast de har gått miste om det jag har upplevt här. Tack gode gud för det. Lite underligt att vi har levt separerade så länge och ändå tro att det blir exakt likadant när jag sätter foten innanför dörren. Jag vill förstå, det vill jag. Förstå varför jag är rädd. Vad är det som kan hända hemma som inte kan hända här inne? Ingenting skulle jag vilja säga, men jag vet inte. Det är enbart att ta tjuren vid hornen och göra det. Det finns inget annat sätt. Det kommer bli bra när jag väl är hemma.

Det fattas en del till mina mediciner och vill ni så får ni jättegärna hjälpa mig om ni kan. Swish har jag. Kan jag inte hämta dem så får jag helt enkelt stanna tills jag kan för utan dem fungerar ingenting och det blir ingen bra start på hemgången. Jag skulle vilja be mer, jag önskar vi hade någon att låna av, jag önskar att vi själva kunde hämta dem utan problem. Det går inte bara, så är det.

Nu avslutar jag detta inlägget. Skickar kramar i massor till er alla, tack till er söta, fina som har hjälpt mig och till sist energibollar rullar iväg, Jag behåller några själv denna gången. Sköt om er och varandra så hörs vi när ni vill igen. ❤ ❤ ❤

Godmorgon världen

tulips
Godmorgon vänner

Godmorgon världen och alla fina vänner. Solen skiner och det ser ut till att bli en underbar dag. Till och med jag känner mig bra. Inte jättemycket smärta men det beror på att jag har fått smärtstillande. Men ändå känner jag mig gladare än på länge. I och för sig har jag börjat älska måndagar sen jag kom till sjukhus och det beror ju på att det är alldeles för lugnt på helgerna. Här är det både träning och terapi idag. Jag ska på terapi 09.15-10.00 sen ska jag på träning mellan 11.00-12.00 så det blir en häftig förmiddag men det blir bra för sen har jag eftermiddagen ledig för annat. Inte vet jag vad jag ska hitta på. Förmodligen inte så mycket, finns inte så mycket att göra. Men något ska jag nog kunna hitta på. Det finns ju en nitlott som väntar på att uppdateras, så det kan jag göra.

krokus
Ytterligare en glad blomma

Jag kan säga att jag var där inne igår för att börja uppdatera den men jag hittade så många skrivfel så jag började göra det istället. Ni kunde ha sagt till när ni såg alla fel men det gör inget nu rättar jag dem. Jag skulle gått in själv och kollat texten så ansvaret är mitt. Jag ska fixa det innan jag fortsätter att skriva på den för så kan jag ju inte ha det. Det är det värsta jag själv vet och då kan jag ju inte låta min egen text se ut på det viset..Idag måste jag släppa datorn ett tag och pärla så att mitt halsband blir klart. Sen ska jag börja på armbandet som hör till. Igår var jag väldigt mycket på Twitter och jag måste säga att det är stor skillnad. Här diskuteras det mycket nyheter och det är ministrar som skriver o.s.v så det är stor skillnad ifrån Facebook där det också diskuteras men det är andra saker som diskuteras. Jag gillar båda men på olika sätt.

3d_animasi_sheep_dancing_with_
Tänkte att ni kanske ville se denna

Alltså jag tycker bara att den är för söt. Det skulle kunna vara jag fast när jag hade ben. Jag älskade att dansa. Varenda gång det skulle städas så satte jag på musik och det skulle vara högt så det gick genom kroppen liksom. Musik ska kännas, det har jag alltid sagt. Det måste pulsera i hela kroppen för annars känner du inte rytmen. Sen kunde jag börja städa och hade någon sätt mig då så hade jag fått en stämpel med tokig. Det har jag i och för sig ändå men detta skulle nog bli värre. Jag dansar med alla redskap jag har. Det blir mycket roligare att städa då. Så nu blir det något annorlunda. Musiken kan jag ha ändå men det andra vet jag inte hur jag ska lösa. Det skulle vara om jag orkade ha proteserna på mig så länge och blev så duktig på att använda dem så att jag kunde dansa med dem för då jäklar skulle jag städa så det fot tussar omkring mig. Det skulle vara roligt sen får jag se om jag kommer så långt med mina proteser. Jag har fått något framför mitt öga och när det finns där så ser jag riktigt kasst även med glasögon och det gör att jag känner mig yr. Jag hatar den känslan, yrsel alltså. Det är ingen skoj känsla alls. Jag försöker blinka men skiten är kvar ändå. Det kanske blir bättre under dagen.

evan_dansande_02gif
Här är en annan söt kille

Jag tänkte jag skulle visa en kille till som jag har hittat. Inte lika bra som fåret men ändå. Han rör sig i alla fall. Nu är klockan snart åtta och då är det dags för frukost. Idag måste jag göra vid mig med en gång efter frukost för annars kommer jag aldrig hinna. Jag tar längre tid på mig numera nämligen. Allt tar en enorm tid. Så lite tråkigt tycker jag det är. Sen kan jag inte sätta på mig byxorna på toaletten utan jag måste upp i sängen. Jag måste ändå upp i sängen för jag ska byta ifrån rullande toastol till min rullstol. Nu önskar jag en trevlig förmiddag så hörs vi i eftermiddag. Kramar i massor tills dess. Ät nu frukost i lugn och ro ni som kan det. Sköt om er tills vi hörs igen ❤ ❤ ❤

