Jag måste bara förklara…

Hej, finaste…

Jag måste börja med att förklara en del…Jag har fått en del frågor ifrån en läsare, och det är helt okej, fråga måste man få göra…Och när jag skriver att vi lever för dagen, så är det verkligen så. Jag skapade denna bloggen för att jag ska använda den som terapi, som en dagbok, någon som kan hantera alla mina känslor..även om bloggen inte kan svara mig, så har den alltid gett mig utrymme för att må lite bättre. Så fort jag sätter ord på mina känslor, händelser osv…så mår jag bättre. Den är mitt sätt att överleva, helt enkelt. Så när jag skriver om vår ekonomi, så är det INTE för att få ihop pengar till saker som jag inte har råd att unna mig, utan det är ord i ren och skär sorg, ilska, ledsamhet…ja, allt du kan tänka dig. Vi har haft det tufft några år, men aldrig som vi har det nu…Det beror ju delvis på att vi inte får anhörigbidraget längre…Vi har fått väldigt mycket beröm ifrån just sociala myndigheter att vi är extremt duktiga som fixar det, Prisma som är en behandling för hela familjen, där har vi lärt oss hantera Emils ADHD, de lär ut verktyg som vi har kunnat använda..de sa att vi var väldigt engagerade och duktiga föräldrar och det vi hade var sällsynt..Jag skriver väldigt mycket om obehagliga känslor och händelser men för mig är det livet…Så, ni, fina och otroliga medmänniskor som är här varje dag och läser, och för er som har hjälpt oss genom denna svåra tiden…jag har ALDRIG samlat ihop pengar för att unna oss något. Varenda krona som har satts in har gått till mat och ibland toapapper…Jag skulle aldrig lura någon, det är inte min stil alls…Jag vill bara att ni ska veta det. Vår ekonomi är kaos just nu, men det kommer bli bättre….Anledningen till att vi inte har socialbidrag är att Kent inte kunnat stå som arbetssökande, för han har valt att stanna hemma och hjälpa mig. Vi var jätteglada när vi fick anhörigbidraget på lite över 4000, för det var en stor hjälp för oss. och med de pengarna så låg vi precis över existensminimum.. och nu är de borta och vi ligger under, men de räknar tre månader tillbaka i tiden och då borde vi lagt undan några hundralappar…så kanske vi borde skylla oss själva..vad vet jag? Men vi har aldrig lurat någon..det är mina känslor som finns här på Kampen för livet…

Hade jag skrivit exakt som vi har det så hade jag skämts, så jag håller det inom vissa ramar…Annars kanske vi får en anmälan på halsen..vad vet jag?  Det är tufft, och det står jag för. Idag, till exempel, så har vi 54 kronor på kontot och det ska räcka till mat..Det gör det säkert. Vi hittar nog något…Det ska bli bättre, men ibland orkar jag inte se så långt framför mig…jag måste liksom få utlopp för allt jag känner och just nu så mår jag inte så bra…Det var sämre igår och jag är glad för varenda minut jag får där jag känner mig bättre. Jag ska söka hjälp av en samtalskontakt när jag orkar…det är ändå så att jag ska öppna mig för en totalt okänd person, och var ska jag ens börja?? Det känns som att vi har fått kämpa oss igenom största delen av vårt liv. Jag har accepterat det, men har fortfarande svårt för att acceptera att det aldrig slutar. Livet fortsätter att hända och vi står emot mycket, men ibland knäar vi…men vi reser oss igen, starkare än någonsin…och en erfarenhet rikare…Det gör vi denna gången också, men det tar tid..och ibland orkar jag inte vänta..

Du som har läst min blogg under lång tid vet precis hu läget har varit och hur det är idag….Jag har dagar då jag mår jättebra, för att nästa dag få ett slag i nacken och falla…Jag tror och hoppas att nu när de starka smärtstillande försvinner ur mitt liv, så kommer jag få ett jämnare mående, även om det kommer dagar då jag mår dåligt…Jag har mist mina ben och måste få sörja ibland, jag är inte stålmannen….

Annars idag, som sagt så har dagen blivit bättre än igår…Jag mådde skit i morse, och när vi hade varit på smärtmottagningen så gick jag och la mig…När jag vaknade så mådde jag bättre och jag har fått fortsätta må så….Det regnar ute och jag njuter av det vädret, vi behöver regnet och jag slipper smälta av värmen…Just nu så tror jag att pärlorna kallar och jag lyssnar…tro det, eller ej…på Luke Bryan…Vilken överraskning, va??

Många kramar till finaste dig, från oss tre här hemma. Vi hörs snart igen, om du vill….Kärlek…<3 ❤ ❤