Gråzoner, sviken och nya värderingar

praying-angel-artistic-hd-wallpaper-1920x1200-30502
En ängel i svart…

Då var det kväll igen eller egentligen skulle jag vilja säga, sen eftermiddag. Trots att jag satt uppe så länge och snackade med mig själv så vaknade jag klockan halv fem. Helt fenomenalt måste jag medge. De sista tre dagarna har inte mitt goda,sprudlande och lyckliga humör varit med mig utan istället har det känts tomt, energilöst och allmänt grått. Färgerna har lämnat mig för en stund. Fortfarande kan jag urskilja det vita och därför är allt inte svart. Det är fruktansvärt jobbigt när det pendlar på detta viset. Ena dagen är allt guld och gröna skogar för att nästa dag bara vara en helt vanlig, monoton, tråkig och allmänt taskig dag. Jag skulle inte beskriva det som att vara nere eller deppig, det är bara inte bra. Kroppen känns sjuk, matt och hängig men inga tecken på någon infektion. Annars väntar jag på bakslaget som inte har kommit. Det är inte klokt att behöva oroa sig över något som inte finns och som kanske aldrig kommer göra det heller. Då är det inte riktigt bra, ska jag säga. Men det har alltid kommit ett bakslag av mindre eller större art. Två stycken andra som ligger inne har precis åkt på sina och det gör mig ännu mer skraj. Det är inget normalt tänkande för andra men för mig är det så normal jag blir.

Varenda dag dras jag med en molande huvudvärk som ligger under ytan, precis lagom för att irritera mig. Asch, gud vet vad det är med mig? Det känns som jag hade alla världens bekymmer på mina axlar och ansiktet grimaserar mer än vanligt. Fräsande, spottande och ilsken känner jag mig inombords men dock inget som ska synas utåt. Nej, för katten, det går inte. Visa känslor som inte är ren, skär, löjeväckande och rosa lycka är inte värt att visa. Masken framför mitt ansikte får sitta kvar ett tag till. Sitter den kvar tillräckligt länge kan inte ens jag själv avgöra vad som är riktigt och sant. Varenda dag, varenda timme känner jag mig sviken och utlämnad. Varför??? Vem?? Ja det kan man undra. Jag vet inte mer än ni. Inte heller varför jag känner mig sviken. Varenda vrå och hörna har jag rannsakat för att hitta något svar, vad som helst, för så här vill inte jag må. Det hade varit mycket lättare om det fanns någon eller något att ta på. Något som var verkligt. Hela situationen känns mycket otäck, skrämmande och enslig. Som om jag satt på en öde ö någonstans i havet. Jag kommer ingenstans.

carrying-the-world-on-his-shoulders-artistic-hd-wallpaper-1920x1080-24199
Alla världens bekymmer väger tungt…

Efter ätit frukost och varit inne på toaletten för att göra mig ren och fin var det dags för träning. Fast dagen ville lite annorlunda idag. Jag har haft en del skinnflisor som lätt går sönder på den nya stumpen och i regel så märker jag inte ens av dem men det gjorde jag idag. När jag hade smort in stumparna med lotion, var jag tvungen att torka bort överflödet. Sen började det droppa blod ifrån stumpen, under den flisan var det visst blod. Då var jag klart tvungen att vänta på sårsköterskan. Det dröjde innan hon hade tid att titta till och lägga om mig så det försvann gott och väl tjugo minuter på träningstiden…just idag gjorde det mig ingenting. Det var skönt att slippa undan den stunden. Efter träningen så var det terapi och då fick vi baka. Det kändes som att vara tillbaka på hemkunskapens tid. du blandar så kan du klicka ut smeten. Det blir väl bra? Inombords kokade jag bitvis, utanför log och skrattade jag. Fast kakorna vi bakade blev goda. Vi bakade kokostoppar, ett väldigt enkelt recept som jag kommer göra hemma också. Efter den timmen med kafferep så var det dags att äta lite lunch. När klockan slog ett, var det dags för mig att träffa kuratorn, Äntligen!!! Jag berättade för henne hur jag kände..Det med att känna rädsla för hemgången är inget ovanligt. Nej, det är konstigt att plötsligt ska du vara hemma igen och dessutom bör du helst vara dig själv också. Som du var innan då….Hur var jag innan då? Är jag annorlunda nu? Tänk om jag inte är mig själv och de tycker att jag har förändrats, vad gör jag då? Kanske har jag förändrats…det känns så men det är ingen förändring till det sämre utan det är mina värderingar på livet som gör att när jag är hemma så kommer livet att te sig annorlunda. Städningen kommer få vänta tills det passar mig, vårt hem ska vara levande. Min tid med Emil ska bli viktigare än något annat. När han vill hitta på något med mig då alltså. Så visst har jag förändrats men varför ilskan bubblar under ytan ibland vet jag inte.

clock-on-the-tree-artistic-hd-wallpaper-1920x1200-43380
Var tar tiden vägen?