Först blir jag glad och vill att tiden ska stå still…..

flicka på bänk, bra att skriv på
Först glad sen ensam och ledsen

Först glad och därefter ledsen och ensam igen. Helst av allt vill jag stanna tiden. Låta de stanna kvar så länge de vill. Aldrig lämna mig eller kunde jag få följa med hem igen. Det värsta är att inte ha ett slutdatum, hade jag bara vetat när jag skulle åka hem så hade allt varit mycket enklare. Så är det med allting. Igår fick jag schema fram till onsdag när det gäller träning och terapi, genast blir allt mycket enklare. Jag avskyr att inte veta vad som ska hända och när. När jag kom så kom sjukgymnasten dagen efter klockan 10 och tyckte jag skulle ner och träna. Visst jag var färdig och påklädd men jag var inte där i tankarna och det är så jag menar med att veta om saker och ting innan det är dags. Sen spelar det ingen roll hur dags det är. Klart inte klockan sex på morgonen om det inte är nödvändigt. Nej jag vet inte vad jag ska säga, när det gäller min hemgång. Jag kan inte mer än hoppas att det blir snart för det hade varit så bra.

ljus3
Mys….

Det är så här det var förr. Kanske inte så fint men ljusen vid badkaret och vinglas fast med läsk stämmer. Det här var något som Kent gjorde ofta till mig. Jag saknar det, jag saknar det såå fruktansvärt….Det är nu när jag jag sörjer så här som jag tycker att allt är så orättvist, så jävulskt orättvist. Vem bad om detta, inte jag. När jag ser på dessa bilderna så känner jag en enorm sorg över det blev så här. Jag skulle så gärna vilja ha tillbaka mina ben och jag skulle så gärna vilja ha tillbaka den tiden då allt var så här mysigt ibland när jag kom hem ifrån jobbet eller ibland när jag bara var trött. Men nej, nu är det dags för mig att leva ett annat liv. Det livet vet jag inte riktigt hur jag ska leva. Det livet som jag ser det nu är inget liv jag vill leva. Att inte kunna vara självständig och att ständigt behöva be om hjälp är inget liv jag vill ha. Mitt liv ska vara fullt av impulsiva handlingar som ingen kan styra, det ska vara fullt av fest och livsglädje. Det ska vara ett liv där jag orkar hålla barnkalas för mina barnbarn, där jag orkar gå i stan med barn och även barnbarn. Det är första gången jag sörjer det på detta viset och jag har aldrig påstått att det som har hänt passar mig. Jag kan ju inte ens ha mina proteser på mig utan att det gör ont. Så fruktansvärt patetiskt. att inte ens kunna ha de på sig innebär att mitt liv blir i en förbannad rullstol och jag är ledsen men jag tror inte jag vill det. Jag vill leva.

ledsen poj
Sorgen

Varenda tår ikväll är fylld med sorg. Hur kunde det gå så fel? Hur trodde jag att det plötsligt skulle bli accepterat? Ibland kan jag se att det fungerar. När jag ser mig själv därhemma och jag tänker, det ordnar sig, men gör det? Hur ska jag kunna veta att jag får mitt liv tillbaka, hur skulle jag kunna få det, mitt liv som innan, hur skulle det gå till. Nej jag fattar. Jag måste lära mig att leva igen. Men hur?  Jäkla skit också. Förbannade tårar som inte kan stanna innanför mina ögon, men nej de måste klart rinna så det inte finns något stopp på dem. För jäkligt är vad det är. Jag hatar att gråta, jag hatar att känna sorg. Jag hatar att må så här. Inget roligt alls kan jag säga När jag hade duschat idag kunde jag inte själv torka mig färdigt. Smärtan blev för intensiv. Herregud så löjligt att inte kunna ta hand om sig själv efter en dusch, vad är det?  Det kan bara inte bli bra. Eller blir det bra? Jag vett ingenting mer känns det som. vad ska jag göra?

nyckelpiga
Mysig bild

Emil hade ett par teckningar med sig idag och den ena var föreställande en drake. Den var enastående vacker och han hade verkligen ansträngt sig. Den andre föreställde en gubbe utan ben, de låg bredvid och en såg…..Sen fanns det ett hus där det fanns en skylt där det stod donation på. Sen hade han skrivit: I Will do it for you mum because I love You and it´s only fair. Kan ni tänka er en mer fantastisk son. Samtidigt som jag tyckte det var en fin tanke så fick bilden mig att gråta våldsamt. Det var teckningen i sig. den var så brutal. och sen grät jag för att han var villig till att amputera sina ben för att jag skulle få dem och bli normal igen. Helt otroligt i mina ögon. Underbart. Men jag kan inte låta bli att undra. Varför? Han skriver att han älskar mig och det vet jag att han har gör. Men skäms han för mig eller är det så att han verkligen älskar mig. Jag hoppas det för om han skäms för mig vet jag inte vad jag gör. Nu har jag inte varit hemma igen på evigheter och det är alltid jobbigt för min familj. Hur ska de orka? Det finns inget val men ändå. Det här skadar oss allihopa, frågan är bara hur mycket?

Då så jag orkar inte mer ikväll, jag har för mycket känslor utanpå och jag är helt matt. Jag önskar er en trevlig lördagskväll. Skickar ut kramar till er och energibollar om det behövs. Sköt om er så hörs vi imorgon. ❤ ❤ ❤