Att försöka hitta vägen tillbaka

Måndag igen och jag tror inte det är så många som tycker det är skönt. Jag uppskattar att det är mer rörelse, det händer mer saker. Jag är redan så trött på att vara här, samtidigt fattar jag att åka hem nu skulle innebära lite bekymmer. Det är så svårt att acceptera att jag inte kan sätta fötterna i golvet och gå…jag blir genomförbannad ibland. När jag hade en fot kunde jag ta mig ifrån sängen och vidare. Nu kan jag inte det heller, jag vill så gärna kunna gå på toaletten utan hjälp. Det mest pinsamma är att jag är inte jättegammal och här arbetar män i olika åldrar. Jag vet att det finns vissa som känner sig bekväma med att ha det så men jag är inte en av dem. Speciellt som jag i vissa lägen inte kan klä mig själv ens. Jag är verkligen barn på nytt som på bilden. Ett barn som frågar om vägen, det är jag.

För jag vet inte hur jag ska komma vidare direkt. Det finns mängder med tankar som går åt det hållet. Kommer jag att behöva hjälp hemma eller kommer jag bli helt självständig? Jag har ingen lust att anlita hemtjänst, det känns inte okej. Inte för att det är något fel att ha hemtjänst utan mer att jag kan tycka det är fel hjälp för min del. Om jag nu kommer behöva hjälp därhemma för att jag till exempel ska upp ur sängen och klä mig, då kommer jag behöva ganska mycket hjälp med andra ting kan jag säga. Sen om igen så finns det män i denna kategorin och jag gillar det inte helt enkelt. Nu är jag i framtiden igen och rotar, att jag aldrig lär mig. Jag har iallafall bestämt att ge järnet när jag kommer till rehab. Denna gången ska vikt bort också. När jag sen är färdig för hemfärd så ska jag beställa tid till tandläkaren och få mina fula tänder fixade. Sen kanske jag till och med går till frissan och fixar till mig, sen kanske det till och med syns att jag är 44 och inte 54. Jag ger mig fanken på att jag ska lära mig gå igen utan stöd. Då mina vänner är jag en pingla.

Idag har såret lagts om igen för det läcker som sjutton. Varje gång jag ser att det har läckt igenom och det är nyligen bytt får jag kalla kårar längs med ryggen….för så var det med andra benet. De sa till mig att det var normalt att det läckte men det var inget normalt med det såret. Jag vet att jag målar fan på väggen men det är lätt att göra det efter allt jag gått igenom. Jag är obotligt rädd helt enkelt. För jag tror inte att jag pallar gå igenom samma sak en gång till.

Sen har jag tränat på att stå och det går rent åt…….Det funkar bara inte. När jag har satt på protesen så är det precis som den stumpen ger upp. Jag vet att den har haft semester men det är dags att börja arbeta nu. Jag är så öm i den just nu och det beror såklart på att den får anstränga sig. Däremot är det synd om den andra stumpen för jag har talat om för den att det är ok att ta det lugnt men tror ni den gör det. Nej då den sprätter som fasiken för att hjälpa till när jag ska över ifrån säng till rullstol. Då vore det bättre att den andre som har protes försökte hjälpa till lite men nähä då, den bara hänger där. Fy så elakt alltså. Ja så kan jag också beskriva det men sanningen är att det nyamputerade är det benet som brukar anstränga sig såklart. Jag försöker prata med det via hjärnan men det är stört omöjligt….Jag tror jag hade haft mycket mindre ont om den stumpen hade lyssnat. I natt har de varit genomjäkliga båda två, det är som två tonåringar. Ja, det känns som de bråkar och skriker på varandra om natten. Det får bli ändring på detta men jag vet inte hur ännu. Något måste gå att göra.

Den gamle stumpen måste tränas och få mer styrka för nu orkar den ingen tyngd alls nästan. Ännu mindre orkar den lyfta hela mitt fläskpaket och sen stå med tyngden enbart på det…Ett par gånger har de fångat mig i luften så att jag inte ska slå i golvet. Jag kan ärligt säga att jag blir förbannad, besviken och ledsen på mig själv. Sjukgymnasten försöker trösta mig med att det är så här i början och det blir bättre sen. Jag vill det ska bli bättre nu!

När läkaren tittade på såret idag så det mycket bättre ut, ingen rodnad kvar nästan och fortfarande ser det ut att läka. Fortfarande vågar jag knappt tro det är sant.

Ikväll kommer syster Louise hit och hälsar på. Det är alltid så skönt när hon kommer, vi har alltid mängder att prata om och då springer tiden iväg lite. Det är lite bättre nu också när jag orkar sitta uppe lite och använda datorn istället för mobilen. Det går lite snabbare att skriva. Jag har lovat en viss läsare också att fortsätta skriva på Kartan till evigheten så det ska jag göra och att göra det ifrån en mobil är inget att fundera på ens en gång.

Jag lägger upp en ny sida här som heter Jag har dragit livets nitlott. Jag har börjat sammanfatta mitt liv och inte bara när det gäller sjukdomen. Jag kommer skriva om saker som inte många vet om alls för jag måste få det ur mig. Jag har kommit en bra bit på sidan och det är kanske inte så att ni kan läsa den texten som ett blogginlägg utan kanske mer som en novell. Det hade varit jättebra med feedback på den sidan. Så även om ni inte läser hela texten med en gång, skriv ner vad ni tycker så långt för jag kommer försöka uppdatera den sidan varje dag med lite ny text. Sen när det är färdigt så är det klart och ni kommer definitivt veta vem jag är och förhoppningsvis har ni kommit närmre min familj också. Jag har aldrig lämnat ut mig så mycket och djupt som jag gör där. Så ha tålamod med mig för jag försöker få texten rätt men det kan smyga in stavfel och annat. Det är bara att skriva och påpeka. Ställ frågor om ni vill veta något mer om det jag skrivit för jag kan omöjligen få med allt för då hade ni tröttnat på mig kan jag lova. Jag hoppas att det ska finnas ett intresse för att läsa sidan för annars är det lönlöst att lägga upp den. Så jag hoppas.

När det gäller inlägget för idag stoppar jag här. Som vanligt skickar jag ut mängder med kramar till er som idag innehåller kärlek och till er som behöver lite extra energi kommer de vanliga energibollarna. Sköt om varandra så hörs vi snart igen ❤ ❤ ❤