Ja var tar tiden vägen? Det känns som det snurrar fortare och fortare. Ibland sniglar den fram. Nu är det snart dags att åka hem efter legat inne sedan den 12 januari. Då var fortfarande julsakerna framme och nu är det snart sommar. Det är mycket jag har gått miste om där hemma. Fast de har gått miste om det jag har upplevt här. Tack gode gud för det. Lite underligt att vi har levt separerade så länge och ändå tro att det blir exakt likadant när jag sätter foten innanför dörren. Jag vill förstå, det vill jag. Förstå varför jag är rädd. Vad är det som kan hända hemma som inte kan hända här inne? Ingenting skulle jag vilja säga, men jag vet inte. Det är enbart att ta tjuren vid hornen och göra det. Det finns inget annat sätt. Det kommer bli bra när jag väl är hemma.

Det fattas en del till mina mediciner och vill ni så får ni jättegärna hjälpa mig om ni kan. Swish har jag. Kan jag inte hämta dem så får jag helt enkelt stanna tills jag kan för utan dem fungerar ingenting och det blir ingen bra start på hemgången. Jag skulle vilja be mer, jag önskar vi hade någon att låna av, jag önskar att vi själva kunde hämta dem utan problem. Det går inte bara, så är det.

Nu avslutar jag detta inlägget. Skickar kramar i massor till er alla, tack till er söta, fina som har hjälpt mig och till sist energibollar rullar iväg, Jag behåller några själv denna gången. Sköt om er och varandra så hörs vi när ni vill igen. ❤ ❤ ❤

Tanken på självständighet är född….

artleo.com-11313
Ja, vad ska man säga

Nu när tanken är född så går det inte att spola förbi, lägga ner eller strunta i den. Tanken på att gå utan stöd är nu inte så långt ifrån och jag kan riktigt ta på den glädjen jag skulle känna över att gå igen. Visst är det bra att gå med stöd men det kan vara bättre, att vara helt utan. Då skulle jag kunna sätta mig lite överallt om jag blev trött i benen. Jag kan vänta med att springa maraton också. Det får naturligtvis tränas innan. Skämt åsido, idag hade jag dem flera timmar och då vet jag att med träning så bör jag kunna ha dem på mig hela dagen och då har jag fått ett par nya ben. Inte helt utan smärta kan jag säga, det är inget jag rekommenderar. När jag har varit uppe och gått i gymnastiksalen så har det faktiskt inte gjort så ont i kärlen nu när jag tänker efter. Det kanske kommer kunna fungera att gå något längre sträckor än vad jag från början trott. Men för min del så räcker det med att tänka på att gå utan att hålla sig i något eller slippa rullstolen. Det är fortfarande svårt för er som läser att sätta sig in i den situationen men det är så stort…jättestort och magnifikt. Inget kan bli större….möjligtvis om jag nu kunde gå längre sträckor och tappa vikt, det skulle vara det största jag någonsin kunde uppleva efter alla mina smärtor och tårar. Det finns säkert saker inom familjen som kommer bli större upplevelser men när det gäller mig själv, tänker jag. Det är ok att sätta sig själv i första rum någon gång, jag kommer överleva det också. Det finns så mycket jag skulle kunna göra som jag inte kan nu. Det går inte ens att förklara….det bara är.

animerad katt
Ytterligare en kisse

Har ni något svar på mitt förra inlägg, vad det var för gulligt djur jag hade på fotot?Hur kan något så litet vara så fruktansvärt gulligt? Jag vet ni avskyr frågor men jag är envis och fortsätter ställa dem. Någon gång kanske jag blir chockad. Jag hade rätt om vädret, här i Hässleholm, det är inget jätteroligt väder. Fast idag….just nu…är det inte mycket som kan irritera mig. Kent åkte hem för en stund sedan…men jag satt uppe i rullstolen nästan hela tiden medan han var kvar. Det är väl klart att jag måste upprepa det så många gånger jag kan, nu när jag är så stolt. Jag vill att det ska vara dags nu….vara dags för att släppa taget och gå…jag vill göra det nu. Jag kan lova att den dagen jag kan gå utan stödet så kommer jag att ha ont i mina stumpar, för det kommer bli så svårt att sätta sig ner. Upplevelsen kan bli oerhörd det kan om jag har otur göra så ont att jag inte kan ta jättemånga steg. För hur det än är så när jag har stöd så kan jag lasta ganska mycket vikt på mitt stöd och armarna och därmed så avlastar jag stumparna utan att känna det. Jag har under dessa grymma resorna i mitt liv lärt mig enorma mängder. Så en lärorik resa varje gång, men fortfarande inget att rekommendera. Jag hade aldrig gått igenom det en gång till. Där kan jag säga att pengar inte spelar någon som helst roll. Men är det någon som vill erbjuda mig pengar för mina resor jag har gjort så gör det inget.

