Jag mår så sjukt dåligt…jag sa ju det. Jag visste hur det skulle fungera. Jag skakar som ett asplöv, musklerna kramar, jag har frossa, magen gör ont, benen smärtar mer än någonsin och sen plötsligt blir jag svinvarm och då rinner svetten av mig. Allt detta för en pumpjävel. Aldrig mer, ALDRIG. Det finns inte en chans att jag skulle gå på detta en gång till. Det är inte mänskligt och inte rättvist. Någon annan kunde ju tagit över och känna hur jag mår. Nej, jag önskar inte min värsta ovän denna skiten. Jag sitter i rullstolen och jag har varit nere i kiosken och beställt tid till frissan. Just då kändes det enklare. Sen när Kent skulle gå greppade jag tag i honom för jag ville fasiken inte släppa taget. Jag sa till honom att han inte skulle lämna mig men som vanligt var han tvungen att gå hem. Jag vet ju det egentligen men jag är så sårbar och liten så jag skulle vilja ha han här. Detta måste bara det sista nu för mina vänner jag orkar inte mer nu. Jag har varit ute för så otroligt mycket och än har jag klarat det även om det inte alltid varit enkel. Nu tvivlar jag på mig själv. Klarar jag rida ut denna stormen också. Jag vet faktiskt inte.
Jag måste ju berätta att jag har gjort en sida med vara foton, ja lite text också blev det. Det blir fler foto men jag måste hitta ett bättre ställe för fotona för det blir inte bra som det är nu. Jaha nu rinner svetten och det går inte att stoppa. Jag får göra ett så här kort inlägg idag mina vänner för jag orkar inte skriva mer. Det får bli lite längre imorgon. Kram på er alla så hörs vi imorgon
Kampen för livet 