Jag orkade inte mer….

Hej, finaste….
Jag är så besviken på mig själv, jag orkade inte mer. Jag klarade inte vara utan de smärtstillande…inte på detta viset. Utsättningsbesvären blev övermäktiga. Jag åkte in till PIVA och där fick jag hjälp. Läkaren sa också att det är fruktansvärt smärtsamt både psykiskt och fysiskt att göra en utsättning så. Jag hade en puls på 108 och det säger en del. Gränsen var nådd, så nu har jag morfin i kroppen igen. Det är annorlunda med metadon än morfin. Metadon är något skarpare. Jag hatar verkligen att vara så beroende av en tablett. Men om man har varit med om det en gång så passar man sig för att bli så sjuk en gång till. Det är därför jag har så stor respekt för dessa medicinerna, och ångest. Jag får en väldig oro av att ens tänka tanken på att bli utan, och det är för att jag vet hur sjuk man blir. Det är ju narkotika, men legalt. Jag mår något bättre just nu och det är värt hur mycket som helst.

Jag har inte tagit några foton idag och därför får ni stå ut med dessa. Den här bilden är till min älskade man. Han finns vid min sida när jag vaknar, när jag ska gå och lägga mig. Han lägger sina trygga händer över mina, när jag mår dåligt. Han tar mig i sin trygga famn när jag är ledsen. Han hejar på när jag tappar taget. Han ställer upp trots att jag skäller och är allmänt otrevlig. Han har aldrig någonsin gjort mig besviken. Med hans händer, med hans kropp, med hans själ, med hans kärlek….kan jag aldrig förlora. Han är mitt liv. Min framtid. Jag önskar att han förstod hur mycket jag egentligen älskar honom. Jag har aldrig, aldrig ångrat det valet. Vi två är ett.

Jag vet att du inte riktigt gillar lite längre inlägg, men ibland måste jag. Jag hade ingen bra uppväxt, men med hjälp av mina älskade syskon och en vän så kom jag sakta till tonåren. Mina tonår sprang iväg, det var mest lycka. Lycka över att finnas till. Många var det som sa att jag alltid var glad, sprallig och positiv. Det var precis så det var. Jag levde i ett ständigt lyckorus. Till sist träffade jag mannen i mitt liv. Vi skaffade barn tidigt. Vi fnissade och skrattade när någon frågade ifall det inte var bättre att leva livet först. Vi visste ju att det kunde vi ta igen senare istället. Vi var ju unga föräldrar, när barnen var större, så hade vi livet framför oss…Förstår du nu, varför jag har så svårt för att släppa taget. Det är ju NU det livet pågår. Det livet vi hade framför oss. Tiden vi skulle leva livet…den håller på att försvinna. Jag kan inte stoppa den. Jag kan bara stå vid sidan och se livet springa förbi. Det gör så ont, när jag ser våra barn göra det vi gjorde. Orka nästan hur mycket som helst. Sova någon timme och sedan orka lika mycket till. Var tog orken, energin och lyckoruset vägen? När försvann det?  Jag känner mig lurad. Lurad på att få leva livet.

Nu ska jag avsluta, jag skulle kunna fortsätta mycket längre, men då hade jag blivit långrandig. Jag önskar en god natt när du kryper till kojs. Jag sänder många kramar till dig och tackar för att du orkar finnas här hos mig…Kärlek ❤ ❤ ❤