Solen har gått ner, och kvällens mörker har sänkt sig. I vanlig ordning har dagen sprungit iväg, jag hinner knappt med. Vi var en snabb runda på stan, lite ärenden på apoteket. Vidare in på Coop, handlade det som behövdes, plus lite som inte behövdes. Efter det som skulle göras så mötte vi upp Cornelia, hon ville stanna hos mormor och morfar, en natt. Alltid mysigt med barnbarnen ❤️ Lite bilder, tagna ifrån Hästtorget. Den delen av gallerian som står tom. Sedan byggs det ett höghus. Jag tycker det är skitfult
När mörkret sänker sig, så gör smärtan sig påmind. Tårarna är nära, till slut rinner det över. De droppar ner i mitt knä och försvinner. Vad ska jag göra för att få lyckan, och glädjen att stanna kvar? Hur ska jag göra för att slippa mitt monster. Det känns, ibland, som jag sitter i fängelse. Jag är förvisso fri men ändå inte. Var positiv….var glad… le och skratta. Sätta upp en mask är enkelt, desto svårare att behålla den. Masken faller för eller senare. Vem blir gladare över en falsk personlighet? De som inte vet, de vet inte. Försöker verkligen, och ibland hittar jag små lyckostunder, där jag lever i en bubbla. Där finns enbart lycka, glädje… endast sol, inget mörker och framför allt inget monster. I bubblan finns bara jag, jag får vara självisk, jag bestämmer… det går bra att vara där en stund men till sist spricker den, fasaden rämnar. Det kan vara ett bråk, en kommentar. Jag vet att jag är känslig, men det är den jag är. Jag vill bara vända, försvinna en stund till. Få vara som andra om så bara för en kort sekund. Tiden stannar inte, så jag får fortsätta, hänga med i tiden 😢
Det blev kotlett till middag och det var riktigt gott. Det andra kortet är på Hayley. När Kent sticker iväg och tränar, så springer hon in och hoppar upp i fåtöljen med förhoppningen att få en glimt av honom ♥️
Nu ska jag käka lite godis…..hrm… får väl ta lite extra insulin ❤️
Nu är det kväll och dessutom söndag. Vad har jag gjort hela dagen då? Jo, jag har suttit och redigerat mängder med foton. Gjort collage och andra saker. Tiden har bara sprungit iväg. Jag kan fortfarande inte fatta att jag har suttit här framför datorn exakt hela dagen. Anledningen till att jag har fixat fotografierna är för att jag vill de ska vara fina när jag delar dem med dig, såklart. Det tar mycket längre tid än vad man kan tro. Varje bild måste få sitt och det är lika viktigt med varje foto. Jag är väl lite konstig..
Jocke och Linnea drog sig hemåt vid middagstid, efter att vi hade ätit frukost tillsammans. Det blev lite tomt när de gått. Alice kutar rundor och ska kela när hon är på det humöret så det märks att det är fler än vi här. Efter det så tycker jag faktiskt att det blev tyst här hemma och vi har ju fortfarande barnbarnen kvar här. Ingen av dem ville åka till Lund idag, så då fick det bli så här. Jag lägger ut fotografierna efterhand och det är inte tvunget att texten stämmer, för det finns för många för det.
Anton är upptagen med Lego
En nyvaken och mysig tös
Stephanie är en mysig tös när hon har vaknat. Hon vill gärna sitta i lugn och ro tills hon har vaknat till. Hon kan också sova länge. Anton är precis tvärt emot, han vaknar innan tuppen och då är det fullt ös från första början. Vi satt tillsammans med Stephanie och tittade på Frost. Det gillade hon. Såklart har jag sett filmen någon gång, men det gör egentligen ingenting, för den är väldigt sebar….musiken i filmen är underbar. Det kändes skönt att starta dagen i lugn takt. Jag måste dricka minst två muggar kaffe innan det går att prata med mig och det är också anledningen till att jag går upp tidigare än alla andra. Lugn och ro är ett måste.
Min älskling
Fotografiet på Kent är taget för längesedan men jag älskar det och jag använder det ofta. Såklart att mannen i mitt liv också ska få ett fint fotografi.
Efter vi hade suttit och tittat på filmen så var det dags för frukost, något försenat förstås. Vad gör väl det när det ändå är söndag? Ingenting. Jocke och Linnea åkte iväg och handlade bullar och lite pålägg till. De är för söta. Varje gång de kommer så har de något med sig. Igår hade de ett par kassar med olika ting med sig…Så gullig, är dem.
