Då var det onsdag igen..

Jag har fångat en ängel…

Hej finaste. Bilden på ängeln är en beställning som jag fick och innan jag var nöjd med mönstret så höll jag på att bli gråhårig. Sedan var det tvunget att det fanns med en personlig sak och därför blev det en skylt med B, som jag sydde ihop med pärlorna så det skulle se ut som en kedja. Tänk vad man kan åstadkomma med pärlor egentligen. Till dig som har beställt den, jag hoppas att du gillar den. Jag skickar iväg ett mejl till dig också, min vän.

Hur lever livet med er då? Jag kan säga att det känns som jag lever nära avgrunden. Inte en dag nu utan tårar. Jag orkar inte mer. Vad hjälper det när jag reder ut ett problem i ena ändan för att få igen dubbelt i andra. Just att sitta i rullstol har slagit mig hårdare än någonsin den närmsta tiden. Jag kan inte för mitt liv acceptera att det ska vara så svårt. Det är inte det minsta rättvist. Är det så här livet ska vara. Sitta här och glo på väggarna. Ja, det gör jag väl inte i och för sig men jag känner mig instängd. Jag kommer inte någonstans tack vare mina problem. Jag vill ut, jag saknar skogen, naturen, ja hela livet utomhus. Åka på en weekend och bara finnas. Ströva runt och titta på vad man vill. Fast just nu känns det som en omöjlighet. Vi har ingen bil och jag kan inte ta färdtjänst dit. Buss och tåg kan fungera men inte för långt, för vad gör jag om det behövs ett toabesök. Det går ju inte…Så mitt vemod är stort. Jag känner mig så jävla ensam. Fast att Kent finns här så är jag ändå ensam. De problemen jag har är så svåra att förklara. Det är när på omöjligt. Min smärta kan jag inte dela, inte heller hur jobbigt det är med till exempel överflyttningarna. Bara att tappa en sak på golvet gör mig gråtfärdig, jag kan ju inte ens ta upp det. Jag hatar att behöva så mycket hjälp. Nej, det är banne mig inte rättvist. Det jag dock ser fram emot är advent. Jag kan se hur det kommer se ut här hemma när det är pyntat och jag kan se mig själv må mycket bättre. Då har vi dessutom råd att till och med ta en fika på stan, gå och shoppa lite. Det känns som jag kommer må mycket bättre då. Jag hoppas att det verkligen är så också. Vår ekonomi knäcker mig, jag vet inte hur jag ska lösa det, vad ska jag ta mig till egentligen. Det är lite mer än en vecka kvar men jag vet ärligt inte vad vi ska äta den tiden, jag har inte en aning. Vi väntar på ett annat besked också, och än så länge har jag inte fått något riktigt besked. Det verkar gå mot det positiva hållet men jag har trott det innan också och blivit djupt besviken. Kan jag åtminstone få veta det så kanske jag kan andas ut lite och då blir det lättare att reda ut allt annat också.

Det blir ett något kortare inlägg idag men det tar jag igen en annan dag. Mängder med kramar sänder jag till dig. Energibollarna studsar din väg. Vi hörs snart igen ❤ ❤ ❤