image
Sötnos

Pengar… Ekonomin…… Jäkla skit skulle jag säga. Det är inte klokt att bli stjälpt av myndigheter istället för hjälpt. Vi har gjort allt och lite till för allt ska fungera……..verkligen gett järnet, men ändå har vi knappt mat på bordet. Vi har gått igenom så otroligt mycket och skulle inte behöva be andra om hjälp. Nu har vi fått göra det och jag har tackat var och en av er. Jag har tackat via sociala medier, men jag gör det gärna igen. Tack alla älskade vänner för all hjälp. Vet inte vad vi skulle gjort utan er. Imorgon kommer Kristianstadsbladet och gör reportage. Fast jag vet inte om det kommer hjälpa oss. Jag är bara rädd att vi står där en dag helt utan mat. Det kommer jag aldrig att fixa. Nej detta borde inte få finnas här i vårt land. Alla borde få samma möjligheter. Att inte kunna få den hjälp man så väl behöver är frusterande.
Nu mina vänner avslutar jag detta inlägget. Kramar i massor till er och energibollar till er som behöver. 💗💗💗 Over and out

Godmorgon världen

tulips
Godmorgon vänner

Godmorgon världen och alla fina vänner. Solen skiner och det ser ut till att bli en underbar dag. Till och med jag känner mig bra. Inte jättemycket smärta men det beror på att jag har fått smärtstillande. Men ändå känner jag mig gladare än på länge. I och för sig har jag börjat älska måndagar sen jag kom till sjukhus och det beror ju på att det är alldeles för lugnt på helgerna. Här är det både träning och terapi idag. Jag ska på terapi 09.15-10.00 sen ska jag på träning mellan 11.00-12.00 så det blir en häftig förmiddag men det blir bra för sen har jag eftermiddagen ledig för annat. Inte vet jag vad jag ska hitta på. Förmodligen inte så mycket, finns inte så mycket att göra. Men något ska jag nog kunna hitta på. Det finns ju en nitlott som väntar på att uppdateras, så det kan jag göra.

krokus
Ytterligare en glad blomma

Jag kan säga att jag var där inne igår för att börja uppdatera den men jag hittade så många skrivfel så jag började göra det istället. Ni kunde ha sagt till när ni såg alla fel men det gör inget nu rättar jag dem. Jag skulle gått in själv och kollat texten så ansvaret är mitt. Jag ska fixa det innan jag fortsätter att skriva på den för så kan jag ju inte ha det. Det är det värsta jag själv vet och då kan jag ju inte låta min egen text se ut på det viset..Idag måste jag släppa datorn ett tag och pärla så att mitt halsband blir klart. Sen ska jag börja på armbandet som hör till. Igår var jag väldigt mycket på Twitter och jag måste säga att det är stor skillnad. Här diskuteras det mycket nyheter och det är ministrar som skriver o.s.v så det är stor skillnad ifrån Facebook där det också diskuteras men det är andra saker som diskuteras. Jag gillar båda men på olika sätt.

3d_animasi_sheep_dancing_with_
Tänkte att ni kanske ville se denna

Alltså jag tycker bara att den är för söt. Det skulle kunna vara jag fast när jag hade ben. Jag älskade att dansa. Varenda gång det skulle städas så satte jag på musik och det skulle vara högt så det gick genom kroppen liksom. Musik ska kännas, det har jag alltid sagt. Det måste pulsera i hela kroppen för annars känner du inte rytmen. Sen kunde jag börja städa och hade någon sätt mig då så hade jag fått en stämpel med tokig. Det har jag i och för sig ändå men detta skulle nog bli värre. Jag dansar med alla redskap jag har. Det blir mycket roligare att städa då. Så nu blir det något annorlunda. Musiken kan jag ha ändå men det andra vet jag inte hur jag ska lösa. Det skulle vara om jag orkade ha proteserna på mig så länge och blev så duktig på att använda dem så att jag kunde dansa med dem för då jäklar skulle jag städa så det fot tussar omkring mig. Det skulle vara roligt sen får jag se om jag kommer så långt med mina proteser. Jag har fått något framför mitt öga och när det finns där så ser jag riktigt kasst även med glasögon och det gör att jag känner mig yr. Jag hatar den känslan, yrsel alltså. Det är ingen skoj känsla alls. Jag försöker blinka men skiten är kvar ändå. Det kanske blir bättre under dagen.

evan_dansande_02gif
Här är en annan söt kille

Jag tänkte jag skulle visa en kille till som jag har hittat. Inte lika bra som fåret men ändå. Han rör sig i alla fall. Nu är klockan snart åtta och då är det dags för frukost. Idag måste jag göra vid mig med en gång efter frukost för annars kommer jag aldrig hinna. Jag tar längre tid på mig numera nämligen. Allt tar en enorm tid. Så lite tråkigt tycker jag det är. Sen kan jag inte sätta på mig byxorna på toaletten utan jag måste upp i sängen. Jag måste ändå upp i sängen för jag ska byta ifrån rullande toastol till min rullstol. Nu önskar jag en trevlig förmiddag så hörs vi i eftermiddag. Kramar i massor tills dess. Ät nu frukost i lugn och ro ni som kan det. Sköt om er tills vi hörs igen ❤ ❤ ❤