Prinsessan Cornelia
Såklart hittade jag en del material som ramar på nätet. Det blir genast svårt att välja när det finns mer än en möjlighet. Jag kan bli tokig på mig själv. Varför ska det vara så jäkla svårt att bara välja en bild, till exempel? För min del är det så ångestladdat, det måste bli rätt och bilden måste vara perfekt. Som tur väl var så fanns det ett program där ramarna redan fanns, men det blev jättesvårt ändå. Hade jag valt med en gång och fixat det jag skulle så hade inlägget varit klart för många timmar sedan. Det kan jag lova. Sen finns det ett bekymmer till när jag redigerar i ett program, där finns olika funktioner. Crazy!! Det är precis det jag blir. Ögonen blir säkert dubbelt så stora på mig när jag hittar rätt.
Den här prinsen känner ni väl igen..just det, Caspian
Det är inte svårt att hitta en bra bild på den ungen för alla foton blir bra på honom. Han är alltid lika glad, det finns inte ett bekymmer i hans värld. Det ska det verkligen inte finnas heller. Han är så kramgo. Varje gång jag träffar hon så fylls mitt inre med stolthet och lycka, då känns det som att jag ska sprängas. Du har säkert känt den känslan någon gång. Så härligt och han kan konsten att få mig glad….
Sist men inte minst brukar man ju säga, men här är hon faktiskt minst, den lilla sötnosen. Idag väger hon 635 gram. Hon har klarat sig utan respirator och vi håller alla tummar och tår för att det förblir så. Det är hon värd, som hon kämpar på. Det finns några nya foton som du inte har sett innan. Bland annat finns det två fotografier där hon kämpar emot den som stökar med henne. På den bilden kan du verkligen se hur pytteliten hon här. Sköterskans fingrar ser ut som en jättes fingrar. Michelles hand är nästan lika stor som ett finger. Ja, det är helt otroligt vad de är duktiga nu för tiden. Det tackar vi gud för, såklart. Hon är nu 3 veckor gammal och sm vanligt så säger jag, var tog den tiden vägen?? Ibland stannar jag upp och reflekterar och då kommer jag i regel på att tiden är för snabb, jag hinner inte med. Tur är att Michelle mår bra och är stabil. Hon är min idol…
Hedda mår inget vidare idag, hon kräks och är lite hängig. Förmodligen har hon fått i sig något olämpligt. Jag har sett henne vara så här innan men jag blir superorolig. Så rädd att hon ska bli riktigt dålig. Jag kan inte tänka mig en värld utan Hedda, det skulle vara förskräckligt. Det är många gånger vi har blivit stoppade på gatan och blivit berömda för att hon verkar så glad. Det är hon verkligen, hon är nog en ibland de gladaste hundarna jag sett. Det är trevligt för det smittar faktiskt av sig även om hon är en hund. Förmodligen mår hon bättre imorgon.
Alltså jag är så trött. Därför avslutar jag inlägget här för ikväll. Nu har du fått en del bilder att titta på. Kommentera gärna dem då jag är totalt novis vad det gäller fotografering. Jag tycker bara att det är roligt att redigera bilderna. Så så är det. Emil har varit vaken hela natten och är fortfarande vaken. Det börjar närma sig tiden då vi kommer skicka honom i säng. Jag hade aldrig fixat att vara vaken så, det kan jag lova.
Ha nu en fortsatt bra kväll denna söndagen, vi hörs nog imorgon igen. Kramar kommer din väg och energibollarna också. Sköt om dig och dina kära…<3 ❤ ❤
Då var han kommen, lille Caspian. Jag blev mormor till den här söta, gosiga och underbara gossen i morse. Förutom den glädjen så har dagen mest bjudit på det vanliga. En lång träff med mr.Monster tidigt på morgonen och monster hade med sig en vän, mr. Feber och tillsammans torterade de mig i nästan en timme och jag var öm i hela kroppen plus något chockad. Det pågick längre än vanligt och feber brukar inte hänga med monster, så jag hoppas att det inte blir en ful ovana för det är nog mer än jag orkar med. Mina stumpar känns såriga och ömma. Det kan också bero på att jag har haft proteserna på mig nästan hela dagen. Hela eftermiddagen och halva kvällen i alla fall.
Efter tortyren så var jag tröttare än tröttast så jag vilade halva förmiddagen och jag ringde de två samtal jag skulle. Jag kan säga att det gjorde mig inte ett dugg gladare, snarare mer orolig. Precis som det inte räckte med det som var innan, oron var liksom redan hög. Nu har jag inte den blekaste aning, hur vi ska överleva fram till månadens slut. Visst har det varit jobbigt men tack vare mina underbara läsare och andra vänner så har vi klarat det. Jag vet inte om beslutet på vårdbidraget tas på måndag, och om det blir beviljat. Blir det beviljat så får vi det retroaktivt från vi sökte och förhoppningsvis betalas det ut så fort som möjligt. Jag hoppas det blir beviljat, för då kan vi överleva för egen maskin och det skulle vara värt hur mycket som helst.
När förmiddagen var slut så piggnade jag till igen. Då skulle jag ringa och boka resan till imorgon när vi ska till släktträffen. Då får jag besked på att min färdtjänst har upphört och att jag måste lämna in en ny ansökan. VA!!!! Inte ett enda besked om det. Jag hade inte en aning om att det skulle sökas om och det hade varit trevligt att få reda på det. Men som vanligt, klart att det skulle hända mig, vem annars!!! Så nu har jag fått fråga svägerskan om vi kan låna deras bil imorgon. Annars vet jag inte hur vi ska komma dit. Efter detta söta och mindre bakslag så kallade Emil på mig och han visade mig att Hedda var ute och lekte med en annan liten vovve. Chip heter han och de blev bästa kompisar, de sprang rundor och lekte. Efter en stund blev Chip trött och orkade inte leka, Hedda hade banne mig mer ork kvar. Hon är fantastiskt, vår Hedda. Hon har vunnit våra hjärtan och jag älskar henne som bara den. Det bästa är att den kärleken är det inte bara jag som känner. Så hon är mycket älskad av oss alla och det kan lugnt sägas att hon blir bortskämd med kärlek.
Efter hennes lek och stoj käkade vi mellanmål. Sen var det dags för oss att gå upp till Caroline och Caspian för att möta upp Cornelia, för hon får sova hos oss inatt. Jag fick chansen att mysa med liten bebis också. Det var längesen jag gjorde det. Det är så mysigt med bebisar. Det bästa med att vara mormor är att när jag är trött och inte orkar mer så är det bara till att lämna tillbaka bebisen. Sen har jag rättigheter att skämma bort de hur mycket som helst. Jag är ju mormor. Det är fantastiskt att få ett nytt barnbarn. Hon fixade det hur bra som helst. Du är jätteduktig och jag är stolt över dig, Caroline. Grattis till en underbar gosse När vi kom hem från sjukhuset, så slängde Kent på maten och jag kastade av mig proteserna, ja, jag nästan kastade av dem för snacka om smärta! Jag var gråtfärdig när vi kom hem. Cornelia var trött i sina små ben också så hon fick åka på mina ben hem. Jag tog mina smärtstillande samtidigt som det räliga monstret glodde på mig. Ja, bläng du, din äckliga sak! Samtidigt som jag sa de orden tyst för mig själv så såg jag att monstret spärrade upp sina tassar, för att spärra upp sina klor ännu mer. Det gnistrade på toppen av klorna, förmodligen alldeles nyvässade, och efter visat sig på styva linan, var monstret tvungen att göra slag i saken. Med ett enda stort hopp, slår klorna ner i stumparna och jag kan lätt avgöra att de är nyvässade. Jag grimaserar av smärtan och vill helst skrika när monstret som vanligt masserar mina stumpar med sina fula, håriga och pansaraktiga tassar. Klorna glider in och ut i benen, tills de krampar. När musklerna blir hårda som sten, sluter monstret sina tassar runt om dem och drar. Jag tror att mina muskelfästen är på väg att släppa ett i taget men de håller och till sist ger monstret upp mina muskler och låter de vara i fred. Nästa steg blir att strypa blodet så det inte kan cirkulera och det somnar hela vägen upp till svanken. Monstret blänger på mig och hånflinar. Plötsligt förlorar hen balansen och jag förstår att det är en tidsfråga nu. Snart så hjälper min medicin och efter en stund av kallsvettande smärta så är stunden förbi. Nu kan jag andas igen och just för tillfället är jag nöjd. Det brukar tyvärr inte vara för evigt, så det gäller att passa på när jag mår bra. Passa på att vara Mia, den jag var innan monstret flyttade in. En glad och sorgfri tös. Det är tur att jag inte visste hur framtiden skulle levas för jag kan inte svara på hur jag hade handskas med den informationen. Det är inte säkert att jag hade gjort annorlunda för när jag är smärtfri och vår ekonomi är något så när, så lever jag det bästa livet som finns.
Efter vi hade ätit så duschade och stylade vi Hedda. Nu är hon finare än finast. Dessutom är hon trött, riktigt trött. Det har varit en innehållsrik dag för henne. Ja även för mig. Det har fötts en ny person till jorden idag. Inte vilken som helst. Utan mitt barnbarn, ytterligare ett band mellan oss. Det tänker jag på ibland. Tänk vad vi har åstadkommit egentligen, jag och Kent. Så många personer som fått liv för att vi en gång förälskade oss i varandra. Det är ett mirakel gånger många. En oerhört viktig och fenomenal historia.
Nu min sköna, lägger jag ner för ikväll. Kramarna jag ger dig är sprängfyllda av värme och kärlek. Energibollarna behöver jag nog inte berätta om. Sköt om dig själv och de du älskar, så hörs vi strax igen. .
Kampen för livet 